torsdag, oktober 01, 2009

Sår i själen hos "hemmahatarna"

Heidi Avellan tillhör det mediadrev som Göran Hägglund (Kd) identifierade i sin debattartikel "Sveriges radikala elit har blivit den nya överheten". Det är personer som lever långt från oss gräsrötter och som inte förstår den lilla människans önskningar och behov. De upprörs över en sådan genuin och grundläggande sak som att föräldrar vill ge sina barn tid. Något så självklart när vi faktiskt bara har ett liv och våra barn bara en barndom. En barndom som dessutom lägger grunden för hur hela livet kommer att bli, hur de kommer att må psykiskt och hur de kommer att klara livets utmaningar.

När jag läser Heidis Avellans senaste hätska utfall mot hemmaföräldrarna i en debattartikel, så kan jag inte låta bli att reflektera över att hon måste bära på en stor sorg när hon skriver;

"En annan hälsning kommer från oss vilkas mammor var hemmafruar. Vi har sett för många hemmafruar lämnas barskrapade efter en skilsmässa eller hankande sig fram som fattigpensionärer".

Berättar hon om sin egen mamma, som kanske gav allt för sina barn men lönades illa för det viktiga arbete hon lade ner?

Heidi ger själv intryck, genom sina åsikter, av att vara en kvinna som i alla lägen låter karriären gå före familjen, för det är ju så man ska göra för att slippa bli "fattigpensionär". Men om jag inte minns fel så var hon på väg att flytta upp till Stockholm för att bli chefredaktör på Dagens Nyheter men hoppade av på grund av "familjeskäl". Ville barnen inte flytta till Stockholm? Lät hon sig verkligen hindras i karriären av något så banalt som barnens önskemål? (Obs ironi). Om hon nu tog hänsyn till sina barns behov och valde att skippa ytterligare ett karriärsteg eller vänta - vad säger då att hon har rätt att döma andra föräldrar som gör samma sak och tar hänsyn till vad barnen behöver men genom att stanna hemma lite längre?

Det är lätt att döma de föräldrar som känner att de vill vänta med dagis eller hoppa över det helt och ironisera och säga som Heidi gör;
- hemmafrudebatten handlar om hur ”bra” det är för barnen att ”slippa” dagis.

Nej Heidi. Om du hade lyssnat på verklighetens människor (för jag vet att många skrivit till dig och "din" tidning Sydsvenskan och försökt berätta om varför de vill välja själva hur länge de ska stanna hemma) - så hade du inte formulerat dig så. Då hade du förstått att bakom varje hemmafamilj så finns en alldeles unik historia om varför de valt att stanna hemma längre. En historia som ingen annan ska ta sig rätten att döma ut. Lika lite som jag tror att du vill bli dömd som en loser för att du hoppade av chefredaktörsjobbet på DN "på grund av familjeskäl".

Jag borde bli arg men jag blir mest ledsen, för hela den här fastlåsningen hos media gör att vi inte tar itu med de saker som vi kan förändra. Om det nu finns en risk att sluta som fattigpensionär för den förälder som stannar hemma lite längre så kan vi ju göra något åt det. En klok forumbesökare på Hemmaföräldrars samtalsforum föreslog följande;

"Tillåt familjen och arbetsgivaren att dela lönen på båda föräldrarna, t ex 50-50%, 60-40% etc enligt egen beslutanderätt. På så sätt får båda föräldrarna;

- statliga pensionspoäng, även i PPM.
- ofta lägre sammanlagd inkomstskatt i hushållet.
(Vi i Sverige har ju en progressiv skatt som slår tokigt för många familjer där en har heltidslön och den andra är hemmaförälder).
- officiellt erkännande att arbetet hemma är ett arbete som är värd betalning, och främjar familjens gemensamma bästa, även för den lönearbetande.
- En SGI som överstiger 0 kr vid återgång till förvärvsarbete."

Om man respekterar att människor vill göra olika livsval, så är det lättare att också se hur man kan hjälpa de att göra dessa val utan att det straffar sig. Om man som Heidi vill bestämma hur människor ska leva sina liv, så är det förstås också bekvämare att luta sig tillbaka och låta dem "ta sitt straff" när de inte lever som man vill.

Men hur det kan vara möjligt att somliga tycker att man ska straffas för att man ger sina barn den kärlek. omsorg, närhet och tid som de har rätt till? Det kommer jag aldrig att förstå.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Inga kommentarer: