Som många andra kände jag en stor förväntan över maktskiftet i landet. Nya fräscha idéer och lite nytt friskt blod vid makten. Min förhoppning bestod förstås i att en ny regering betyder större valfrihet och mer inflytande och makt till gräsrötterna.
Men jag glömde vänstermedia.....
Naturligtvis var det aldrig tal om att ge alliansen en chans att presentera sin politik - nu skulle skandaler nosas upp till varje pris. Missförstå mig inte, jag tycker det är bra att syna politikerna. Men det måste ske med sans och vett. Och som Niklas Ekdal skriver så är det lite skrämmande när hetsjakten främst drabbar kvinnliga ministrar.
En intressant sak som framkommit ur skriverierna om moderaten Maria Borelius är hur myten om den framgångrika familjen, där båda arbetar heltid utanför hemmet och "gör rätt för sig" (inga trista "tärande" hemmaföräldrar där inte) krackelerat. Det där "värdelösa" arbetet som alla hemmaföräldrar gör när de är hemma, behöver den framgångrika familjen två anställda för att klara av - en som tar hand om barnen och en som städar. Hemmaföräldern gör både och - alltså två personers arbete.
Det visar hur löjligt det blir att prata om "arbetslinjen" - det är ett arbete att ta hand om barn i hemmet - ett intensivt, utvecklande och krävande arbete. Men några barnomsorgssubventioner har vi ännu inte sett röken av.
"Man måste jobba för att få rätt till barnomsorgssubventionerna" säger då proffstyckarna i en mun - "jobba så att man blir jämställd".
Och vart tog barnperspektivet vägen? Vad finns det för rim och reson i att det lilla infektionskänsliga barnet måste gå på dagis för annars är det "orättvist". (Läs Liza Marklunds krönika: Vårdnadsbidraget är inte rättvist).
Men varför får då den som är sjukskriven, förtidspensionär, studerande, arbetslös eller föräldraledig ta del av barnomsorgssubventionerna då (om de väljer dagis eller dagmamma förstås).
Och stackars, stackars alla föräldrar som försöker leva upp till myten om att det går att jobba heltid och sköta barnen lite vid sidan av efter arbetstid - utan att ha hjälp av en barnflicka eller städerska. Det är en kvinnofälla som heter duga och som tydligt avspeglar sig i främst kvinnors stigade ohälsotal.
Sedan kommer vi aldrig ifrån att alla barn är olika, till fysik och till psyke. Det går inte att tro att det finns en universal lösning för hur man ska leva som passar alla familjer. När en förälder väljer att inte sätta barnet i förskola från ett års ålder så ska den föräldern inte straffas. Men Liza Marklund tvekar inte att i krönika efter krönika bedriva hetsjakt på hemmaföräldrar och är hemmaföräldern en kvinna så är hon extra fritt villebråd. Ändå har Lisa Marklund skrivit en bok tillsammans med Lotta Snickare som heter: "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra". (Fast hjälpa varandra ska man kanske bara göra om "den andra" lever precis som man själv).
Kvinnor eller män - det handlar ändå om människor - som måste hjälpa varandra och stötta varandra, särskilt i det livslånga åtagandet som föräldraskapet innebär.
Återigen så känns tiden väldigt mogen för ett samhälle som är anpassat för många olika livsval - ett samhälle som utgår från det viktigaste vi har - barnen.
Madeleine Lidman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar