Svensk familjepolitik och Israels kibbutzer

Foto: Akamarpreet FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Att använda barnen som murbräcka för jämställdhet är inte någon ny företeelse utan har redan testats i en lite annorlunda version när Israelerna startade upp sina kibbutzer. Aharon David Gordon var en av de sionistiska pionjärerna i början av förra seklet som predikade jämlikhet och hårt arbete. Han har i alla år betraktats som kibbutzens ledstjärna. Det var 1910 som tio unga män och två kvinnor kom ridande över Jordanfloden och grundade Degania. ”Vi kom för att starta ett självständigt nybygge med hebreiska arbetare på nationellt land, ett kollektivt samhälle utan utsugare eller utsugna”.

Det är synd att vi inte lär oss av historien. För precis som i dag när vi har en familjepolitik som inte utgår från barnen, som inte tar hänsyn till vad barn vill (tillbringa tid med sina föräldrar), eller som tar hänsyn till utvecklingspsykologi och barns behov – så kan vi se att på kibbutzerna i Israel så begick man samma misstag. I Boken Mourning a Father Lost: A Kibbutz Childhood Remembered, av den israeliske poeten Avraham Balaban så skriver han några rader som många barn även i dag skulle kunna känna igen sig i;

”Lille Avraham fick träffa sina föräldrar en timme om dagen, efter klockan sju på kvällen. Klockan åtta skulle han gå och lägga sig i barnhuset. Då på kvällen var föräldrarna uttröttade efter en lång dags hårt arbete. Hans mamma arbetade i barnomsorgen, och hans pappa i fruktträdgården. Efter att en hel dag ha ägnat sig åt andras barn, hade hans mamma inte mycket värme kvar för sitt eget barn. Hans pappa brukade ligga på soffan med en tidning över huvudet. Barnen fick gå på tå i rummet, rädda för att störa honom”.

Hur många barn hämtas inte hem varje dag från dagis av mammor som arbetar i barnomsorgen?

Känns myten igen? När kvinnor väljer att bli hemmaföräldrar så är det ”fel” om just kvinnor gör detta val. Men om de väljer att arbeta inom barnomsorgen (98 procent som arbetar där är kvinnor) då är det ”rätt” val.

Sedan är propagandan i full gång. "Bara kvinnor delar föräldraförsäkringen rakt av så kommer de att få lika lön för lika arbete, eller ha samma chanser i arbetslivet som män". Det bygger på myten att om barnen separerades ännu tidigare från kvinnorna så löser det alla problem med att kvinnor inte får samma livschanser som männen.

Varför kan man inte istället vända på steken och titta på vilka orättvisor den som är hemma drabbas av och justera det? Varför måste attityden vara att barn inte är viktiga - att föräldrar inte är viktiga? Jag tycker att arbetsgivarna och samhället i stort borde ändra inställning och se föräldraskapet som viktigt och utvecklande. Det är en merit att ha tagit hand om sina egna barn. En merit som borde premieras och stå med i en cv när hemmamamman eller hemmapappan är redo att gå ut i arbetslivet igen. En merit som borde vara pensionsgrundande (vilket den kan bli med ett rättvist vårdnadsbidrag).
På gräsrotsnivå är människor naturligtvis fullt medvetna om bristerna i politikernas och vänstermedias resonemang. De vill välja själva utan pekpinnar. Men politikerna fortsätter att sitta och klura på sina teoretiska skrivbordskonstruktioner för hur vanligt folk ska leva sina liv. Sedan ska deras idéer omsättas och genomdrivas med propaganda och ekonomiska styrmedel så att föräldrar fattar ”rätt” beslut.

När barnen är små kan de inte göra sin röst hörd. De vet inte ens om att det skulle kunna leva på ett annat sätt. Men en dag växer de upp…..

I somras gick filmen ”Solens barn" ("Children of the sun"). Där skildrar dokumentärfilmaren Ran Tal det konsekvent genomförda samhällsexperiment som kibbutzerna var. Det hela startade på 50-talet och pågick ända fram till 80-talet.

Det finns inga exakta likheter med dagens familjepolitik och kibbutzernas familjepolitik men beröringspunkterna är många – barnen ska separeras från föräldrarna för att fostras av utbildade pedagoger på institution. Framförallt så handlar det om ett experiment som, hos oss, startade med en idé som makarna Myrdal hittade på och som sedan flera decennier senare har skruvats till och blivit en livsstil – påtvingad ovanifrån.

Barnen kan inte protestera nu när de är små, men de kan visa genom skrik och gråt vad de känner och vill. Därför är det viktigt att föräldrar får chansen att lyssna till det egna barnet och att de får följa sin ”magkänsla” när de ska tolka vad barnet vill och behöver. Om en förälder känner och vet att en barnomsorgslösning inte är bra för det egna barnet så ska de kunna välja något annat.

För att det ska bli möjligt så måste vi stanna upp och tänka efter. Alla måste inse att det finns stora risker med att fortsätta på den väg som socialdemokraterna tvingade oss att börja gå på och som nu moderaterna vill att vi ska fortsätta - allmän förskola är inte ett bra alternativ.

Fler barnomsorgsalternativ är den enda vägen att gå. Där också hemmalternativet subventioneras. Då har vi föräldrar fortfarande kvar våra valmöjligheter och kan ge det viktigaste vi har – barnen – chansen att få en så bra uppväxt som möjligt. Utifrån det egna barnets behov och inte utifrån en kollektivistisk livsstilstanke som bestämts av politikerna.

Madeleine Lidman

Läs också:

En myt avslöjad - att växa upp på kibbutzens barnhus

Nostalgi och bitterhet när kibbutzens barn minns

Dagisdebatten rasar vidare - men fokus måste ligga rätt

Nästan nio av tio som arbetar inom vården är kvinnor