lördag, augusti 16, 2008

Livet blir aldrig som man tänkt sig

Det är något fascinerande med att se hur livet hela tiden lär oss nya saker - om vi är mottagliga vill säga. Jag hade till exempel ingen aning om hur jag skulle bli som mamma, jag hade inte ens några särskilt bestämda uppfattningar om den saken.

De två sista veckorna av min graviditet var jag inlagd på heltid på specialistmödravården. Varje dag fick jag lämna prov för att se hur mycket äggvita jag läckte, kontrollera hur barnet mådde genom att ta ctg kurva och så lämnade jag blod varannan dag för att se hur njurarna klarade av havandeskapsförgiftningen. Blodtrycket mättes också.

När jag precis gått i in i vecka 36 så samlade jag på mig så mycket vätska att läkarna var tvungna att förlösa mig. Sedan skulle jag bli bra försäkrade alla mig. Jag mådde mycket dåligt under själva snittet, blodtrycket skenade hela tiden och jag minns tydligt hur läkarna sa;

"titta hur hon ser ut inuti, till och med hennes inre organ är vätskefyllda".

När dottern plockats ut fick jag bara se henne som hastigast, sedan försvann de iväg med henne och jag hamnade på uppvaket (det kallas så även om man inte varit sövd). Det var nog där och då som mina mammainstinkter vaknade på allvar - jag ville ha mitt barn hos mig. De sa nej och jag tjatade. Till slut fick jag lov att ha henne hos mig i 30 minuter och jag la henne kvickt på bröstet, nära, nära. Bredvid satt en sjuksköterska och höll "vakt". Jag vet inte om de var mest oroliga över mig eller barnet.

Jag hamnade inte på BB, efter uppvaket, utan skickades tillbaka till specialistmödravården, utan barn,. Hon hamnade på neonatalen. Fast pappan var förstås hos dottern. Väl där hade jag bara en tanke att börja äta, så att jag skulle bli frisk och stark och få vara hos mitt barn. Jag åt kräm och mjölk - och kräktes. Tryckte ner mer kräm och mjölk och kräktes.

På kvällen så ville jag ändå ner till dottern till varje pris. De körde ner hela sängen för jag fick inte gå. Jag hann bara in på avdelningen, så kräktes jag igen. Jag fick inte behålla någonting och mådde pyton minst sagt. Men läkarna hade sagt att jag skulle bli bra, så det var bara att kämpa på.

Riktigt sent på kvällen kom min mamma förbi för att se sitt första barnbarn. Vi var tvungna att ta oss till besöksrummet, för så var reglerna. Mamma och maken går dit med dottern och när de kört mig halvvägs i sängen, så glömmer de mig i korridoren.

Jag kommer aldrig att glömma känslan.

Det som upprörde mig mest var att jag ville till mitt barn - jag hade inte någon som helst lust att släppa henne till någon annan just då. Rent primitiva känslor gjorde att jag släpade mig och den stora otympliga sängen fram i korridoren. Jag förstår inte än idag hur det gick till men jag fick tag i dörrkarmar och lyckades dra mig fram till besöksrummet och in för att få hålla mitt barn. Djupt förorättad var jag också.

Nästa morgon var jag ännu mer inställd på att jag skulle bli frisk så att jag fick vara med dottern. De fick köra ner sängen så att jag kunde amma. Alla kanyler plockades bort och jag trodde att jag var på rätt väg.

Mitt på dagen börjar jag se vita blommor överallt i luften och förstod att något var fel. Det här var ju symptom som de varnat för under själva graviditeten.

Jag ringer på klockan och en sköterska kommer. När jag berättar om symptomen så förstår hon att min hjärna är på väg att svullna och att jag risker att få eklampsi - kramper. Hon får panik och försöker sätta en kanyl i armen, men hittar inte en ven. Jag säger då till henne att hon kan prova med handen, för jag har haft en kanyl där tidigare. Hon låter kanylen i armen hänga kvar, tar en ny kanyl och sätter i handen. Sedan får jag vätskedrivande och sövs ner.

När min mamma och syster ringer senare på dagen vill personalen inte berätta vad som hänt. Först när de tar sig till sjukhuset får de veta att jag är nedsövd. Under samma period har min dotter en andningsuppehåll, men sängen hon ligger i larmar och de kan klara henne.

Vi är nära döden båda två den här dagen och konstigt vore det om inte en sådan händelse får en människa att omvärdera mycket i sitt liv.

Det tog ganska lång tid för mig att komma i form efteråt, men de första dagarna så körde de ner mig till dottern flera gånger om dagen så att jag skulle kunna amma henne. När jag blev lite bättre fick jag sitta i rullstol och efter ytterligare några dagar blev jag tvingad att gå själv. Jag vinglade ner och stöttade mig på väggarna, svimfärdig och jag såg vita prickar framför ögonen - men ner till dotterns avdelning skulle jag.

Hur beskriver man den otroligt starka kärlek jag kände direkt till det här lilla barnet? Jag vet inte, men jag vet att från det hon föddes så var hon den viktigaste personen i mitt liv och alla val jag fattade längre fram utgick helt och hållet från vad jag trodde var bäst för henne.

Efter åtta dagar vägrade jag att vara kvar på BB och släpptes hem efter att ha tjatat och tjatat. Dottern mådde bra och det var det viktigaste. Jag var långt ifrån frisk och hade fortfarande problem med balansen och orken. Dessutom hade jag fått en liten njurskada och läckte fortfarande äggvita och samlade på mig vätska. Men jag ville bara hem.

Mina upplevelser stämde förstås inte alls överens med vad jag hört om graviditet och förlossning, eller vad jag förväntat mig. Och det är så livet kan vara och oftast är. Men i landet Sverige så tar man inte hänsyn till hur livet ser ut i praktiken, utan bara i teorin och utifrån teoretiska tankar skapar politikerna familjepolitiken.

Därför finns sådana som jag inte med i tankarna hos vänstern när de dömer ut familjen,hemmaföräldrarna ellermänniskor som väljer att gå sin egen väg, istället för att göra som majoriteten gör. Jag döms ut som en loser bara för att jag väljer bort att använda mina barn som murbräcka för jämställdhet. Istället gör jag det fulaste av allt - jag väljer att ta hänsyn till mina barns behov och jag litar på att jag och maken som familj, ska ro det hela i land.

När jag läser Maria Svelands tankar i bitterfittan; "en bok om att kärlek inte finns, att barn är en black om den feministiska foten, och män ondsinta förhandlare", Karin Thunbergs tankar; " jag vägrar förhärliga en hemmafrutillvaro à la 50-talet – och jag kan inte se vad vårdnadsbidraget ger för reell valmöjlighet", eller Svend Dahls tankar: "min son är faktiskt inte allt för mig. Och jag kan definitivt inte vara allt för honom"

- så känner jag bara att: ja, vi är olika men ni har inte gått i mina skor, ni har ingen aning om varför jag valt att vara hemma och ge mina barn tid - men ändå tar ni er rätten att kämpa för att stoppa min och andra föräldrars valfrihet.

Det debatten borde handla om är varför vi bara ska ett livsstilsalternativ som accepteras i samhället och stödjs ekonomiskt, trots att alla människor, alla familjer och alla barn är olika.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

Ge barnen tid med sina föräldrar

Bengt Ohlsson: Det finns en författare och debattör som skrivit en bok som proklamerar att kärnfamiljen är piss och gulag och kvinnofälla och erotikdödare, och hon har suttit med hakan högt i debatter och kört samma trall, och morgonsofforna har kommit strömmande som de ska, och idisslat henne ordentligt genom löpmage och nätmage och våm och allting.

Utsikt från en skampåle

4 kommentarer:

Lenox sa...

Man måste använda citaten i dess kontext annars blir det mycket konstigt.

Madeleine Lidman sa...

Nej, jag tycker inte det att eftersom det finns en länk till helheten. För mig känns citaten som att de speglar var dessa människor står och det är väl helt och hållet upp till dem.

Men att de ska ta sig rätten att försöka stoppa mig och andra hemmaföräldrar som av olika skäl har valt att vara hemma längre med våra barn - är fel.

De borde vara mer ödmjuka och förstå att livet ser olika ut för alla - de val de gjort är kanske inte samma val som en mängd andra människor vill göra. Men familjepolitiken stöttar de här människorna ekonomiskt eftersom de gör "rätt" val.

Vi andra får bara betala en massa skatt (speciellt på grund av särbeskattningen som gör att hemmafamiljerna betalar mer skatt än de familjer där båda arbetar) - men får ingenting tillbaka om vi inte väljer dagis.

I teorin kanske det ser bra ut att stötta bara ett alternativ - två heltidsarbetande föräldrar och barnen på dagis från ett års ålder - men i praktiken så innebär det att man helt bortser från hur verkligen ser ut för många familjer.

Det bästa, som jag ser det, är att vi tillåter föräldrar att bestämma själva. Ska vi behålla världens högsta skatter, då måste fler bidrag än "dagisbidraget" utgå till barnfamiljer, så att de kan välja själva och sy ihop en barnomsorgslösning som passar.

Janne sa...

Usch, du har onekligen varit med om en dramatisk och jobbig situation! Jag gör dock den amatörpsykologiska tolkningen att det här med hemma-alternativet och ditt starka engagemang emot det du kallar "familjepolitiken" - som ju förstås stammar ur de här upplevelserna - handlar om dina behov, snarare än ditt barns. Alltså din strävan efter att få tillbaka de upplevelser du berövades genom en kombination av de olyckliga omständigheterna kring din graviditet och förlossning samt tiden efter, i kombination med de förväntningar du hade.

Det var du som var sjuk och som berövades den här första kontakten med din dotter. Hon å sin sida fick ju sitt behov av närhet tillgodosett av pappan, som ju fanns där för henne.

Som sagt: Amatörpsykologiskt. Men ändå, kan det kanske vara så att ditt val att bli hemmaförälder i första hand handlar om din strävan efter att kompensera för den traumatiska tid som kännetecknade din "tillblivelse" som förälder?

(Jag vill påpeka att jag inte vill provocera eller jävlas, utan bara bjuder på mina personliga reflektioner utifrån din öppenhjärtliga berättelse. All heder åt dig, som vågar lämna ut den såhär privat berättelse!)

Madeleine Lidman sa...

Jag tror att man får sätta in det i ett större sammanhang än att det bara handlar om mig, eller mina behov.

För mig så blev hela livets skörhet så uppenbar och det fick mig att fundera över vad som är viktigast här i livet, nära relationer till familjen eller mitt arbete. Och maken kände likadant.

En stor orsak till att jag blev sjuk tror jag var just att jag försökte slå knut på mig själv under myten "graviditet är ingen sjukdom". Jag har aldrig arbetat så hårt eller så mycket som när jag var gravid - just för att visa att jag inte var en belastning för arbetsgivaren och för att visa att "ett barn i magen förändrar inget".

Men det gör det. För även om graviditet inte är någon sjukdom, så kan det ge en hel del besvär och ignorerar man dem (som jag gjorde in i det längsta) så kan det bli farligt.

Många föräldrar mår dåligt idag, fångna i myten att de måste arbeta heltid och ha små barn. Jag är glad att jag använde det som hände, till att välja en en linje i livet som som innebar en balans mellan arbete och små barn. Det har också gjort mig ödmjuk inför att det finns föräldrar som vill välja olika alternativ. Jag valde trots allt att börja arbeta så smått när min yngsta var 2 ½ år, men jag har full förståelse för att det finns föräldrar som vill vara hemma på heltid ända tills skolan börjar.

Vi är alla olika och vi har olika syn på livet och hur vi vill leva det. Jag gillar mångfald och valfrihet - vi har trots allt bara ett liv - och kärleken till våra närmaste är något som vi alltid kan bära med oss genom livet.

Jobbet kan aldrig fylla samma funktion. För att dra det klassiska; "hur många säger på ålderns höst att de ångrar att de inte jobbade mer? Och hur många säger att oj, vad tiden gick fort, jag skulle ha ägnat mina barn mer tid?"

Jag tror mitt starka engagemang till att förändra familjepolitiken snarare har sitt ursprung i att jag upptäckte hur svårt det var att välja något annat än "standardlösningen" och att valfriheten avvisades med argument som byggde på teoretiska konstruktioner istället för att ha sitt ursprung i människors faktiska verklighet.

Vi kunde sy ihop en lösning som passade oss. Nu jobbar jag för att fler ska kunna få samma möjlighet :)

p.s

Gulligt av dig att vara extra tydlig med att berätta att du inte vill vara provocerande.