Föräldralediga i Solna kan även i fortsättningen - på skattebetalarnas bekostnad - sätta barnen på dagis 30 timmar i veckan, skriver Dagens Nyheter den 31 oktober. Moderaterna viker sig för de föräldrar som protesterat. Det handlar om 15,6 miljoner som nu går till dessa familjer - så att de kan tillbringa mindre tid med sina barn.
Här har föräldrarna talat. Bara tanken på att behöva tillbringa mer tid med de egna barnen, kanske göra lunch hemma och sedan behöva gå ut och träffa andra barn fick föräldrarna att agera snabbt och hårt.
Det säger en hel del om det samhälle vi skapat genom den familjepolitik som förts i decennier.
Men det visar också hur lätt det är för föräldrar som vill tillbringa mindre tid med sina barn att få utrymme i media. Jämfört med alla de som faktiskt vill tillbringa mer tid med sina små som så gott som aldrig omnämns eller får något utrymme. Och som ännu mindre – i många kommuner - lyckas nå fram till några politiker när de berättar om varför det är viktigt för familjer att få en möjlighet att spendera mer tid med barnen.
Några viktiga frågor berörs inte alls i artikeln – barnens perspektiv. Vad tycker Linda Bells barn om att inte få tid med sin mamma när hon är hemma med deras lillasyskon? Vill barnen själva vara mer än tre timmar per dag på dagis?
Ett argument som dessa Solnaföräldrar använt är ”att barnen känner sig utanför om de inte får gå lika länge som de andra barnen”. Man hänvisar till en rapport från Skolverket som säger att barnen upplever sin 15-timmars vecka så.
Personligen så tycker jag att låter det väldigt konstruerat.
Kanske blir det istället så att de barn som får gå hem med sin mamma eller pappa, som får tillgång till sitt hem, som får tillgång till den där fantastiska vardagspedagogiken som bara en förälder kan erbjuda, som får en möjlighet att träffa andra barn i nya miljöer har en klar konkurrensfördel, som snarare skulle väcka en känsla hos de kvarvarande dagisbarnen ”jag vill också gå hem med min mamma eller pappa nu”.
Av erfarenhet och samtal med många barn, så vet jag att den reaktionen lika gärna skulle kunna uppstå.
Men om vi skulle föra in ett barnsperspektiv i familjepolitiken och börja prata om vad barnen behöver och vill, då hamnar vi förstås i ett helt annat läge och då skulle hela familjepolitiken behöva omprövas. Den här lilla historien visar att det är hög tid att ompröva familjepolitiken och vad våra skattepengar faktiskt ska användas till.
Madeleine Lidman
p.s
Förutom avsaknad av barnperspektivet i DN:s artikel (vad tycker barnen om långa dagisdagar) - så saknas dagispersonalens perspektiv. Vad tror personalen att barnen egentligen vill - och vad tycker de själva om alla dessa barn med föräldrar hemma, som ändå ska gå långa dagar på dagis? Hur påverkar det deras egen möjlighet att bedriva en bra verksamhet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar