Ingen märkte att BO slutade arbeta för alla barns bästa

Foto: Art Siegel (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Jag kan tycka ibland att det finns en fara i att myndigheter är så styrda av direktiv från politikerna. Ta bara Barnombudsmannen. När Alliansen kom till makten och en ny BO (Fredrik Malmberg) ersatte Lena Nyberg, så ändrades uppenbarligen också BO:s uppdrag från att omfatta alla barn - till att handla om utsatta grupper. Om Sveriges journalistkår bevakat makten som det är tänkt, så borde någon ha reagerat på det hela. En anledning att BO kanske slutade titta på alla barns behov kan ju vara nedskärningarna i barnomsorgen som började redan på 90-talet och där de första larmen om att barnen for illa kom redan för cirka 20 år sedan. Larm som ingen politiker riktigt mäktade med eller brydde sig om och därför var det kanske enklare att ändra BO:s inriktning, när det började bli skarpt läge och situationen började bli ohållbar. Det blev lättare att flytta fokus till barn som omhändertagits av socialtjänsten, eller flyktingbarn. Behjärtansvärda grupper att engagera sig i, men det är anmärkningvärt ändå att inte alla barns välmående bevakas av BO.

I årsrapporten från BO år 2000 står det bland annat:

"Studier visar att personalen i förskolan som en följd av det ökade antalet barn i grupperna och den minskade personaltätheten endast har tid med de dagliga rutinerna. De hinner inte med tröst och stimulans av barnens utveckling. Många barn reagerar emot den stressande miljön på förskolan och vägrar att finna sig till rätta. Personalen upplever matsituationerna och blöjbytena så stressande att de inte har tid för den lek, samspel, närhet och kroppskontakt som de minsta barnen såväl behöver. Inte heller finns tid att ge oerfarna förstagångsföräldrar behövligt stöd."

Trots BO:s larm hände absolut ingenting. Och nu har det alltså gått snart två decennier utan några som helst förbättringar. (En liten tankeställare till alla som tror att politikerna inte vet att barn far illa i förskolemiljön och att bara de får veta, eller media rapporterar - så kommer en lösning #pressatläge).

År 2007 varnade sedan dåvarande Barnombudsmannen Lena Nyberg fortsättningsvis också om att den psykiska ohälsan hos små barn ökade. Vad hände? Jo det blev liv i luckan till tusen - men inte så att någon ställde sig på barnens sida, utan Expressens ledarsida krävde istället hennes avgång. 2008 ersattes hon av folkpartisten Fredrik Malmberg och allt arbete hos Barnombudsmannen tog en ny inriktning och började handla om ett smalt och nischat område. Voilà - försämringarna i familjepolitiken kunde fortskrida och trots att den psykiska ohälsan fortsatte öka, var det nu ingen som vågade säga varför eller som tog tag i problemet.

Nu har barnen satts åt sidan i politiken i snart 20 år. Enda gången de omnämns är det som ett problem och ett hinder för jämställdhet och arbetslinje. Under en föreläsning på Timbro nyligen pratade en folkpartist om barnen som "de som fyller på och ska ta över och jobba". När någon uttryckte att det lät lite hårt så kontrade han snabbt med: "Ja, så är de gulliga också förstås".

Jag vet inte men jag tycker vi har en hemsk syn på barn i det här landet. Dessa små individer är så mycket mer än en biologisk fotboja - en frihetsinskränkning som ska fördelas "rättvist" mellan föräldrarna. De är kärlek, livets mening, lycka, glädje och en chans till utveckling och förståelse för livet med allt vad det innebär. Det människor ångrar mest på dödsbädden är att de inte tillbringade mer tid med sina barn och sin familj, men all denna kunskap har tryckts undan. Dessa små förtjänar en bra och trygg barndom där de får sina behov tillgodosedda så att deras chanser att få ett bra liv maximeras. Ska vi minska den psykiska ohälsan hos barnen så måste vi börja arbeta förebyggande och då handlar det om att titta på vad små barn behöver utifrån den forskning som finns kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi.

Det är dags att vi föräldrar tar tillbaka ansvaret för barnen och att vi samtidigt tar tillbaka makten över våra liv. Tack, men nej tack till alla politiker som vill detaljstyra hur vi lever och vilka val vi gör. Staten är ingen bra förälder - det kan vi se i de psykiska ohälsotalen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Namninsamling för att ge barn 0-6 år en röst i valet 2018

Att enbart kräva mindre barngrupper räcker inte

Nej att tvinga papporna att vara hemma mer löser inte problemen med MeToo

Proffstyckareliten: Barn är en frihetsinskränkning som måste fördelas mellan föräldrarna

Familjepolitiken måste förändras - barn är ingen biologisk fotboja

Mammor betalar priset för att arbeta heltid