Vi vill inte ha några hemmafrulobbyister här

Foto: Allie Osmar Siarto (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Tänk att det ska vara så svårt att förstå att vi har olika drömmar med livet. Till att börja med så är det ju så att när vi blir vuxna så har vi alla ett bagage med oss som ligger till grund för de beslut vi tar. Min farfars farfar, drömde om att se världen och göra nya upptäckter. Han var den första svensken i Nubien. Själv älskar jag svensk natur och gotländsk och sörmländsk i synnerhet. Jag har inga drömmar om att resa och se världen, utan älskar att vara i naturen här hemmavid med mina nära och kära. Så tråkigt och oinspirerande i mångas ögon att klockorna stannar, men inte för mig.

För prio ett för mig är att få tid för relationer snarare än att göra nya upptäckter. Sedan tycker jag självklart om att förändra, förbättra och stå upp för den lilla människan. Hjälpa - göra skillnad, stötta och inspirera människor att ta steget och ge sina barn tid. För tid med sina föräldrar är det barn önskar sig mest av allt. Barn har en inneboende drivkraft och dröm att få upptäcka världen tillsammans med sina föräldrar - de viktigaste personerna i barnets liv.

Barn kan inte få nog av sina föräldrar när de är små och den tid vi ger våra barn är väl investerad tid då all närhet, kärlek, god anknytning och god omsorg skapar den inre arbetsmodell som de sedan har med sig för att möta livet ... och livets utmaningar. För det är inte så lätt alla gånger att vara människa - och särskilt inte i Sverige av någon anledning där självmorden bland barn och unga är många och den psykiska ohälsan är hög - trots att det borde vara en bra plats att leva på då vi har en hög levnadsstandard och inte varit i krig på flera hundra år. Problemet är kanske att vi har en hög materiell levnadsstandard men brist på känslomässig närhet och tid för relationer. Därför fortsätter jag fortsätter mitt uppdrag här i livet: att kämpa för att stötta de föräldrar som vill satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete - att kunna göra just det. Vi har ju bara ett liv och #detgårinteirepris, så det är här och nu som gäller och vilka val vi gör är viktigt.

Men lätt är det inte i ett land där politikerna bestämt att vi alla ska springa fort, fort i ekorrhjulet. I de politiska ramarna och genom attityden i samhället så ska vi alla förmås att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Det är den bästa lösningen för jämställdheten säger politikerna, ty det enda och yttersta målet är att vi ska tjäna exakt lika mycket pengar, vilket leder till att alla kvinnor måste göra som männen har gjort i alla tider och arbeta heltid - i synnerhet när barnen är små.

Lite stilla tänker jag - varför kan vi inte i stället satsa på att bjuda in männen till att leva ett liv i bättre balans under småbarnsåren. Uppmuntra och inspirera dem att gå ner i tid och få mer tid för relationer och familjeliv? I HFN har vi många föräldrar som arbetar och är hemma omlott, där båda går ner i arbetstid. Barnen växer upp så fort så varför inte ta chansen, tänker jag.

Barn är olika, familjer är olika, föräldrar är olika - så varför vill politikerna att vi alla ska göra likadant? Det blir jag inte riktigt klok på men det kanske är för att jag inte förstår hur hårt vissa människor sitter fast i ideologins grepp.

Förr om åren var angreppen på oss hemmaföräldrar nästan på gränsen till hatiska. I media var påhoppen för ett decennium sedan ganska grova och då skrev jag en liten vädjan till de proffstyckare som hoppade på oss. I dag är valfrihetsmotståndarna som sitter fast i sin ideologi, mer rädda. Ja faktiskt så rädda att de hela tiden arbetar på att se till att utesluta mig ur forum där jag kan tänkas nyansera diskussionerna och föra in ett barnperspektiv - eller ett rent mänskligt livsperspektiv. För självklart har jag i många år också kämpat för att även förskolan ska bli bättre. Förskolan är ju en pusselbit i familjepolitiken men kan inte vara den enda. Den här rädslan att låta en hemmaförälder vara med och prata om vad som kan bli bättre i förskolan, har gjort att jag utan att bryta mot några regler kastats ut både från Förskolan.se och Förskoleupproret (två olika Facebook-grupper): "Vi vill inte ha några hemmafrulobbyister här", säger de i ett försök att smutskasta oss hemmaföräldrar - vi som valt att kliva av ekorrhjulet några år och inte alls vill att specifikt kvinnor ska vara hemma (det är ju därför vi heter HEMMAFÖRÄLDRARS nätverk) - utan bara pratar om att föräldrar kan ta det lite lugnare under småbarnsåren och välja något annat än förskola heltid när barnen är små.

Den här rädslan känns lite sorglig för det handlar ju inte om att vara emot förskolan - utan att vara emot att alla barn ska tvingas gå i förskola från ett års ålder, vare sig det fungerar för det specifika barnet eller inte. Det handlar också om att kämpa för att föräldrar som väljer att stanna hemma längre, inte ska kastas ut i ekonomisk otrygghet. Det handlar om rättvisa, valfrihet och familjepolitiska ramar som gör det möjligt. Mer dramatiskt är det inte.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Min första debattartikel om vad som kan bli bättre inom förskolan långt innan Förskoleupproret fanns: "Förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag"

Flera tusen medlemmar i nätverk för hemmaföräldrar

Mammor betalar priset för att jobba heltid

Jag ska inte betala för att du går hemma och drar benen efter dig

Vad vi tänker om våra livsval på dödsbädden

Det duger inte att jobba heltid, hämta sent på dagis och sedan klaga när man får problem

Snälla proffstyckare var inte rädda för oss hemmaföräldrar

I U-länderna svälter barn ihjäl. I Sverige tar barn livet av sig

När ska vi börja prata om att det går att förebygga psykisk ohälsa

Det är ingen naturlag att vi ska stressa ihjäl oss under småbarnsåren

Heltidsjobb kan knäcka familjer