söndag, juli 26, 2009

Anorexia vanligare hos akademikers barn

Anorexia är vanligare hos barn vars föräldrar är akademiker. Studien som presenteras i SvD ger inte något svar på varför det är så och naturligtvis är det känsligt att diskutera frågan.

Anorexia nervosa antas vara den psykiska sjukdom som har allra högsta dödligheten i procent, cirka 10%-20% av alla som någonsin insjuknar avlider förr eller senare - antingen av sjukdomen i sig, eller av något indirekt relaterat till sjukdomen (till exempel självmord på grund av depression). Hos de med den kroniska formen av sjukdomen blir livslängden förkortad på grund av det stora slitage kroppen utsatts för. (Källa Wikipedia).

Den psykiska ohälsan hos barn och ungdomar bara ökar. Sven Bremberg (ensamutredare) på Folkhälsoinstitutet tror att det beror på att små barn och ungdomar är oroliga för om de ska få ett jobb eller inte. Hans teser och idéer har stor genomslagskraft eftersom han arbetar på FOLKHÄLSOINSTITUTET.

Föräldrar med lite sunt förnuft och erfarenhet av barn, köper naturligtvis inte att Sven Brembergs slutsatser skulle vara en sanning. Det finns säkert en och annan ungdom som är orolig för att inte få ett arbete men därtill att de skulle börja skära sig i armarna eller drabbas av depression är steget långt. Och varför skulle en 2-åring, 5-åring eller 12-åring drabbas av psykisk ohälsa på grund rädslan att inte få ett jobb? Den psykiska ohälsan i Sverige kryper nämligen allt längre ned i åldrarna och det finns undersökningar som ger en fingervisning om vad det kan bero på. (http://www.politikerbloggen.se/2009/03/09/14158/)

Men eftersom det inte är "rätt" information som många politiker och media vill ha i dagsläget så blir det locket på. Det är inte bra för så länge vi stoppar huvudet i sanden och inte vågar se att många barn mår mycket dåligt psykiskt - så kan vi inte göra något åt det och något måste vi göra.

Det är naturligtvis svårt att spekulera i varför det finns en överrepresentation av akademikerbarn som drabbas av psykisk ohälsa i form anorexia. Men min mammakänsla säger mig att det kan bero på att det är barn från högpresterande familjer. Kraven är höga på barnen men i de familjer där barnen blir sjuka kanske tiden med barnen saknas. Barn behöver villkorslös närhet, kärlek, omsorg och framförallt tid med sina föräldrar.

De här barnen känner tidigt vad de måste prestera och när kraven ökar, utan att föräldrarna finns där och stöttar och hjälper barnen att reflektera, försöker de skaffa sig kontroll över något i livet och det blir maten. Dessutom lär de garanterat få mycket uppmärksamhet när de börjar matvägra. Om föräldrarna haft fullt upp med jobb och alla andra åtaganden innan, så vänds plötsligt uppmärksamheten mot barnet med anorexia.

Naturligtvis finns det en mängd orsaker till att barn drabbas av anorexia och jag vet att det är känsligt att lägga fram teorier om vad det kan bero på, men som vanligt med de problem vi har i samhället så tycker jag ändå att det är viktigt att debattera och våga föra fram även känsliga frågor.

Nu är svenska barn inte bara drabbade av psykisk ohälsa i form av anorexia. Världshälso­organisationen, WHO, konstaterade nyligen att svenska tonåringars självskattade psykiska hälsa är sämst i Norden, därtill sämre än många ungdomars i övriga Europa. Det tar sig uttryck på många sätt, exempelvis:

* Ökande sömnbrist och insomningsproblem.
* Ökat sexuellt riskbeteende.
* Krav på ständig tillgänglighet på mobilen och datorn.
* Oro och komplex inför den egna kroppen.
* Epidemiska utbrott av anorexi, självskadebeteende och aggressivitet.

På faktorer som påverkar i de länder där ungdomar enligt egen uppgift mår bäst (Holland, Spanien och Grekland) framkom följande:

På frågan om föräldrarna tillbringade tid med att bara prata med barnen flera gånger i veckan, svarade drygt 50 procent av de svenska barnen ja, i jämförelse med 70 procent av de holländska. De grekiska läkarna å sin sida hänförde de grekiska barnens goda psykiska hälsa till starka familjeband, sammanhållning och religion. (Se hela artikeln: http://www.varldenidag.se/index.php?option=com_content&task=view&id=4038&Itemid=28)

Larmrapport efter larmrapport har haglat över oss om barn och ungdomars ständigt ökande psykiska ohälsa. Är det för mycket begärt att vi börjar ta tag i problemen och börjar arbeta förebyggande? Nu har vi testat att låta barnen växa upp enligt modellen två heltidsarbetande föräldrar och barnen på dagis från 1 års ålder. Det verkar inte fungera särskilt bra. Varför då inte ta och pröva att göra det möjligt att "downshifta" under småbarnsåren för de föräldrar som vill ge sina barn tid? Snart är det val igen - vilket parti vågar då på allvar ställa upp för familjerna och stärka deras ytterst svaga ställning i vårt land?

Det partiet får i alla fall min röst.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

"Konservativa väljare kan göra KD till ett stort parti"

Lätt som en plätt om man vågar se

Nwt.se - Återupprätta familjen i samhället

5 frågor - varför mår unga sämre

Allt fler kvinnor får borderline

Kanske gör en ny chef Folkhälsoinstitutet mer seriöst

Dramatisk ökning av psykisk ohälsa hos unga kvinnor

Allt fler unga kvinnor skär sig

Med kunskapen finns hoppet - hoppet om en bättre uppväxt

Ett av fem barn lider av återkommande smärta

Fler unga försöker ta sitt liv

BO:s årsrapport - den psykiska ohälsan hos små barn ökar

Peter Währborg - Stress gör barn både psykiskt och fysiskt sjuka

2 kommentarer:

Fina Matildas mamma sa...

Även om det är Sverigedemokraterna? För det är nog mest troligt tyvärr...

Madeleine Lidman sa...

Min dröm är nog att vi skulle få ett helt nytt parti eftersom jag inte tycker att det finns något parti som på allvar vågar ta i de här frågorna. Kristdemokraterna var på god väg under Alf Svensson och Inger Davidssons ledning.

Nuvarande ledare ingår i alliansen och har inte alls samma spelrum och familjepolitiken har i mitt tycke hamnat för mycket i skymundan. Moderaterna, centerpartiet och folkpartiet må ha en del politike som syns och hörs och kämpar för en bättre familjepolitik, men i toppen verkar de frågorna inte ha någon hög prioritet.

Men det finns många kloka politiker inom alla partier över alla gränser (En miljöpartist skrev en klok kommentar här i bloggen för ett tag sedan). Men i många partiledningar har inte frågan någon prioritet alls och då tänker jag främst på (s) och (vpk).

Synd för jag tror inte att (s) och (vpk) är i linje med vad många av deras väljare står för. De har många väljare som vill ha valfrihet och en ny familjepolitik.

Det finns nu två vägar att gå, antingen så börjar de politiker oavsett parti, som förstår vad gräsrötterna vill ha - att synas och höras och få med sig partitoppen på samma tåg. Eller så hoppas jag att det kommer ett nytt parti.......

Det handlar ändå om det viktigaste vi har - våra barn :)