Jag har länge tjatat om att det är svårt att komma tillrätta med jämställdhetsproblemen om man använder barnen som murbräcka för jämställdhet. Det innebär nämligen en övertro på att om barnen bara separeras så tidigt som möjligt från mamman och hon går ut och arbetar, så blir kvinnor jämställda.
Det där resonmanget är för mig rent idiotiskt. Det enda jag kan se är att om man gör barnen till problemet, istället för att förändra attityden i samhället och i arbetslivet, så kommer också pappor som vill vara hemma att drabbas negativt.
För ett tag sedan pratade jag med en mamma som återvänt till arbetslivet efter sin föräldraledighet. Som sig bör hade hon haft ett samtal med sin (i det här fallet nya chef) chef innan hon började igen, och hade då berättat vad hon förväntade sig inför sin start:
att få tillbaka någon form av eget rum (som alla kollegor hade), egen anknytning, arbetsuppgifter, egen inloggningsidentitet till datorn samt naturligtvis ett välkomnade och att det gick ut information om att hon var tillbaka.
Det blev inget av allt det där.
Första dagen fick hon sitta i ett rum, där kollegan för tillfället var på semester. Ingen visste att hon skulle komma, inget rum var förberett eller ens påtänkt för hennes del, ingen telefon, ingen dator, inget påloggningsid och inga arbetsuppgifter. Löneförhandling? Glöm det.
När det är okej att behandla människor som återkommer från sin föräldraledighet så - då finns det ett klart attitydproblem att arbeta med på just det företaget. Och dessvärre tror jag inte att det är ovanligt att mammor kan bli behandlade så här.
En annan mamma berättade om att hon varit med om något liknande när hon återvände till sin arbetsplats på posten (statliga posten som borde veta bättre). Till råga på allt så låg hon flera tusen kronor efter i lön, då ingen brytt sig om att se till att hon följde med i löneutvecklingen under föräldraledigheten. Yngre nyanställda förmågor hade gått om henne med råge i lön och intresset för att korrigera det hela var minst sagt ljummet hos posten. Ändå hade den här mamman varit lojal och under sin föräldraledighet gått in och arbetat extra på eftermiddagarna när arbetsbelastningen var hög och hon verkligen behövdes.
Otack är världens lön.
En annan mamma berättade nyligen att hon tänker gå upp från 80 procent i tid till heltid. "Det är ingen idé längre att jag arbetar för 80 procent av lönen men 100 procent i arbetsmängd".
De allra flesta arbetsgivare minskar inte på arbetsmängden när någon går ner i tid, utan låter föräldrar få samma mängd arbete men till en lägre ersättning om de nu valt att arbeta 80 procent.
Diskriminering och överutnyttjande av personal!
Ska vi acceptera att det är så här - eller ska vi ta debatten och se till att åstadkomma en förändring?
Många kanske tycker att det är strunt detsamma och om nu kvinnor är så korkade att de är hemma så får de stå sitt kast. Tycker man så då måste man också fråga sig om vi ska ha kvar föräldraledigheten över huvud taget. För ingen ska försöka övertyga mig om att problemet minskar om så kvinnor bara var hemma 6 månader. Om en majoritet av mammorna började vara hemma i 6 månader eller mindre, så skulle situationen vara densamma. Även dessa kvinnor skulle behandlas illa när de kom tillbaka.
Därför att ingenting gjorts åt själva problemet med hur föräldralediga behandlas, istället har barnen gjorts till problemet och själva föräldraskapet.
-Vaki, vaki (som min äldsta brukade säga när hon var 2 år och ville få upp sina trötta föräldrar på morgonen). Nu är det hög tid att vakna upp och se vart den ensidiga synen på barn och föräldraskap i vårt land leder till.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar