Vi människor behöver varandra

Småbarnsåren var underbara... och väldigt tuffa - vi saknade nämligen avlastning... helt och hållet. Tänk vad jag sneglade avundsjukt (men aldrig missunnsamt) på alla de som pratade om att de hade en mormor eller morfar, farmor eller farfar (eller andra släktingar) som så gärna ville vara med barnbarnen och göra saker med dem. Så hade vi det aldrig. Men så här har det varit med många saker i livet... tänk om... vi/jag också hade haft det så - haft det stödet. Det hade varit lätt att samla på hög, allt som jag kunde se som andra fick/hade, men inte vi.

Någonstans där började jag tänka ett varv till. I stället för att tycka synd om mig själv, så började jag fokusera på vad jag själv kunde göra. Eftersom jag var ganska trött under småbarnsåren, så blev det inga större saker. Men det jag inte själv kunde få, kunde jag ju faktiskt ändå ge till någon annan. Sagt och gjort, vid flera tillfällen hjälpte jag en mycket trött trebarnsmamma, när hon bara kände att det var nog. De dagar jag själv hade orken, så tog jag med hennes äldsta barn hem och så fick hon och hennes yngsta spädbarn den där välbehövliga vilan - och barnen hade kul på köpet med sina kompisar. Två barn eller fyra gjorde inte så stor skillnad för mig, men blev kanske den där lilla hjälpen som fick just den här mamma att orka.

Och så har jag fortsatt. I stället för att gräma mig över vad jag inte får i omtanke av andra, så försöker jag ge... när jag orkar och när jag har tid. Jag är ingen övermänniska, men för mig känns det självklart, som goda ringar på vattnet. Om jag ger, så får någon annan kanske orken att ge vidare till någon som verkligen behöver det och så går givandet och hjälpandet vidare, utan att man kan förvänta sig eller kräva något tillbaka. Det är nog så människor har gjort i alla tider, men för mig blev det ett ny upptäckt och ett nytt sätt att leva, som fick mig att fokusera på annat än det som gjorde mig besviken.

Jag tror verkligen på goda ringar på vattnet, på att ge där man kan, på att stötta och inspirera andra. Inte så att man utplånar sig själv och bara finns för andra. Balans som med allt i livet, men att göra det man kan - det räcker gott och väl. Och helt plötsligt när livet inte längre är en kassabok där varje liten sak bokförs och ska återgäldas, så blir allting så mycket lättare. På något sätt så ser jag med helt andra ögon nu hur andra människor runt omkring mig ger av sig själva, ger till mig och ger till andra. Inte för att de fått hjälp själva och inte för att de kräver något, utan för att de vill, orkar och kan... just den här dagen... gången.

I dag har jag så många personer i mitt liv som är viktiga för mig, som ger stöd och inspiration, som stöttar mig och finns där för mig. Och jag är säker på att min förändrade inställning till livet har fått mig att se precis det jag har framför näsan - att se alla dessa fina människor, deras osjälviskhet och deras värme och vilja att ge... av det de mäktar med och kan.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Goda gärningar smittar

Människan är inte bara girig