torsdag, augusti 21, 2008

Vi ställer för stora krav på ettåringar

Inne på alltombarn.se skriver en förtvivlad mamma om hur sonen reagerar när hon lämnar honom ifrån sig till dagis. När jag läser svaret till den förtvivlade mamman så hugger det till i hjärtat, när jag tänker på det lilla pojken och kraven som ställs på honom. Här har vi en liten 1-åring som reagerar med förvivlan över att separeras från sin mamma;

"Hej, min son är 16 månader. Han och jag har alltid haft en bra och nära relation.
Jag började jobba när han var 12 månader och den första månaden efter min jobbstart var han jättearg på mig. Han frös ut mig, skrek när jag skulle klä på honom, byta blöja eller ge honom mat. Jag dög inte till någonting och hans pappa fick alla kramar och pussar. (...)

Men mitt mammahjärta blöder eftersom jag upplever att jag sviker honom och att det är därför han straffar mig.
Med tiden har det blivit bättre och nu under semester så har vi kommit varandra riktigt nära igen. Men nu har jag börjat jobba igen och allt har startat igen. Han känner sig sviken och är arg."


Svaret mamman får är att barn i den här åldern testar gränser och trotsar den person de älskar mest. Därför får mamman rådet att lämna sitt skrikande barn och gå för att sedan "ta tillvara på de lediga stunderna".

Eva Sternberg skriver om vilka konsekvenser det kan få när vi inte tar hänsyn till de små barnens behov:

"Den dagliga separationen från modern och hemmet är förödande för den lille pojkens hjärna. Det tar två år och tre månader utanför moderlivet för ett barn att uppnå tillräcklig mognadsnivå för att vistas utanför hemmet utan att skadas. För pojkar tar det antagligen ännu längre tid. Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har en så hög procent av ett lands pojkar utsatts för en så radikal förändring av sina uppväxtförhållanden, som pojkarna i dagens Sverige. Läs mer >>"

Min "mammareaktion" blir direkt att det här är fel. Den här mamman ska inte lämna sitt gråtande barn och gå - han visar ju klart och tydligt att han drabbas mycket hårt och det är signaler som ska tas på allvar. Alla barn är olika och den här lilla killen skulle uppenbarligen behöva vara hemma lite längre med sin mamma (eller pappa), då han inte alls verkar mogen för att separeras från sina föräldrar.

När ska svenska föräldrar få råd baserade på de små barnens behov, istället för råd som gör att barnen tvingas passa in i den svenska modellen (standardlösningen): barn på dagis från ett år och två heltidsarbetande föräldrar?

Personligen så tycker jag att det är ohederligt att inte ge föräldrar bättre och mer seriös information. En dag så kommer de att förstå från vilken bas råden ges, där basen är att det handlar om att alla ska föräldrar och barn ska styras att välja en standardlösning - när det borde handla om att ge råd utifrån varje barns individuella behov.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också några röster ur verkligheten:

Plötslig separationsångest - jobbiga lämningar på dagis

Dagisnoja

Gnällig och bråkig när hon kommer från dagis

Hur kan man tycka att det är roligt att gå från föräldraledighet till jobb?

Beslut om barn saknar barnperspektiv (en förskollärares röst)

6 kommentarer:

Janne sa...

Kikade på länken till Sternbergs artikel (publicerad på Hemmaföräldrars hemsida) och måste påpeka att hon INTE ALLS är hjärnforskare, utan språkforskare (m.m.). Hennes tankar om barns utveckling härstammar med största sannolikhet från psykiatern Murray Bowens familjesystemteorier från 50-talet och även om de kanhända står sig även idag, blir det missvisande när läsaren förleds att tro att hon presenterar fakta i egenskap av hjärnforskare, när det enda hon egentligen gör är att referera Bowens teorier...

Madeleine Lidman sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Madeleine Lidman sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Madeleine Lidman sa...

Varför tror du inte på att hon är hjärnforskare? :) Om man forskar om hjärnan men inte tror att dagis, är den bästa lösningen för alla barn, från ett års ålder - får man inte kalla sig hjärnforskare då? Sveriges radio tvekar i alla fall inte att presentera Eva som hjärnforskare :)

Länk: http://www.sr.se/cgi-bin/jonkoping/program/artikel.asp?ProgramID=2345&Artikel=1950347

Tjockalocka sa...

Jag är också intresserad av hjärnans funktioner och har läst en hel del. Kan jag också kalla mig hjärnforskare då?

Min kommentar till ditt inlägg ovan är hur som helst att det måste vara lätt att använda just sådana exempel för att "illustrera" det du propagerar för. Och jag tycker nog att det är lite väl lätta poäng.

Jag tycker TVÄRTOM, att det vore konstigt om pojken/barn generellt INTE reagerade när de blir lämnade. Det är ju naturligtvis en omställning i livet, en process som tar tid. Det kan vi vara ense om.

Det vi inte är ense om är att du tolkar in dina egna värderingar i pojken reaktion och tycker att processen rent generellt är av ondo, medan jag inte tycker så.

Jag tror att separationen måste 'kännas', både för föräldrar och barn. Barnen lär sig sedan att föräldrarna kommer tillbaka, och får också en trygghet i att ha en egen 'sfär' på förskolan, med fler vuxna att vara trygg med.

Min dotter har haft en ny period av invänjning nu efter semestern, och var ledsen i en vecka. Nu springer hon in i parken med glädje och mottas med kramar och skratt. Den där veckan var således nödvändig.

Om man aldrig utsätter sig själv eller sitt barn för svårigheter och undviker jobbiga känslor - vad vinner man på det? Jag tror faktiskt inte att barnen blir tryggare av att vara hemma.

Madeleine Lidman sa...

Jag tror att anknytningen måste fungera mellan föräldrar och barn innan de är redo för en separation. Jag vet inte om du har läst Sue Gerhards bok "Kärleken formar det lilla barnets hjärna" men där står det väldigt tydligt vad jag tror på.

Om du känner dig trygg med ditt beslut och tycker att allt fungerar så är väl det toppen :)

Du tror inte att barn blir tryggare av att vara hemma. Men tänk om vi hade en familjepolitik som tvingade dig eller din man att vara hemma genom att ge er 150.000 kronor om ni var hemma och ville ni ha dagis så fick ni betala den faktiska kostnaden om 150.000 kronor per barn och år?

Då skulle staten med ekonomiska styrmedel tvinga er att ha barnen hemma. Visst skulle det kännas fel?

Idag får föräldrar som väljer barnomsorgsformen dagis ett bidrag på 150.000 kronor per barn och år, men den som väljer att vara hemma får kanske ett vårdnadsbidrag på 36.000 kronor per barn och år - eller ingenting.

Många som vill vara hemma längre har alltså inte råd, utan tvingas välja dagis.

Samtidigt får hemmaförälder famijen betala högre skatt totalt än den familj där båda arbetar, på grund av särbeskattningen.

Det här måste vi korrigera.

Blir det accepterat och avdramatiserat att det finns flera olika barnomsorgsalternativ som subventioneras rättvist (kanske inte med exakt samma belopp men så att man faktiskt har en reell valmöjlighet) så tror jag att barnen är de stora vinnarna och även föräldrarna :)