Bli inte kränkt när du får stöd - it takes a village to raise a child

Foto: Eric Levin (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Jag minns hur skönt jag tyckte det var att leka ute på gården. Den svarta asfalten  som var perfekt för trampbilen, gruset och den ständiga skuggan som garanterades av husen runt omkring. Nåde den som råkade peta ut lite grus så att det hamnade på asfalten - då fanns det alltid någon äldre dam som tittade ut genom fönstret och så fick man en tillsägelse. Barndomen bestod av en mängd vuxna som i olika situationer bara dök upp och gav lite vägledning. Ibland lite överdrivet kanske, men de fanns där och vi barn var vana vid att vuxna såg oss och hade koll på oss, Andra vuxna än våra föräldrar.

Men på bara några decennier har allting förändrats, barn är numera förskole- eller skolpersonalens ansvar. Möjligtvis också föräldrarnas, men dem träffar de ju inte så ofta och att andra människor som inte har en relation till ett barn skulle säga till barnet - ses som en kränkning, mot barnet och föräldern.

Hur blev det så här? När blev barnen endast föräldrarnas ansvar eller förskolans/skolans ansvar? Det är så illa att människor i dag oftast inte ens reagerar när de ser ett ensamt barn som är på väg att skada sig. Jag har tidigare skrivit om hur jag ständigt plockar upp ensamma barn som sprungit bort. Det är ju inte så att de specifikt alltid trillar över mig, utan många har gått förbi det lilla barnet innan jag agerat. Tänker på den lilla ettåring som lekte vid rulltrappan i Solna Centrum. Självklart så lyfte jag upp den lilla innan han trillade ner för trappan. Bar runt honom i närmaste affär tills vi hittade hans mamma, som tappat bort honom. Men HUR kunde så många vuxna välja att inte se och att inte agera och rädda barnet?

Sedan det blev en norm att små barn ska in förskolan vid ett års ålder har en massa andra saker förändrats också, som att vi vuxna glömt hur viktigt det är att stötta varandra i föräldrarollen och hjälpas åt med barnen.

Därför blev jag också lite ledsen när jag läste Malin Wollins krönika om hur ledsen hon blev när andra vuxna betedde sig illa för att de förmodligen tyckte att hennes barn sprang omkring lite för mycket på bryggorna. Det gör ont i mig att läsa hur hon kände när de vuxna i stället för att bara lite milt säga: "Oj, vi sitter här och solar - kan ni springa där på andra sidan i stället". (Eller vad det nu var för problem med att barnen var glada och sprang omkring). I stället valde en äldre herre att demonstrativt börja sopa bort sand från bryggorna för att visa indirekt att han var missnöjd med att barnen sprang där.

Hjälp tänker jag. Där gjorde han så att hon kände sig som en urusel förälder, när ett vänligt vägledande ord till barnen hade löst situationen på ett mycket bättre sätt. Vi människor är ju sociala varelser och det vi hela tiden måste jobba med är hur vi ska samspela med varandra på ett bra sätt och det ska vi även lära våra barn. Jag önskar att vi kunde släppa det här med att varje barn bara är förälderns ansvar. Barnen är allas vårt ansvar tycker jag. Dessutom är det inte så lätt att vara nybliven förälder för vad har dagens föräldrar, varav många själva tillbringat långa dagar på institution, fått med sig för hur vi ska samspela och agera där ute i den riktiga världen? Inte alltför mycket är jag rädd, vilket naturligtvis försvårar de här bitarna.

Alla föräldrar är osäkra, ingen föds till förälder - det är något du lär dig att bli och ju mer tid du tillbringar med dina barn, desto lättare blir det att vara förälder. Men du behöver också stöd ifrån andra, inte elaka blickar, suckar, eller demonstrativa beteenden. Bättre då med ett leende och några vänliga vägledande ord som också inspirerar och stöttar föräldrar med små barn för hur de ska vägleda sina egna barn och vad de ska tänka på när de ska samspela med andra människor.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Mer tid med barnen - gör att du utvecklas som förälder