söndag, augusti 10, 2008

Familjen är grunden för det sociala samspelet

Thomas_Life  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Semester innebär att familjen många gånger spenderar mer tid tillsammans, med allt vad det innebär. Inne på alltombarn.se läser jag om syskonbråk och tänker genast på att det är i familjen som grunden läggs för hur barn lär sig fungera socialt.

Malin Alfvén tror att syskonbråk handlar om barnens personligheter. Jag tror att det säkert kan stämma till en väldigt liten del, men även om vi är olika så måste vi faktiskt öva oss på att fungera ihop socialt och vad kan då vara ett bättre ställe att öva på än i familjen? Syskonbråk kommer alltid att uppstå men det borde inte vara något problem att hantera om förutsättningarna är de rätta. Syskonbråk är absolut inte något som ska pågå någon längre period.

Att ursäkta syskonbråk med olika personligheter och därmed indirekt säga att det inte är så mycket att göra åt, tror jag inte på. Om syskon får växa upp tillsammans och tillbringa så mycket tid som möjligt ihop innan det är dags för skolan, så har man tid att "kitta" ihop familjen. Barnen får chansen att öva upp det sociala och föräldrarna lär sig att hantera de konflikter som uppstår. (Så blir inte chocken så stor heller när barnen helt plötsligt ska tillbringa tid med varandra och föräldrarna under semestern).

Bygger man sedan på en välfungerande syskonkontakt, med nya kontakter där barnen får bjuda hem kompisar och leka i åldersblandade grupper, är mycket vunnet. Under en förälders trygga överinseende får barnen lära sig de grundläggande reglerna för hur man är mot varandra. Man lånar ut sina leksaker, man är sjysst och kompromissar, ger och tar i leken.

Sedan lär sig barn mycket genom att härma. De små lär av de äldre och de äldre får lära sig att visa hänsyn och ta hand om de mindre. Leker barn bara med barn i en grupp i samma ålder är risken (enligt min mening) att barnen istället får väldigt fasta roller där en är högst i hierarkin och en lägst, samt någon/några mittemellen. Variationen är väldigt viktig - att barnen inte bara leker i en grupp med samma barn dag ut och dag in på samma begränsade yta. Under barnens första år krävs det också mycket vuxenkontakt, för att hjälpa barnen på traven.

Vi har väl alla fått rädda våra barn i parken, från något barn som inte haft de grundläggande sociala reglerna. Man ser den egna tvååringen gå fram och säga hej! Och mötas av en spade i huvudet, en kraftig knuff eller en pinne inkörd under ögat. Då har ni mött ett barn som behöver lite hjälp på traven. Det är bara att sätta sig på huk och vänligt men bestämt säga "nej så gör man inte, säg hej istället". Gör du det så har du garanterat fått en ny kompis. Barn gillar vuxna som är tydliga och behandlar dem rättvist. Jag har mött så många aggressiva barn som snabbt fattat galoppen och skinit upp i ett stort leende och blivit sitt rätta sociala jag, bara de fått lite hjälp.

Och små barn behöver hjälp. Lugn och sansad hjälp från en vuxen som är där och ingriper precis då när ett beteende blir fel. För annars riskerar beteendet att "sätta sig" och då kommer det inte att bli roligt i skolan - varken för barnet eller föräldrarna till det barn som inte fått hjälp med att lära sig fungera socialt.

Barn behöver vistas i nya miljöer och lära känna nya kompisar. Just är att lära sig att ta kontakt med andra barn på ett positivt sätt och etablera nya kontakter är väldigt viktigt för framtiden. Det ger en trygghet i att hantera olika sociala situationer. Barn är olika och blyga barn kan behöva längre tid på sig, men blyghet är medfött och något man varsamt kan lära barnen att hantera. Men det är viktigt att inte lämna dem åt sitt öde - de kan behöva en förälderns trygga famn nära.

Jag är en vanlig mamma och mina barn är som barn är mest. Men i vår familj har närvaro, tid och ork att direkt ta tag i saker varit grundläggande. Barn går hela tiden igenom olika utvecklingsfaser och när ett nytt steg är på gång så brukar det bli lite mer "aktivitet". Då har det varit viktigt hantera situation lugnt och sansat - för barn gör som du gör och inte som du säger. Tydlighet med vad som gäller samt att ge barnen en möjlighet att hantera situationen på ett bättre sätt har fungerat bra för oss. Alla ska trivas i en familj och kunna fungera tillsammans och det är det mål man ska arbeta mot. Förstår barnen att de inte är universums centrum, utan att de är en del i en gemenskap där alla ska må bra och trivas, så har man kommit långt.

När barnen blir äldre så blir det mer diskussioner "hon gjorde så" och "det var så här". Själv vägrar jag att ge mig in i några diskussioner om vems felet är utan bollar tillbaka och kräver att de hittar ett acceptabelt sätt att lösa det hela på. Man får bli arg och irriterad på varandra, men sedan är frågan hur man hanterar det? Där ska tyngdpunkten ligga för konflikthantering och syskonbråk.

Sedan finns det en hel del man kan tänka på under semestern. Barn som är varma och druckit för lite blir gnälliga och irriterade. Se till att barnen dricker och äter på regelbunda tider. Resor och miljöombyten brukar märkas på barnen de första dagarna. Har man tålamod och hanterar det rätt, så är allt snart på rätt köl igen.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

8 kommentarer:

Janne sa...

Härligt och positivt inlägg! Lite "föräldrar kan"-känsla, liksom. Det kändes som väldigt inspirerande läsning. Brottas själv mycket med det där du skriver om att "rädda sitt barn i parken" och tycker att dina råd är bra. Sedan får man ju vara beredd på att det inte fungerar på en gång, utan att man får vara ihärdig i sitt stöttande.

Madeleine Lidman sa...

Hej! Vad glad jag blir att du gillar inlägget. (Är alltid rädd att uppfattas som självgod när jag delar med mig av mina högst personliga erfarenheter). Som du säger så fungerar det inte alltid på en gång men barn lär sig förvånansvärt fort, när man närmar sig med rätt inställning. Och jag har fått många "nya kompisar" när jag hjälpt barn "på traven" vilket gör att det känns som om jag hittat ett bra sätt.

Janne sa...

Jag tycker inte att du låter självgod. Som en förälder till en annan är vi ju lika förvirrade hela tiden, oavsett hur många barn vi har. Att dela med sig av erfarenheter i det läget blir snarare öppenhjärtligt än mästrande.

Sånt här är mer intressant att läsa än dina tankar om förskola/familjepolitik, samtidigt som det här förstås också handlar om det, men på en helt annan (och kanske mer relevant) nivå än de frontalangrepp jag blivit van att läsa här på bloggen.

Madeleine Lidman sa...

Ja, visst blir det frontalangrepp mot svensk familjepolitik - och det är viktigt att komma ihåg att det är dit jag riktar mig.

Mot bristen på valfrihet, den ekonomiska styrningen mot ett alternativ och att man samtidigt som man styr mot ett alternativ hela tiden försämrar förutsättningarna för att just det alternativet ska kunna fungera bra. Genom att man inte låter förskolebarn omfattas av arbetsmiljölagen, ser till att minska barngrupperna eller ser till att det blir mer personal.

Och nej jag vill inte se en utveckling mot utedagis, i den meningen att man ställer ut baracker bara för att man inte har råd (eller tar sig råd) att ha riktiga lokaler.

Saknas det pengar? Ta bort maxtaxan och tillåt vårdnadsbidraget så minskar trycket på att skaffa fram nya förskolelokaler och mer personal.

Det är nog därför jag låter så arg, men jag får så många mejl från förtvivlade föräldrar runt om i hela landet som bor i kommuner som säger nej till privata dagmammor, nej till vårdnadsbidraget, nej till nackamodellen, nej till föräldrakooperativa förskolor - ja nej till alla former av valfrihet.

Och här sitter jag en vanlig mamma utan ekonomiska resurser och försöker hjälpa alla.

Samtidigt blir jag verkligen ledsen när jag märker att mina inlägg inte når fram till, till exempel dig, för min mening är verkligen inte att trampa någon på tårna eller kritisera att föräldrar gör andra val än att vara hemma, när jag kämpar för en ny och modernare familjepolitik.

Jag tror på att vi alla måste samarbeta för att förbättra saker som kan bli bättre, men då måste vi hålla ihop - så länge vi är splittrade så har politikerna oss precis där de vill.

Du får nog hjälpa mig och skriva i en egen kolumn och berätta om vilken barnomsorg du tycker är den ultimata och varför :)

Janne sa...

"Du får nog hjälpa mig och skriva i en egen kolumn och berätta om vilken barnomsorg du tycker är den ultimata och varför :)"

En utmaning!

Ber dock att få återkomma med den, eftersom jag blev pappa (igen) för en vecka sedan och har ännu mer begräsad tid framför datorn... ;)

Madeleine Lidman sa...

Vad kul - stort grattis! :) :) :)

När du känner dig redo så är det bara att du mejlar mig på

hemma.foraldrar@brevet.nu

Hittade du länkarna till Mia Alfredssons krönikor? Jonas Himmelstrand och Maria von Schantz skriver också mycket bra. Just om man vill fundera lite mer över livet och alla val och prioriteringar.

Janne sa...

Ja, du... Det blev ingen krönika. Det känns som att frågan "knölade till" den. För mig är formen (förskola, familjedaghem, barnflicka, hemmaförälder) detsamma - det är innehållet som spelar roll. Och under gynnsamma förhållanden spelar det ingen roll vilken form man valt - potentialen för att inehåll och resultat kan bli ganska lika är hög.

Men förskolan har en fördel i det att den har en läroplan som - än en gång under gynnsamma förhållanden - garanterar ett visst innehåll. Ett innehåll som i de andra former jag räknat upp är helt och hållet godtyckligt, d.v.s. upp till omsorgsgivaren. Och det måste ju vara värt något?

P.S. Hur kommer det sig att mina svar på ditt försvar av Eva Sternberg inte pblicerats?

Madeleine Lidman sa...

Läroplan :) - vet du, jag tycker att det viktigaste är (oavsett vilken barnomsorgsform man väljer) att man känner;

* att man fått välja själv
* att om det nu är förskola eller familjedaghem så är de/den som arbetar där lämpad att arbeta med barn och inte "bara" utbildad för det.
* att arbetssituationen verkar vara så dräglig (storlek på barngrupper, typ av lokal, antal personal) att de kan erbjuda en bra verksamhet.

För ingen läroplan i världen kan råda bot på för stora barngrupper, för lite personal, stor omsättning på personal eller oengagerad personal. Ska det finnas någon chans att följa en läroplan så måste det finnas vettiga förutsättningar. Och går vi till skolan så ser vi tyvärr inte någon större effekt av läroplanen som kom 1998.

Både skolresultaten och barnens beteende i skolan har blivit sämre, trots läroplanen.

Vad gäller Eva Sternberg, så tycker jag att det känns fel att diskutera runt henne och komma med en massa påståenden som hon inte känner till eller har en chans att kommentera. Jag förstår inte heller varför du snöat in dig på hennes titel.

Vad säger du om själva budskapet? Det känns som om du försöker sätta fokus på något helt annat för att slippa diskutera sakfrågan.

Du är väl inte politiker :) ?