Jag har rört mig mycket i centrum under de senaste veckorna och sett samma barn driva runt där. Alla pojkar i 11-13 års åldern. I förra veckan så rök de ihop med en kvinna som förmodligen var aningen speciell och ju argare hon blev desto mer ville de reta henne. Som enda vuxen gick jag fram och pratade med barnen och frågade vad som hänt och att de borde lämna henne ifred. Vi samtalade en stund och kvinnan kom fram till mig mycket upprörd och skrek;
- Are you the teacher of these children?
Jag förklarade att jag inte var det men hon verkade inte tro mig, som enda vuxna person som reagerade så måste jag tillhöra barnen på något sätt. Efter ett tag gav sig barnen vidare, men idag var det dags igen. Nu var ett av barnen uppe på taket till bussterminalen och gick omkring och funderade på att slänga ner något därifrån. Som den hönsmamma jag är, så kunde jag inte bara strunta i det hela, utan gick fram till det gäng som stod nedanför och pratade och sa att jag inte tyckte att det var bra att deras kompis var på taket och sedan ropade jag till pojken att komma ner. Då hjälpte de mig faktiskt och ropade ner honom och sedan frågade en pojke om jag var "Jossans" mamma. Det visade sig att de kände igen mig från den tid då barnen gick i samma skola om än i parallell klasser.
Eftersom jag tycker att det ingår i föräldrarollen att vara engagerad i skolan och försöka tillbringa tid där, så att man får grepp om barnens vardag, så har jag naturligtvis tillbringat mycket tid i mina barns skola och tydligen sticker man ut då - och barnen lägger märke till en. Men jag tycker att det är så viktigt. Tänker på miljöpartisten Helene Sigfridsson som tycker att föräldrar är för mycket i skolan när det händer att barnen har uppträdande och föräldrar ibland bjuds in. Hon vill förändra dagens system så att föräldrar är ännu mindre i skolan för hon vill "bara jobba och få vara ifred på dagarna för att ägna sig åt kvalitetstid med sina barn på kvällarna".
Jag vill se fler föräldrar som engagerar sig i barnens vardag och som besöker skolan. Och jag vill se fler föräldrar som tar sitt ansvar och inser att barnen är vårt gemensamma ansvar. Det gör ont i mitt hjärta och jag har svårt att släppa de här barnen som driver vind för våg i centrum varje dag.
Varför har de inget hem att gå till? Någonstans att vara?
Många barn klarar sig bra och har sina dagar fyllda med fritidsaktiviteter, stressade föräldrar som skjutsar dem till än det ena än det andra och så har vi den här gruppen barn. Tyvärr har den generation försvunnit som hade tid och ork att ideellt engagera sig i de här barnen. Många ser nog inte heller att det är deras ansvar, utan förväntar sig att staten ska lösa situationen. Men staten kommer inte att ingripa förrän saker och ting har spårat ur på allvar.
Tid för barnen är inte något som premieras i det här samhället vi lever i nu - det är bara att titta på hur hemmaföräldrarna hånas och förlöjligas av kultureliten och de rödgröna politikerna. "Gå gärna hemma bara vi slipper betala för er." En kommentar som gör mig riktigt sur när jag vet att hemmafamiljen ofta betalar mer i skatt på grund av särbeskattningen och att dagisfamiljen inte är lönsam för samhället. Men dagisfamiljen premieras med stora subventioner och maxtaxa och hemmafamiljen får noll och nix men kanske ett lågt satt vårdnadsbidrag i en del kommuner.
Varför inte skapa ett samhälle där även föräldrar som vill ge barnen tid får finnas. Jag tror att det kommer alla barn till godo. Imorgon är det dags att välja vilken väg vi ska i framtiden. Ska vi gå vägen mot mera tvång för föräldrar där politiker ska in och detaljstyra i människors vardag, så att de fattar "rätt" beslut - eftersom de är för "dumma" för att klara av det själva.... då är en röst på de rödgröna ett självklart val.
Men vill vi ha ett mänskligare och varmare samhälle där politikerna tilltror människor om att kunna fatta egna beslut, där valfriheten får blomma ut, då är (för mig i alla fall) en röst på alliansen det självklara valet.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
Prussiluskan är största hotet mot familjen
- Are you the teacher of these children?
Jag förklarade att jag inte var det men hon verkade inte tro mig, som enda vuxna person som reagerade så måste jag tillhöra barnen på något sätt. Efter ett tag gav sig barnen vidare, men idag var det dags igen. Nu var ett av barnen uppe på taket till bussterminalen och gick omkring och funderade på att slänga ner något därifrån. Som den hönsmamma jag är, så kunde jag inte bara strunta i det hela, utan gick fram till det gäng som stod nedanför och pratade och sa att jag inte tyckte att det var bra att deras kompis var på taket och sedan ropade jag till pojken att komma ner. Då hjälpte de mig faktiskt och ropade ner honom och sedan frågade en pojke om jag var "Jossans" mamma. Det visade sig att de kände igen mig från den tid då barnen gick i samma skola om än i parallell klasser.
Eftersom jag tycker att det ingår i föräldrarollen att vara engagerad i skolan och försöka tillbringa tid där, så att man får grepp om barnens vardag, så har jag naturligtvis tillbringat mycket tid i mina barns skola och tydligen sticker man ut då - och barnen lägger märke till en. Men jag tycker att det är så viktigt. Tänker på miljöpartisten Helene Sigfridsson som tycker att föräldrar är för mycket i skolan när det händer att barnen har uppträdande och föräldrar ibland bjuds in. Hon vill förändra dagens system så att föräldrar är ännu mindre i skolan för hon vill "bara jobba och få vara ifred på dagarna för att ägna sig åt kvalitetstid med sina barn på kvällarna".
Jag vill se fler föräldrar som engagerar sig i barnens vardag och som besöker skolan. Och jag vill se fler föräldrar som tar sitt ansvar och inser att barnen är vårt gemensamma ansvar. Det gör ont i mitt hjärta och jag har svårt att släppa de här barnen som driver vind för våg i centrum varje dag.
Varför har de inget hem att gå till? Någonstans att vara?
Många barn klarar sig bra och har sina dagar fyllda med fritidsaktiviteter, stressade föräldrar som skjutsar dem till än det ena än det andra och så har vi den här gruppen barn. Tyvärr har den generation försvunnit som hade tid och ork att ideellt engagera sig i de här barnen. Många ser nog inte heller att det är deras ansvar, utan förväntar sig att staten ska lösa situationen. Men staten kommer inte att ingripa förrän saker och ting har spårat ur på allvar.
Tid för barnen är inte något som premieras i det här samhället vi lever i nu - det är bara att titta på hur hemmaföräldrarna hånas och förlöjligas av kultureliten och de rödgröna politikerna. "Gå gärna hemma bara vi slipper betala för er." En kommentar som gör mig riktigt sur när jag vet att hemmafamiljen ofta betalar mer i skatt på grund av särbeskattningen och att dagisfamiljen inte är lönsam för samhället. Men dagisfamiljen premieras med stora subventioner och maxtaxa och hemmafamiljen får noll och nix men kanske ett lågt satt vårdnadsbidrag i en del kommuner.
Varför inte skapa ett samhälle där även föräldrar som vill ge barnen tid får finnas. Jag tror att det kommer alla barn till godo. Imorgon är det dags att välja vilken väg vi ska i framtiden. Ska vi gå vägen mot mera tvång för föräldrar där politiker ska in och detaljstyra i människors vardag, så att de fattar "rätt" beslut - eftersom de är för "dumma" för att klara av det själva.... då är en röst på de rödgröna ett självklart val.
Men vill vi ha ett mänskligare och varmare samhälle där politikerna tilltror människor om att kunna fatta egna beslut, där valfriheten får blomma ut, då är (för mig i alla fall) en röst på alliansen det självklara valet.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
Prussiluskan är största hotet mot familjen
