torsdag, oktober 04, 2007

Tidspress ger ledsna och otrygga barn

Alla pratar om hur viktigt det är att skapa en ekonomisk buffert innan man skaffar barn. Barn kostar pengar och barn behöver mycket nya saker de första åren. Vill man vara hemma lite längre så behövs också ett sparkapital

Men barn kommer inte alltid planerat……

Istället kanske vi borde ha ett samhälle som inte tvingar människor att försöka planera så mycket - först utbildning, sedan karriär, villa och så barn. En planering som resulterar i att många blir barnlösa.

Barn borde inte behöva planeras i detalj eftersom livet inte är så enkelt att allt går att styra över. Och speciellt inte med tanke på att det som faktiskt stryper alla valmöjligheter är vårt kvävande skattesystem – världens högsta skatter tvingar människor att betala in en massa pengar för att sedan stå ”med mössan vackert i hand och be att få tillbaka en del av slantarna” - så att man kan överleva. Vi lämnar ifrån oss våra intjänade pengar och låter någon annan bestämma vad de ska användas till. Haken är bara att slantarna kommer tillbaka i form av bidrag eller subventioner – så då gäller det att göra som staten vill. Och staten vill att småbarnsföräldrar arbetar heltid och lämnar barnen på dagis.

Men det är inte vad alla föräldrar vill.

Välkomna istället att det föds barn och ge föräldrar en mängd olika lösningar för att kunna pussla ihop sin tillvaro och ändå ge barnen det de behöver mest av allt – tid med sina föräldrar. För det oflexibla system vi har drabbar våra allra minsta och sårbaraste i samhället. Jag tycker att dagens system är grymt mot barnen.

I veckan såg jag Louise Hallin besvara följande fråga från en mamma, i direktsänd tv;

- Min treåriga dotter är så klängig och gnällig när jag är med och alla säger att hon sköter sig så bra när jag inte är där. Vad beror det här på?

Louise svarade något i stil med att ”dottern är i den åldern att hon anstränger sig maximalt för att vara ”stor” och när mamma kommer så regriderar hon och vill bara vara liten igen och gosa i mammas knä. Mamma är ändå alltid mamma”.

Den här mamman hade fattat galoppen men berättade att dottern ändå inte var nöjd. Hon fick gos, hon fick sitta i knäet, men fortsatte gnälla och ville inte lämna sin mamma.

- Jobbar du heltid, frågade Louise då.

Det blev tyst en stund, sedan svarade mamman; ”nej, jag jobbar 80 procent”.

Louise fortsatte inte på ”tidstråden” – det vet alla att det gör man inte i landet Sverige. Vi får inte skuldbelägga föräldrar och i synnerhet inte mammor (de där duktiga som är ute och arbetar och ”gör rätt för sig”).

Men vem får betala priset, när omsorgen och fostran av de egna barnen inte ses som ett värdefullt arbete?

När jag lämnade barnen i skolan i morse, så såg jag en liten späd flicka stå i början av den långa stentrappan som leder upp till skolgården. Hon höll armarna om sin lilla kropp och stirrade stint på sin mamma och sa;

- Jag vill att du följer med mig upp till skolan.

Mamman vrålade ilsket i högan sky;

- Så nu blir jag sen till jobbet igen. Nej, du, nu går du upp till skolan själv.

- Men jag vill inte. Jag vill att du följer med sa flickan.

Mamman skrek och gapade och gick emot sin lilla telning med ett kroppsspråk som antydde att hon ville klippa dottern. Den lilla flickan som såg ut att gå i sexårsverksamheten verkade inte bry sig om att hennes mamma var galen av ilska och tidspress - hon ville ändå ha med sin mamma upp till skolan. Hon ville ha några minuter mer med sin mamma.

Det går inte att buffra tid innan vi får barn. Men vi kan skapa ett samhälle som accepterar att barn tar tid och att barn behöver sina föräldrar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer en förändring snart, så att jag slipper se och höra om alla dessa barn som lider. Barn som på olika sätt visar sin förtvivlan inför en vuxenvärld som för det allra mesta tittar bort och låtsas att de inte ser.

Madeleine Lidman

Läs också:

Om skrikande barn vid dagislämning

Homo Sapiens tid för barnen - ett framgångsrecept

Han är fyra år och deprimerad

Ett litet barns ångest

De gränslösa barnen

Den psykiska ohälsan hos små barn ökar


Inga kommentarer: