Sverige ett intolerant land

september 2003

Vi växer alla upp med olika drömmar om hur vi vill leva våra liv och vi vill ha möjlighet att kunna styra så mycket som möjligt själva på gräsrotsnivå. Frågan är om vi har den möjligheten i Sverige. Var finns glädjen och toleransen för människors olika livsval, yrkesdrömmar och livsstilar i det här landet?

Varför är det så svårt för så många att acceptera att inte alla väljer att följa med strömmen och göra som det stora kollektivet? Hur kan vi t.ex. ha en regering, framröstad av svenska folket, som på fullaste allvar tycker och arbetar efter att dagis från ett år ska vara det enda och rådande alternativet?

Många med barn på dagis tror kanske att Hemmaföräldrar kritiserar deras val, när vi refererar till de artiklar som beskriver vilket kaos det är på många dagis i landet. Vi kritiserar naturligtvis inte deras val, utan vi vill syna vad för alternativ regeringen vill att alla föräldrar ska välja till sina barn från ett års ålder.

Håller alla dagis måttet som "en skola för livet och det livslånga lärandet", eller finns det dagis som rent av kan vara skadliga för barn och som det är en förälders rättighet att kunna välja bort och då ha ett annat och bättre alternativ att tillgå - dagmamma eller att stanna hemma.

Det känns nästan lite kusligt att bli nedtystad, censurerad, häcklad eller hätskt bemött bara för att man kämpar för en så naturlig och enkel sak, som valfrihet för föräldrar att välja själva hur de vill göra under småbarnsåren.

Tänk vilken dröm att få leva i ett land som respekterar att människor är olika och att de har olika drömmar och önskemål, om hur de vill leva sina liv. Vi är ca 25 procent av alla småbarnsföräldrar som väljer att stanna hemma längre med våra barn. Så vi är faktiskt ganska många, men vi syns och hörs nästan inte i media.

Varför?

Jag kan inte komma på någon annan förklaring, än att det finns många som inte accepterar det livsval vi gör och därför bestämt sig för att ignorera och avfärda oss helt. Ska det fungera så i en demokrati?

Nej, vi följer inte kollektivet, vi vi tar oss friheten att välja att fostra våra barn själva (trots att vi inte har förskollärarutbildning), men vi tycker inte att vi ska straffas för det ekonomiskt och vi tycker inte att det ska försvåra för oss att återgå till arbetslivet igen. Vi kritiserar inte underförstått, genom att stanna hemma, föräldrar som gör andra val än oss själva. Och framförallt - vi vill inte ha tillbaka det gamla hemmafru samhället, vi vill skapa ett nytt samhälle som bygger på att barn är olika och behöver tid med sina föräldrar.

Vi tror stenhårt på att ett levande och fungerande samhälle ska ha plats för olika livsval och alternativ! Men grunden ska vara att valet ligger hos den enskilde medborgaren att fatta beslut om vad som är bäst för honom/henne/familjen - beslutet ska inte fattas ovanifrån.