lördag, juni 11, 2016

Nej Camilla Läckberg den viktiga tiden i bebisbubblan ska man inte leja bort

Foto: Mari Oliveira FLICKR) LICENS: CC BY-SA
Camilla Läckberg har många som följer henne och därför känner jag att det blir problematiskt när hon och andra berättar hur de lättvindigt lejer bort det "tråkiga" med allt som rör små spädbarn. Ni vet det där med närhet och god omsorg. Det är helt enkelt inte roligt att vara med sin bebis 24/7 säger Camilla Läckberg och åker utomlands med pojkvännen. Inte heller är det roligt att leka med barnen när de blir större. Men hon vill inte ha kritik, det är hon noga med. Och pojkvännen fick även utrymme i media för att undanbe sig kritik för att hon inte tänkte amma sin lilla bebis. Men är man en offentlig person och berättar om saker så känner jag att det måste finnas utrymme även för att presentera en annan åsikt.

Det är faktiskt inte så lätt att det bara är att leja bort barnet till andra (om man inte har särskilda skäl) - låta en liten nyfödd bebis vara med många olika människor, som Camilla Läckberg berättar om. Det är anställda och anhöriga och även flaskmatning för att lättare leja ut omsorgen om barnet till andra. Ett litet barn kan ha maximalt fem anknytningspersoner som det kan relatera till och den anknytningen sker i en strikt hierarki där en person blir anknytningsperson nummer ett, sedan nummer två och så vidare. Där nummer två duger när ett inte är närvarande. För barnet handlar det om att knyta an till en person som ser och tolkar barnets signaler och förstår barnets behov. Barnet blir tryggt och utvecklas som det ska. Närhet, kärlek och god omsorg formar det lilla barnets hjärna och barnet skapar sig en inre arbetsmodell för hur det ska hantera livet och livets utmaningar. God omsorg och kärlek skapar starka barn.

"Bebisbubblan" - att vara med ett litet barn - lära känna varandra, gosa och vara nära, krama, pussa, upptäcka världen tillsammans, utvecklar både barn och föräldrar. Som förälder kommer du in i föräldrarollen, du växer och utvecklas som människa och du förbereder dig inför alla kommande år med barnet. Är du med ditt barn så kommer barnet att följa dig, lyssna till dig och alla barnets utvecklingsfaser kommer att bli lättare att hantera. Du känner ditt barn och vet vad barnet behöver och hur du ska vägleda det. Föräldraskapet blir helt enkelt lättare.

När barnet är så stort att det kan behålla föräldern i minnet så kan man börja göra kortare resor utan barnet om det är hos en annan trygg anknytningsperson i hierarkin. Det här är viktig kunskap som genom kända personers sätt att leva, där de berättar om hur de lämnar bort sina barn till mängder med olika personer - kan bli en dålig inspiration till andra föräldrar. För det är inte så enkelt att det bara är att lämna bort ett litet barn. Det kan till och med vara direkt skadligt för ett litet barn att ha för många personer som tar hand om det.

Dålig anknytning kan leda till psykisk ohälsa längre fram i livet: som oro, ängslan, svårigheter med nära relationer, självskadebeteenden, anorexi, ångest med mera. Det finns alltså all anledning att uppmuntra och stödja föräldrar att ta plats i bebisbubblan med stolthet och göra ett så bra arbete de kan. Livet går sina egna vägar och människor kan drabbas av förlossningsdepressioner eller ha svårt med närhet till barnet, eftersom det kan vara svårt att ge något man inte själv har fått. Men är man medveten om hur viktigt arbetet är i bebisbubblan och att det är bra att satsa på att finnas där för sitt barn och ge barnet allt vad det behöver i närhet, kärlek och god omsorg - då tycker jag att man ska göra det. Det kanske inte är så coolt, häftigt och något att flasha ut i sociala medier - men för barnets välmående är det A och O.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Kärlek sätter sig på hjärnan

Anknytningsskador

"Jag lämnar gärna över småbarnen till andra"

Varaktiga konsekvenser när mamma är   borta för länge

Starkare relation till jobbet än till barnen






15 kommentarer:

Madeleine Lidman sa...

Jag är lite trött också på att det ses som så trist och tråkigt och lite löjligt att ta hand om små barn. Men det är ju ett väldigt viktigt arbete som ska uppmuntras tycker jag.

Självklart får alla göra som de vill, men det svåra är när kända personer inspirerar andra föräldrar att välja bort den viktiga tiden med barnen. När det här synsättet att även spädbarnstiden är något som kan lejas bort, får fäste - så blir vi som satsar på tid för barn och balans mellan familj och arbete så töntiga och det vi gör så menlöst. Men så är det ju inte - det vi gör är livsviktigt.

Anonym sa...

Tack Madeleine Lidman för att du orkar kämpa för och lyfta fram frågan! Ditt engagemang är ovärderligt!

Hälsningar Sandra Mård

Johanna Åkesson sa...

Tycker det är intressant hur hon får det att låta som att hon är rätt udda som tycker det är jobbigt att ta hand om småbarn. Tror hon att folk i allmänhet tycker det är kul att inte få sova och ha ont här och var för att ett barn kräver maximalt av din kropp dygnet runt några månader? Och att hon inte vethur hon ska sysselsätta en så liten... jag tycker det är så synd att (synd om kanske snarare) folk verkar tro att det krävs så mycket! :/ Känns så stressig att folk inte bara kan ligga och gosa och vara nära sina spädbarn...

Ulrika sa...

Jag undrar vad du får det där med max 5 ifrån och att anknytningspersonerna skulle vara hierarkiskt ordnade i barnets perspektiv. Jag är nyfiken.

Trots att jag läst mycket om anknytning har jag inte stött på de påståenden förut. Verkar väldigt åkderdomligt sätt att se om man jämför med modern svensk spädbarnsforskning.

Vet flera barn som växt upp med stark anknytning till flera vuxna och dessutom många andra barn. Kan inte se att det är annat än fördel att ha fler som kan känna in dess behov. Inte heller sett tendens att barnet föredrar en viss vuxen framför en annan (av de som är nära alltså). Möjligen i korta faser, men inte över tid. Men om man tror att det är så det ska vara är det kanske lätt att skapa en sån situation. I många kulturer är en bebis del i större kollektiv från början. Det är ju mest de senaste hundra åren i västvärlden som familjen varit en så liten enhet.

När det gäller Läckberg är jag inte insatt i hur hon gör men det förvånar mig alltid när föräldrar inte vill vara med sina barn - spädbarnstiden är ju så fantastisk. Intensiv visst men att få följa hur en liten människa upptäcker världen är magiskt.

Anonym sa...

Tack för det här inlägget!

Madeleine Lidman sa...

Det står i länken som jag har markerat där det här nämns. Sedan har Malin Broberg som är professor i utvecklingspsykologi tagit upp det här på en föreläsning, så det är inte gammal skåpmat :). Jag har skrivit lite om det här: Anknytningsteori

I de gamla bondesamhällena var det flera personer runt barnen, men då levde man i storhushåll och åt middag ihop - träffades varje dag, så barnet var väl bekant med flera personer. Men så lever vi inte i dag. Små spädbarn kan inte hålla personer i minnet om de försvinner iväg och som de inte träffar varje dag. Det är därför det är svårt att kalla in en barnvakt som ett spädbarn träffat några gånger men inte regelbundet varje dag och tro att barnet har en trygg anknytningsperson.

Min oro är också att vi redan i dag har minimerat barndomen till ett år - sedan ses barnet som en liten elev som ska in i skolan (förskolan) - för "det livslånga lärandet". Att i det läget börja tumma även på det första året och kräva att barnet ska vara självständigt, blir därför extra oroväckande tendenser, som jag ser det.

Mvh
Madeleine


Mariola O'Brien sa...

Jättebra sagt Madeleine! Tack för det!

Carina sa...

Äntligen någon som vågar kritisera Läckberg 😀 Hon respekterar ju inte att andra har en annan åsikt hennes egen ...verkar bara vilja ha uppmärksamhet och cred för allt hon skriver😧

Anonym sa...

Bra skrivet! Sorgligt att mindre pålästa föräldrar och fans kan tro att en enskild persons åsikter och tillkortakommanden som förälder gör det okej att skolka från livets viktigaste uppgift...

Anonym sa...

Tycker det liknar överklass 1800- tal när föräldrar överlät barnen åt barnsköterskor och sällan själv såg sina barn. När barnen blir vuxna lär man få reda på hur man varit som förälder ;)

Anonym sa...

I ett blogginlägg berättar hon hur dom äldre barnen skickas iväg till olika släktingar. Syskonen får inte vara tillsammans. Pojkarna skickas till ett ställe och flickan till ett annat. Barn som hon inte träffar så ofta ändå eftersom dom bor hos sina pappor. Hon säger att hon vill vara med barnen när dom är äldre men det verkar inte så. Men hon får väl förlossningsdepression om hon är med dom. Det verkar vara hennes förklaring till varför hon inte är med sina barn eller låter syskonen vara tillsammans så mycket det går.

Madeleine Lidman sa...

Med över 13 000 unika läsare och många privata meddelanden och mejl samt kommentarer så kan jag väl säga att ämnet engagerar och att många är lättade över att få ett lite annat perspektiv.

Tack för alla kommentarer.

Att ha barn innebär att bli vuxen, våga vara vuxen, släppa sitt tidigare liv - livet utan barn och axla föräldrarollen. Det är inte lätt för alla, men det är ändå viktigt att förklara ur ett anknytnings- och utvecklingspsykologiskt perspektiv varför det är viktigt med föräldrar som är närvarande i bebisbubblan och även senare i barnets liv. Carl Hamilton lägger en pusselbit i boken Det infantila samhället

S sa...

Har ingenting emot kvinnan det handlar om eller personligen mot andra som yttrar sig liknande, men jag tycker att det är väldigt märkligt hur samhället har blivit så egosmekande. Det är ok och ofta t o m positivt att t o m bortse från sina egna nyfödda barn för att man ska göra något som inte är TRÅKIGT. Hur jobbigt kan det vara att ha tråkigt i några månader om man nu tycker att det är så hemskt tråkigt att vara med sitt barn? För barnets skull liksom? Det handlar ju inte om tio år som man är "låst" utan bara max några år.

Madeleine Lidman sa...

Precis som du skriver är det här en oroväckande trend som jag gärna vill ge en motvikt till i det här blogginlägget.

Nu landade jag och Camilla Läckberg i en twitterkonversation där hon till slut skickade cirka 27 tweets till mig där hon försökte styra in det hela att handla om henne själv och att hon skuldbeläggs. "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte stöttar andra kvinnor" och så vidare.

Det är något som förmodligen känns bekvämt att försöka styra saker till - men jag pratar om det lilla barnet och det lilla barnets behov. Jag är nämligen övertygad om att en vuxen kvinna klarar att stå upp för sig själv och sina val - och även bör klara att andra har en annan åsikt när det gäller små barn och det första året i bebisbubblan. Och som jag påpekade i twitterkonversationen - jag reagerar när INGEN av föräldrarna är med ett litet nyfött barn utan reser bort. Inte så farligt tänker kanske många - vad minns små barn liksom, men de minns allt i sin kropp, i sina celler, i de nervbanor som bildas och det kommer att påverka hur de själva blir som föräldrar och vilken omvårdnad de kommer att ge sina egna barn. Det kommer att påverka välmåendet och den psykiska hälsan, så att en av föräldrarna eller en annan anknytningsperson som träffar barnet varje dag och känner det lilla barnet - alltid finns där är A och O I alla lägen.

"Du har inte facit" fick jag höra - det har jag väl delvis då jag under 20 års tid följt många olika sorters föräldraskap och sett vad som är viktigt men också för att det finns gedigen forskning kring anknytningen och hur viktig den är samt vad som sker om man struntar i den.



Anonym sa...

Tiden med de små är det bästa som finns.mysa amma i lugn o ro .känna barnets närhet och barnet mammans närhet.tiden går så fort .Ta vara på varje dag med våra barn.