lördag, september 10, 2016

Föräldrars tro på sig själva undermineras hela tiden. Förskolan påstås lösa allt numera

Foto: gems2faced (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
En förälder skriver ett inlägg i Förskoleupproret för att förklara hur föräldrars tilltro till sin förmåga att själva ansvara för omsorgen om sina barn undermineras. Propagandan för att få föräldrar att välja förskola tidigt har nått oanade höjder - och det börjar bli surrealistiskt. Att barn är olika verkar ingen längre bry sig om och pedagogernas uppdrag sväller allt mer för vad de ska klara av, samtidigt som barnen erbjuds alltmer tid i förskolan, pengar saknas och de som kämpar för bättre villkor i förskolan, bara fokuserar på en pusselbit och inte ser helheten i den havererade familjepolitiken.

"Hej på er alla pedagoger,

Det här kommer vara mitt första inlägg och troligtvis sista inlägg i denna grupp. Tänkte berätta min historia om varför jag ville stötta er. För många år sedan var jag ensamstående och min dotter började på förskola. Något varken hon eller jag trivdes med. Hon var bara ett år. Stor barngrupp, många vikarier i omlopp. Hon hann aldrig knyta an till någon och det fanns inte tid för pedagogerna att ge de små ett- och tvååringarna den fokus som de skulle behövt. Ibland blev jag ombedd att passa gruppen på 9-10 barn, så den som var där kunde gå på toa. En person på så många små barn!

Jag pusslade så att jag som ensamstående skulle kunna vara hemma mer och ta med min dotter. Hon var orolig och otrygg i förskolemiljön märkte jag. Ville väga upp med mer tid med mig. Inte blev det bättre på den stora avdelningen. Märkte att hon inte trivdes. Men hade inget val de få timmar hon var där. Träffade min man och vi fick en son. Min dotter bönade och bad att han skulle få slippa förskola. Hon hade erfarenheten. Det vi inte visste då var att han är högkänslig, (hsp). Men vi lyssnade på min dotters ord. Maken började jobba natt och jag startade eget i den mån jag kunde (reumatiker som blivit värre med åren). Trodde ingen skulle reflektera över att vi valde att ha sonen hemma.

Två år senare föds hans lillasyster. Vi hade då märkt att det tog på hans krafter att vara på öppna förskolan, ÖF. Vi anpassade oss till en lagom nivå, så han skulle orka med intrycken och bearbeta dem. Jag gick lite kurser om anknytning och psykologi hos barn. Med tanke på stora barngrupper och förskolepersonal som klagar över att de inte hinner med trodde vi att vi faktiskt gjorde något bra som fortsatte ha barnen hemma. Det har vi nu fått veta att så är inte fallet.

Vi har fått höra att:
- våra barn inte kommer klara av kösystem. (De lärde sig det genom att vara med och handla ändå)
- våra barn inte kommer att klara av sociala koder (de har iakttagit oss och härmat samt ÖF)
- vaxproppar försvinner av sig själv när barnet börjar förskola (sonen behövde till slut opereras)
- läkarskräck råder förskolan bot på (panik på grund av sin hsp vid operation. Vi löste det med lekterapi i sjukhusmiljö med en sköterska som ställde upp för oss)
- man lär sig klippa och klistra (blev förvånad att man inte ska pyssla hemma)
- förskolepersonalen kan "bota" hsp (vet inte ens om jag ska skriva vad det är för det bör ni veta att det inte går att bota om jag ska tro det jag hört)
- enbart förskola kan förbereda inför skolstart med skolskjuts och dylikt
- pappor inte är bra för sina barn. Hellre förskola än pappan.
- alla tvååringar pratar rent som går på förskola. Vår son kunde inte säga R som tvååring och det berodde på att han var hemma.

Det jag räknat upp var sådant vi fick höra innan han fyllde tre år av BVC. Vi bytte BVC och fick en BVC-sköterska som stöttade oss i vår föräldraroll, som tror på anknytning till föräldrarna. Och som kände till hsp. Det kändes lättare igen. Pappan var hemma dagtid. Jag delvis dagtid. Båda yngre barnen var med oss. De var med på en del av mina läkarbesök. Vi var på olika barnaktiviteter där vi fick stanna för sonen ville det. Vi pysslade. Vi följde barnens intressen, skaffade material för att kunna arbeta med projekt inom olika intressen. Driver permakultur på gården där de varit med och hjälpt till.

Men så började det om igen:

- våra barn kommer bli missanpassade i samhället eftersom de inte går på förskola
- sonen kommer aldrig klara av skolan och skolbussen om han inte får förskola
- sonen kommer bli utan kompisar i skolan om han inte haft förskola innan
- det är onormalt att vara vaksam mot främmande vuxna. Han behöver gå på förskola så han lär sig lita på alla vuxna. HALLÅ! !! Jag vill inte att mina barn ska lita på främlingar. Det är att utsätta dem för fara. Jag vill att de ska lära känna människor innan de litar på dem. Och det är skillnad på att vara äldre och våga be om hjälp jämfört med att ett litet barn ska lita på alla.

Vi svarade att vi har valt att ha barnen hemma. Vi trivs med det och tror att den trygga grund vi kan ge dem kommer hjälpa dem genom livet. Då kom magsparken. För genom att vi har barnen hemma, planerat och lagt upp vår familjs liv för att det ska fungera så SKULDBELÄGGER vi tydligen de som har barnen på förskola. Vi måste vara solidariska och hjälpa till att minska andras dåliga samvete och sätta barnen på förskola. Vi ska då med andra ord sluta tänka på våra egna barns mående och behov för att i stället lägga den fokus på andra vuxna, myndiga människors mående över deras val i livet. Så enkelt skuldbelade man tydligen. Det räckte med att säga att vi har barnen hemma!

Men med det som skett innan så tror jag personligen inte att det handlar om det. Det handlar om att kommunen vill ha in oss i förskolan. Och de tar till alla medel för det. Nu har det gått över 10 år sedan jag kom i kontakt med förskolan första gången. Då jag var tvungen att nyttja den några timmar på grund av att jag var ensamstående. Och jag tycker inte det låter som det har blivit mer resurser i dag. Däremot märker jag en attitydskillnad. På den tiden var det ok att jag som förälder sa att jag ville vara med mitt barn. Det stöttades och uppmuntrades. I dag får man inte tala om de känslorna för att det skuldbelägger andra vuxna.

Detta är min historia. Och jag misstänker att jag inte passar i denna grupp. Jag lägger mycket fokus på barns rättigheter och anser att vuxna människor ska kunna ta ansvar över sin egna situation. Dessutom har mina barn en efter en droppat in i skolans värld nu och det går bra. Allt från skolskjuts, kompisar, lita på lärare, kösystem, att lyssna och göra uppgifter, flyter på. De kanske är en aning lugnare än de andra barnen men det är inget som lärarna har något emot, snarare tvärtom. Vi kommer ha vår sladdis hemma också och jag känner att jag blir provocerad av att bli anklagad för att skuldbelägga andra genom vårt livsval.

Skulle önska att det arbetades för barnens och pedagogernas rättigheter inom barnomsorgen. Och jag trodde det var det ni gjorde. Men tyvärr handlar det mer om att inte trampa någon på tårna än bra arbetsvilkor för er och alla barn upplever jag. Och här ovan har ni vad vi föräldrar matas med. För vi är inte ensamma om att fått höra hur förskolan utför mirakel. Sedan undrar jag om ni alla pedagoger vet hur man botar hsp? För det är vad jag hört är det en av förskolans specialiteter.

Kämpa på och våga ställa krav. Och tänk på att ni måste trampa andra på tårna ibland om ni själva inte vill smälla in i väggen. (Kommer gå ut självmant i slutet av veckan. Det för ifall någon undrar något över det jag skrivit. Om detta var för mycket ”så får man inte säga” så får ni kasta ut mig innan)

Sarah Persson"

1 kommentar:

Anonym sa...

Utrolig bra artikkel.Har selv fått oppleve mye jantelov og anklager når det gjelder dette med å utsette barnehagestart til siste året før skolestart samt at de går kun 50prosent.I Norge får man knapt velge 50prosent barnehageplass lengre,kun i noen offentlige bhg er dette mulig.