Vi får mat på bordet genom lönearbete och vi "föder själen" men den omtanke och kärlek vi får av våra medmänniskor. Båda bitarna är lika viktiga för att vi ska må bra, för att vi ska orka leva och se någon mening med livet. På nätet läser jag Isobel Hadley-Kamptz krönika "arbetslinjen är dum" och ser att hon är en av de journalister som faktiskt ser att något är fel med dagens system. Än så länge så skummar hon bara lite på ytan men hon börjar ändå skönja en viktig bit som vi glömt bort i dagens samhälle - allt kan inte köpas för pengar.
Kan vi leja bort kärlek, närhet och god omsorg till en liten 1-åring? Är det rimligt att tro att alla 1-åringar mår bra av att gå 10 timmar på dagis (eller mer) för att sedan få maximalt en timme innan läggdags i närvaro av en förälder som lagar mat och gör alla "måsten". Är det bättre för ett barn att tillbringa hela sommaren på dagis för att mamma och pappa ska få lite egentid och ha tid att renovera villan och umgås lite med sina vänner och få lite ledigt, utan barn. Är det rimligt att tro att det är vad barnet vill med motiveringen att "barnet har det ju mycket bättre på dagis, med sina kompisar och alla roliga saker de får göra"?
Jag tror inte att man kan leja bort sin föräldraroll helt - jag tror att man måste hitta en balans och den saknar vi i dagens samhälle, vilket den ständiga ökningen av den psykiska ohälsan hos barn tyder på. Vem tror att en 12-åring som skär sig i armarna gör det för att hon är orolig för att hon inte ska få ett jobb (Sven Brembergs, Folkhälsoinstitutets, tolkning) och vem tror att hon gör det därför att hon inte känner att hon är sedd, älskad, bekräftad och trygg? Själva grunden för att vi ska vilja leva - själva grunden för att vi ska orka leva.
Lönearbete och obetalt arbete - så defininerar vi arbete och värderar människors insats och vad som ska stå i en meritförteckning. Ändå har en engelsk undersökning värderat en hemmaförälders arbete till 380 000 kronor om året. Jag om någon vet att mitt arbete som hemmaförälder eller det obetalda arbete jag utfört i snart ett decennium, för att göra hemmaföräldrarnas röst hörd - inte är värt ett ruttet lingon i en cv.
Men ändå fortsätter jag.
Varför?
Prova att se in i ett barns ögon, in i det djupaste oändligaste och se vår historia och vår framtid. Där är svaret. För barnen och för föräldrarna - för valfriheten och rättvisan. För att barnen tror att jag som vuxen ska skydda dem och kämpa för dem.
Därför.
För att någon tror på mig, hoppas och förväntar sig att jag ska åstadkomma en förändring till något bättre. Till ett samhälle med ökad valfrihet och en tro på att människor vet bäst själva - när de får och tillåts följa sin magkänsla. Ett samhälle där inte bara det traditionella lönearbetet värderas utan också den insats vi gör för våra medmänniskor.
Vi har ännu långt kvar dit men någonting är på väg att hända. Debatten börjar bli pyttlite mer nyanserad och jag ser en ökad medvetenhet hos en del av dagens föräldrar - de vet att de är viktiga för sina barn och de vill och försöker ge barnen tid.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Nina Björk - Vi är på helt fel spår
Dilba Demirbag-Sten: Hur bra är förskolan för barnen egentligen?
Bejaka föräldrars magkänsla
Ökad medvetenhet hos föräldrar - debatt på Familjeliv
Kan vi leja bort kärlek, närhet och god omsorg till en liten 1-åring? Är det rimligt att tro att alla 1-åringar mår bra av att gå 10 timmar på dagis (eller mer) för att sedan få maximalt en timme innan läggdags i närvaro av en förälder som lagar mat och gör alla "måsten". Är det bättre för ett barn att tillbringa hela sommaren på dagis för att mamma och pappa ska få lite egentid och ha tid att renovera villan och umgås lite med sina vänner och få lite ledigt, utan barn. Är det rimligt att tro att det är vad barnet vill med motiveringen att "barnet har det ju mycket bättre på dagis, med sina kompisar och alla roliga saker de får göra"?
Jag tror inte att man kan leja bort sin föräldraroll helt - jag tror att man måste hitta en balans och den saknar vi i dagens samhälle, vilket den ständiga ökningen av den psykiska ohälsan hos barn tyder på. Vem tror att en 12-åring som skär sig i armarna gör det för att hon är orolig för att hon inte ska få ett jobb (Sven Brembergs, Folkhälsoinstitutets, tolkning) och vem tror att hon gör det därför att hon inte känner att hon är sedd, älskad, bekräftad och trygg? Själva grunden för att vi ska vilja leva - själva grunden för att vi ska orka leva.
Lönearbete och obetalt arbete - så defininerar vi arbete och värderar människors insats och vad som ska stå i en meritförteckning. Ändå har en engelsk undersökning värderat en hemmaförälders arbete till 380 000 kronor om året. Jag om någon vet att mitt arbete som hemmaförälder eller det obetalda arbete jag utfört i snart ett decennium, för att göra hemmaföräldrarnas röst hörd - inte är värt ett ruttet lingon i en cv.
Men ändå fortsätter jag.
Varför?
Prova att se in i ett barns ögon, in i det djupaste oändligaste och se vår historia och vår framtid. Där är svaret. För barnen och för föräldrarna - för valfriheten och rättvisan. För att barnen tror att jag som vuxen ska skydda dem och kämpa för dem.
Därför.
För att någon tror på mig, hoppas och förväntar sig att jag ska åstadkomma en förändring till något bättre. Till ett samhälle med ökad valfrihet och en tro på att människor vet bäst själva - när de får och tillåts följa sin magkänsla. Ett samhälle där inte bara det traditionella lönearbetet värderas utan också den insats vi gör för våra medmänniskor.
Vi har ännu långt kvar dit men någonting är på väg att hända. Debatten börjar bli pyttlite mer nyanserad och jag ser en ökad medvetenhet hos en del av dagens föräldrar - de vet att de är viktiga för sina barn och de vill och försöker ge barnen tid.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Nina Björk - Vi är på helt fel spår
Dilba Demirbag-Sten: Hur bra är förskolan för barnen egentligen?
Bejaka föräldrars magkänsla
Ökad medvetenhet hos föräldrar - debatt på Familjeliv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar