Tidigare i mänsklighetens historia levde vi ganska uppdelat och arbetet med omsorgen och vården om de egna barnen, föll på kvinnan. Men ett arbete var det. Frågan är när det inte längre sågs som ett arbete? Hur blev det så och varför accepterar vi den beskrivningen? Om det inte är ett arbete, hur kommer det sig att det blir ett arbete om två mammor (eller pappor) byter barn med varandra? Tar du hand om någon annans barn är det ett arbete - men inte när det handlar om dina egna.
Det här synsättet måste vara den största politiska bluffen de senaste hundra åren och det leder till att många kvinnor hamnar i en synnerligen skadlig kvinnofälla, när de försöker kombinera heltidsarbete utanför hemmet samtidigt som de har små barn.
Senast i skaran som kollapsat i den här kvinnofällan är Charlotte Perelli. För inte så länge sedan var syntes hon leende i alla tidningar och fick mycket beröm och erkännande för att hon inte bara var mamma, utan också hårt arbetande artist. (Hon verkar dessutom som en väldigt engagerad mamma som vill investera tid i sina barn, varför de fått följa med på turnéerna).
Men hade det inte varit bättre om vi haft ett samhälle som inte "tvingade" kvinnor till detta dubbelarbete? Vid dubbelarbete finns det inga marginaler för att möta livet motgångar, små eller stora. För några månader sedan var det Kristina Axén Olin som inte längre orkade under oket av hårt dubbelarbete.
Men proffstyckarna fortsätter att slå dövörat till för att det finns en problematik med att inte se vård och omsorg om barn som ett arbete. Niklas Ekdal, ledarskribent på Dagens Nyheter (tidningen som vägrar rapportera om gräsrötternas kamp för valfrihet), skriver följande appropå ännu en rapport om psykisk ohälsa hos barn;
"Det visar sig att de svenska barnen oftare än andra har huvudvärk. Bara 11 procent av 15-åringarna tycker mycket om skolan. Av flickorna i den åldern känner sig 37 procent deppade.Det är en hög siffra, 37 procent, hur man än väljer att tolka den. Folkhälsokatastrof om så många tjejer verkligen är deprimerade. Nästan lika tragiskt om så många känner att tummen ner är "rätt" reaktion på frågan.Varför har det blivit så här?Tolkningarna brukar följa ideologiska ryggmärgsreflexer. Tidig dagisstart och slapp skola har gjort barnen otrygga, säger de som drömmer sig tillbaka till 50-talet."
Drömmer sig tillbaka till 50-talet......
Jag har sagt det förut och jag säger det igen - hemmaföräldrarna vill inte ha tillbaka något gammalt - vi vill ha något nytt. Vi ser hur den psykiska ohälsan hos barn bara ökar och de allra flesta förstår att den finns ett samband mellan det och dagens familjepolitik. Alltså vill vi ändra på familjepolitiken och göra den mer flexibel. Vi vill ha ett samhälle som accepterar och förstår att barn behöver sina föräldrar. Om den attityden sätter sig så blir den också enklare för båda föräldrarna att hitta en balans mellan arbete utanför hemmet och i hemmet.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Niklas Ekdal: Barnets århundrade
Småbarnsfamiljer har svårt med livspusslet
6 av 10 kvinnor känner stress i ekorrhjulet
Homo sapiens tid för barnen - ett framgångrecept
Snälla proffstyckare - var inte rädda för oss hemmaföräldrar
Utsikt från en skampåle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar