När ingenting är heligt

Som alltid här i livet så måste stanna upp då och då och reflektera. Eftersom jag valde att inte gå tillbaka och jobba efter ett års föräldraledighet i ett land där ständig närvaro på en arbetsplats är ett måste, snarare än prestation (om man överhuvudtaget vill ha en karriär att tala om) - så får man återkommande fundera över om det var rätt val.

Och trots den ekonomiska otrygghet ett sådant beslut innebär, så går det inte annat än att om och om igen konstatera att det var rätt val. Småbarnsåren gick precis så där fort som alla sa, livet efter 30 har snurrat på precis lika fort och med åren så kom också insikten om hur kort livet verkligen är och att vi bara har ett liv.

Vi väljer så olika. I bekantskapskretsen såg jag vännen som valde att göra precis så som samhället kräver. Barnen på dagis från ett år och heltidsarbete. Vi har sprungit på varandra under årens lopp och sakta men säkert har jag sett hennes glada uppenbarelse med det smittande skrattet förvandlas till en allt mer tyst och sammanbiten kvinna med allt djupare fåror i ansiktet. Från att ha sprudlat av livsenergi så förmedlade hon istället bara sorg och stress. Ständigt på språng och på väg någonstans. Ibland ett kort ord om hennes spännande arbete och allt som hände där. Inombords så sörjde jag lite över att se henne så förändrad men tröstade mig med att hon ändå verkade ha ett roligt arbete och säkerligen hade en trygghet i att ha en bra inkomst.

Men ingenting är heligt även den som gjort "rätt" kan offras lätt. För ett tag sedan fick jag veta att hon fått sparken från jobbet. All tid hon lagt ned, allt hon försakat var inte längre värt något. I lågkonjunkturens spår så rök hennes tjänst och chocken och bitterheten var naturligtvis stor.

Varför känns det som vi kvinnor blir lurade? Vad är egentligen meningen med att lura oss? Är det med flit, finns det en tanke bakom eller är det tillfälligheter?´

Hur vi än gör så blir det i slutändan fel och då får vi minsann skylla oss själva. Hemmaföräldrarna "straffar ut sig" från arbetslivet genom att inte offra barnen på karriärens altare - ett altare som heter ständig närvaro i arbetslivet. De som satsar på att så fort som möjligt gå ut och jobba heltid får visserligen höra att de gör rätt för sig och är jämställda men kommer snart att märka att det inte finns någon tolerans för att hitta en balans mellan arbete och familj. Trots att de väljer heltid direkt så finns det inte några garantier för att de en dag inte är ute i kylan.

Vi är så lurade därför att vi tvingas att offra något - bara för att vi lever i ett samhälle som kräver att vi ska använda barnen som murbräcka för jämställdhet.

Varför måste vi offra något? Varför kan vi inte bara stanna upp här och nu och tänka till lite? Höja blicken från vänsterns unka debatt om jämställdhet där barnen är ett problem som måste undanröjas?

Vi måste inte alls offra något men då måste vi ändra attityden till föräldraskap och öka förståelsen för vikten av att ge barnen den vård och omsorg de behöver för att växa upp till välfungerande vuxna. Jag har sagt det förut och jag säger det igen...... se hemmatiden som en merit i en cv, den som är hemma lär sig en mängd nya färdigheter som man har nytta av i arbetslivet. Börja värdera vad en person presterat och skaffat sig för färdigheter istället för att bara titta på om de har en "obruten" karrär bakom sig. Se till att vi får ett flexiblare arbetsliv. Det måste vara okej att byta jobb och testa olika saker, vara ledig från karriären några år - inte bara som nu om du reser jorden runt utan även om du är hemma med barn.

Det är först när vi vågar se orättvisorna som vi kan göra något åt dem.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se