Som hemmaförälder så ser och umgås man med sina egna barn - och andras - ganska många timmar och hinner se mycket från barnens perspektiv.
En sak som slår mig är hur otroligt viktiga föräldrarna är för sina barn. De små barn som tillbringar mycket tid borta från sin egna föräldrar försöker kompensera bristen på närhet genom "att ta det de behöver" och till exempel bara klättra upp och sätta sig i främmande människors knä för att få lite mänsklig värme. När de blir äldre så pratar de om sina föräldrar med kärlek och värme - men också med sorg: "min mamma jobbar jämt", "vi gör aldrig något tillsammans i vår familj", "mamma och pappa har aldrig tid att läsa läxor med mig".
Då står man där och funderar över hur man skulle kunna hjälpa dessa barn. Hur berättar man för föräldrar på ett positivt sätt att de är de allra viktigaste personerna i sina barns liv? Att det bästa de kan göra inte är att jobba jämt och tjäna storkovan för att kunna köpa dyra villor, bilar och åka på resor till Thailand? Det räcker med att de finns där. Små barn blir allra gladast över att få gå till en park i närområdet och leka och busa med sina föräldrar och några kompisar.
Och hur berättar man för föräldrar att ju mindre tid de tillbringar med sina barn - desto jobbigare blir det att umgås och vara med barnen?
Som hemmaförälder så ser man så tydligt skillnaderna på hur barnen beter sig när de får mycket eller lite tid med föräldrarna.
Senast igår såg jag en pappa i centrum med en gallskrikande 1-åring på armen och en gallskrikande 3-åring som klamrade sig fast vid hans ben. Oberört fortsatte han att titta på sakerna inne på Stadium. Han visade inte med en min att han såg eller hörde sina barn.
Just då ville jag bara gå fram och försöka trösta de små. Sätta mig ned i golvhöjd med den gråtande 3-åringen och få henne lugn samt trösta den lille på armen.
Den här mannen uppförde sig inte som en föräldrar bör. Varför hade han inte en tvillingvagn med som han kunde bädda ner de små i om de var genomtrötta? Lite dricka? Lite frukt? Varför lämnade han inte affären och satte sig på ett fik och tröstade sina barn? Han hade kunnat göra en mängd saker för att ge barnen respons - men han gjorde ingenting.
Vad lärde han sina barn den här dagen?
Skolkonsulten Britta Johansson har tittat lite på det här fenomenet och genomförde tillsammans med kollegor, under åren 2000–2006 verksamhetsanalyser på förskolor och skolor inom ramen för EU-programmet Växtkraft/Mål 3, verksamhetsanalyser och kompetensutveckling.
I dessa analyser ingick cirka 300 gruppintervjuer (cirka 1 500 personal), där många uttryckte oro över föräldrar som inte vet vad som är ett normalt föräldrauppdrag.
Personalen på förskolor och skolor konfronteras varje dag med problematik som ibland gränsar till vanvård.
Några vanliga exempel ur intervjuerna:
• Barn visar stressymptom, utbrändhet, utan att föräldrar tar problemen på allvar.
• Barn sover inte tillräckligt.
• Barn äter sällan eller aldrig lagad mat hemma.
• Barn äter godis i skadliga mängder.
• Barn tilltalas med glåpord: ”din lilla skitunge”, ”sluta krångla jävla unge”.• Barn deltar aldrig i vanligt socialiserande vardagsliv, städa, handla, hjälpa till etc.
• Barn som inte vet hur man uppför sig – de äter med händerna, springer runt under måltiderna etc.
• Barn har längre ”arbetsdagar” än vuxna – tio timmar per dag eller mer är inte ovanligt fem dagar i veckan.
• Barn får inte hjälp med läxor hemma – föräldrarna är slutkörda efter en arbetsdag.
• Barn har dålig kommunikation med sina föräldrar.
• Barn vars föräldrar inte läser för dem och barn som har obegränsad tid framför tv och dator.
Britta Johansson fick komma till tals i UR:s program om familjen för några år sedan. Allt hon sa motsades av Malin Alfvén. Ni vet hon som alltid står på föräldrarnas sida (alltså de som vill jobba mycket och tillbringa lite tid med sina barn) och avfärdar alla varningssignaler från små barn där de signalerar att de inte mår bra.
"Mår föräldrarna bra så mår barnen bra", är Malin Alfvéns motto. Ett flitigt använt argument i media.
Men det Britta Johansson skriver är oerhört viktigt och ändå har hennes verksamhetsanalys fått väldigt lite genomslag i media (läs debatten om det inne på Hemmaföräldrars forum). Journalisterna, som själva placerar sina barn tidigt på dagis, långa dagar vill inte och tänker inte sluta mörklägga problemen med dagens familjepolitik.
Det här är ohållbart i längden men jag ser en ljusning. Fler och fler föräldrar börjar förstå sammanhangen och hur grundlurade de faktiskt blir av den propaganda de översköljs med från media och flitigt anlitade personer som Malin Alfvén.
Mitt tips till föräldrar är att inte bara lyssna på Malin Alfvén. Våga söka annan information, ta reda på vad Britta Johansson säger, lyssna till Louise Hallin och framförallt - våga se vad era barn signalerar.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Britta Johansson, skolkonsult:
"Samhällets erbjudande om heldagsomsorg tycks leda till att många föräldrar tappar greppet om sitt eget ansvar. De tror/vill att barnen uppfostras på förskolan/skolan och de utgår från att experterna på deras barn finns där". Läs mer >>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar