Vilken deprimerande läsning inne på alltombarn.se där man skriver om att dagisgrupperna blir allt större i Stockholm (men det är säkert en trend i hela landet).
Redan år 2006 hade jag en debattartikel inne i Svenska Dagbladet - Förskolebarn saknar skydd - där jag varnade för dagisbarnens situation sedan socialdemokraterna sagt nej till att de ska omfattas av en arbetsmiljölag. Det värsta är att dagisbarnen inte heller omfattas av en Lex Sarah lag - där personalen är skyldig att anmäla brister i omsorgen om barnen.
Hur tänker politikerna när man fasar ut dagmammorna i många kommuner och stoppar vårdnadsbidraget i andra? Är det ett medvetet val att det inte ska finnas några alternativ för föräldrarna om de är missnöjda med dagisgruppernas storlek?
Sedan ser man till att dessa små barn som inte kan föra sin egen talan saknar skydd, vilket gör det möjligt att öka barngrupperna hur mycket som helst. Jag tycker att det är skamligt och grymt.
Det största sveket är nog ändå när föräldrar inte protesterar utan säger lite lamt "njae, jag har inte märkt något på "lilla Stina" att barngrupperna bara blir större och större".
Jag undrar stilla om dessa föräldrar har tillbringat en hel dag med sina barn på dagis. Om inte så borde de kanske göra det innan de uttalar sig.
Madeleine Lidman
6 kommentarer:
Borde det inte ligga i personalens eget intresse att anmäla fall enligt Lex Shara, även om man inte "måste" det?
Speciellt då man vill markera att det inte är bra med större grupper...
Problemet är bara att de har tystnadsplikt. De har inte rätt att vända sig till media eller berätta sanningen för föräldrarna om hur deras arbetssituation ser ut.
Många inom barnsomsorgen saknar fast tjänst och går på "evighetsvikariat" och timanställning. Det går dem sårbara.
Jag hörde om en förskollärare som hoppade av. Hon tänker aldrig mer jobba på dagis. Personalen var hela tiden sjuka och vikarier skulle kallas in. Ibland fick de inte någon vikarie och hon var då själv med 21 blöjbarn runt året. Föräldrarna reagerade inte över hennes arbetssituation.
De gnällde bara "varför går ni aldrig ut med barnen på utflykter".
Det föräldrarna borde ha oroat sig över var om barnen verkligen var trygga, tycker jag.
Om förskolebarn hade skydd i en arbetsmiljölag eller om personalen hade skydd i en Lex Sarah lag så skulle de ha möjlighet att berätta om vad som händer.
Men det är väl ganska uppenabart att det inte kommer att inträffa, då skulle saker och ting komma fram i ljuset som många nog inte vill se.
Jag kan bara säga att mitt hjärta svider när jag tänker på barnen och deras situation.
du hör mycket men vad vet du de facto?
Hej Lenox!
Ja, vad vet jag? :) Kan du precisera närmare vad du syftar på. Tills dess får jag gissa vad du menar. För mig räcker "försiktighetsprincipen" enligt Per Kågensons tanke (Läs boken "Tid för barn"). Om tillräckligt många undersökningar eller signaler tyder på att barn far illa så måste vi vuxna agera och göra saker bättre.
Det hjälper inte att som Expressen gjorde - när Barnombudsmannen presenterade sin undersökning om hur barns psykiska hälsa bara försämras - att kräva hennes avgång. Jag tycker inte om idéen att skjuta budbäraren - jag vill att information kommer fram och att föräldrar/vuxna sedan agerar om det finns problem som behöver åtgärdas.
Hej
jag syftar på att när man hör saker ger det inte så stor tyngd till argument. Som att många inom barnomsorgen saknar fast tjänst, det har du nog hört men har du tagit reda på orsaken bakom? Evighetsvikariat, nej, LAS gäller i alla fall på kommunala verksamheter det vet jag.
"Jag hörde om en förskollärare som hoppade av. Hon tänker aldrig mer jobba på dagis. Personalen var hela tiden sjuka och vikarier skulle kallas in. Ibland fick de inte någon vikarie och hon var då själv med 21 blöjbarn runt året. Föräldrarna reagerade inte över hennes arbetssituation."
Var hörde du detta? hur länge var hon själv? sov barnen eller hur var det egentligen?
Det finns många faktorer som spelar in och det finns faktiskt argument som talar emot att vem som helst får bedriva "pedagogisk" verksamhet. Och eftersom du tagit upp övergrepp och misshandel och sexdömda här på bloggen vill jag be dig fundera över vad du tror är vanligast, att barn blir utsatta för övergrepp/våld i hemmet eller på förskolan?
Och vi får berätta för vem vi vill hur arbetssituationen ser ut men vi kan inte berätta om enskilda barn för andra än vårdnadshavare till barnet.
Dock vill jag skriva att det är ganska intressant att läsa hur du tänker, jag har läst din krönika och en hel del av det du skrivit. Och ja, jag håller ju inte med dig som du nog förstår men det är ganska intressant ändå.
Hej igen Lenox!
Nej, du har helt rätt att höra saker och återge är inte likadant som att ha en undersökning att stödja sig emot. Samtidigt kan jag säga att det mesta jag hör återger jag inte - men jag tycker likväl att det är skrämmande att jag hör så mycket men att så lite av det kommer fram i media.
Det är alltid svårt med det skrivna ordet, just för att det är så lätt att människor läser in saker som inte alls finns där - mellan raderna. Då är dialogen viktigt (som den vi har nu).
Det finns alltid risker med att påtala de problem som finns inom förskolan. De problem du nämner, som jag mycket riktigt tagit upp, är inte hela verkligheten och det säger jag inte, men risken finns förstås att det uppfattas så. Men när politikerna är så verklighetsfrånvända så känner jag att jag måste ta upp de problem som finns men som de inte tycks se eller göra något åt.
Kanske är jag inte tillräckligt bra på att uttrycka mig ännu i skrift, men jag försöker :)
Friskt vågat, hälften vunnet.
Hemmaföräldrar är för många barnomsorgsalternativ och jag tycker att alla ska hålla så hög kvalitet som möjligt. Bästa sättet att åstadkomma det är att vi föräldrar samarbetar, oavsett vilken typ av barnomsorg vi föredrar till våra barn.
Tack för att du tog dig tid att skriva några rader :)
För mig är det jätteviktigt att få den här feedbacken.
Skicka en kommentar