- Hur såg egentligen dåtidens föräldrar på valet av barnomsorg, när de valde att lämna barnen till barnpensionat. Vilka var argumenten från samhället då, för att övertyga föräldrarna om det fördelaktiga i separera barnen från föräldrarna?
I dag uppmuntras föräldrar till tidig separation från barnen så att de ska placeras i förskola från ett år med argument som; "barn som har gått i förskola har bättre förutsättningar än andra inför skolstarten." Eller "förskola är bra så att barnen lär sig fungera i grupp."
I maj 2001 hade DN en serie artiklar med intervjuer med vuxna som tvingats till tidiga separationer från sina föräldrar. Det sorgliga är att under alla dessa år, har dessa barn tigit om hur de upplevde tiden i dåtidens barnomsorg, först på äldre dagar när en radioproducent och journalist berättar om sina egna upplevelser "vågar" de börja berätta. En liten tankeställare och påminnelse om hur barn fungerar - först i vuxen ålder kan de sätta ord på sina upplevelser och berätta - om de törs.
Vilka paralleller kan dras mellan dagens förskola och dåtidens barnpensionat?
"Alla lämnade bort sina barn" - sa föräldrarna om sitt handlande - vad säger de idag med facit i hand?
Det handlar om övergivenhet, menar en radioproducent, vars uppmärksammade dokumentär "Jag minns mina barnpensionat" visas på tv i repris (maj 2001). Nedan går det att läsa om hur barnen upplevde det att skickas till barnpensionat.
Barnhem utan skuld och skam
Från 1920-talet till en bit in på 1960-talet var barnpensionat lösningen för många föräldrar från övre medelklass och överklass när modern blev sjuk eller skulle föda ett nytt barn, när föräldrarna hamnade i äktenskapskris eller skulle skiljas. Men det vanligaste skälet till att även så små barn som ettåringar skickades bort var att föräldrarna skulle resa på semester.
Barnpensionat låter trevligare än barnhem och de hade ibland högre standard, men uppfostringsmetoderna påminde om barnhemmens. På barnhem placerades på den tiden föräldralösa barn eller barn från familjer med tunga sociala problem.
"- Skillnaden, var att placering på barnhem var förenat med skuld och skam, medan barnpensionaten var ställen där föräldrar med bättre ekonomi utan sådana känslor placerade sina barn och betalade för dem när de var i vägen eller var besvärliga på något vis. Där fanns barn som var sängvätare eller matvägrare eller hade talsvårigheter. Ibland tillråddes föräldrarna detta av läkare, som en kur som barnet skulle må bra av."
1993 gjorde radioproducenten radiodokumentären "Jag minns mina barnpensionat", som väckte enormt gensvar. Efter radioprogrammet fick hon hundratals brev och telefonsamtal från vuxna som i barndomen vistats på barnpensionat och aldrig talat om det tidigare. De hade trott att det varit en ond dröm eller något mycket sällsynt. Och lyssnare hör fortfarande av sig. Programmen rörde upp känslor och fick människor att för första gången våga prata med sina föräldrar om den tiden.
I många familjer blev det en "vana" att lämna bort barnen av skäl som semester. Förutom barnpensionat kunde barnen tillbringa hela somrar hos släktingar på landet eller hos bekanta som barnen inte kände.
"- Barnen kände sig övergivna, oavsett var de placerades". Det handlar mer om övergivenhet än om barnpensionat. Hos föräldrarna fanns ingen insikt om hur illa barnen for. De visste inte att så små barn har en annan tidsuppfattning. Att barnen trodde de var bortlämnade för evig tid. Att de uppfattade sig som oönskade eller att de gjort något fel.
"Man kan inte nog tala om hur vi ska låta bli att överge våra barn. Vi kanske inte gör så här längre, men vi gör annat, säger radioproducenten och rannsakar då även sig själv som förälder. Vi lämnar bort mycket små barn till långa dagar på dagis. Barnflickor blir allt vanligare. Mycket har dock blivit bättre, som att vi inte lämnar barn ensamma på sjukhus längre."
"- Övergivandets problematik hör till de allra viktigaste frågorna i barndomen, tror jag. Barn ska vara med, de ska vara mitt i familjen, de ska känna sig viktiga inte undanskuffade! Jag tror till exempel att daghem från ett års ålder i stor barngrupp snart kommer att omprövas. Det blir för många separationer från föräldrar och daghemspersonal."
En sann historia från en som lämnades till dåtidens barnomsorg
De många tidiga separationerna från modern har lämnat tydliga spår hos Filippa, nu 46 år. Hon har inga egna barn och har först sent i livet förstått att hon omedvetet valde bort barn för att hon inte trodde hon skulle kunna räcka till som mamma.
Modern var svårt sjuk när Filippa var liten. Hon åkte in och ut på sjukhus, var mycket nära döden. Fadern var förtvivlad och visste inte vad han skulle göra med barnen. Filippa var 13 månader och hennes bror sex år första gången. Familjeläkaren föreslog ett barnpensionat i Dalarna med gott renommé.
Med något kortare avbrott blev denna vistelse omkring ett år lång och till barnpensionatet i Dalarna skulle Filippa sedan återvända många gånger under barnaåren. Föreståndaren var godhjärtad och hade valt att ta hand om barn som hade det svårt. Hon öppnade också en mycket varm famn för Filippa och ville till och med adoptera henne.
"- Men hennes idéer om barnuppfostran ställer jag inte upp på, säger Filippa idag." Filippa lämnades bort inte bara när mamma var svårt sjuk, utan också vid andra tillfällen. Värst var ett helt år i Dalarna när hon var sju år och började skolan. Föräldrarna var inne i en svår äktenskaplig kris och de sände bort båda barnen på ett helt år igen, men inte tillsammans denna gång. Brodern fick bo hos släktingar.
Nu kom ett år då Filippa längtade vansinnigt efter sin mamma och då hon inte längre var föreståndarinnans favorit. Filippa var ett ganska självständigt och besvärligt barn i sjuårsåldern. I sin ilska över att vara övergiven blev hon aggressiv mot andra barn, slogs mycket och var inte en särskilt älskansvärd liten flicka längre.
"- Jag har inga synpunkter på om detta var rätt eller fel av mamma och pappa, men jag var djupt olycklig, längtade oerhört efter mamma och efter kärlek. Det fanns ingen som kramade om mig, som frågade hur skoldagen varit, ingen som såg mig. "
"- Efter det året var jag väldigt besvärlig. Blev baby på nytt, klängde på mamma, men sparkade och slog samtidigt. De hade varit likadant när jag kom hem som tvååring."
"- Jag var nog på barnpensionat minst åtta gånger, ibland långa perioder, förmodligen någon gång varje år. Barnpensionat i Dalarna, som var dyrt och av god kvalitet för sin tid, blev ett lätt sätt att lösa barntillsynen. Och det var ju inte enbart negativt. Jag växte upp med helt olika normer, det var som två skilda världar." Men Filippa var ett "bortskämt" barn hemma. Åt bara det hon tyckte om och frukten i skålarna var det bara att ta av. Det var helt andra regler på barnpensionatet: man måste äta det som bjöds och frukt i skålar var till för de vuxna.
"- Hemma var det gränslöst, väldigt fritt, och min röst hördes, minns Filippa. I Dalarna bestämde de vuxna allt, det rådde mycket klara regler - på gott och ont. Det fanns regler som var till vår fördel. Vi var barn och behövde inte ta något ansvar."
"Skadligt var däremot brytningen med mina viktigaste vårdnadshavare, mamma först när jag var ett år gammal, sedan "mor" på barnpensionatet ett år senare. Men jag har alltid levt i vetskapen att mamma tycker att jag är det bästa som hänt henne. Kärleken från henne har jag aldrig tvivlat på. Det är hennes fysiska frånvaro jag tagit skada av.
Filippa säger att hon har klandrat sin mor i vuxen ålder och att modern bär på svåra skuldkänslor. Hon har också haft svårt att släppa taget om sin mor, att verkligen flytta hemifrån och bli vuxen. "-Jag fick inte vad jag behövde i rätt tid. Intellektuellt förstår jag ju hennes handlande, men jag är förbannad i alla fall. Under hela mitt liv har jag sedan varit livrädd för separationer. Och jag har inte vågat ta på mig uppgiften att vara mamma. Men jag är väldigt barnkär och försöker hålla tät kontakt med mina brorsbarn."
Saxat ur DN 4 maj 2001
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar