 |
| Foto: Jason Bachman (FLICKR) LICENS: CC BY-SA |
Jag tror att det är en farlig väg att vandra på att måla in världen i svart eller vitt, där allt är förutbestämt enligt en viss mall. Precis som jag inte anser att kvoterad föräldraförsäkring eller standardlösningen (med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder), är en lösning som ska påtvingas alla bara för att vissa fått för sig att det är enda vägen att skapa likadana livschanser för män och kvinnor eller rättvisa levnadsvillkor - så anser jag inte att det går att säga att det alltid är kvinnan som ska ta hand om barnen när de är små, bara för att de är kvinnor. Politikens ramar ska inte styra människor åt än det ena eller det andra. Politiken ska ge människor verktygen att välja själva och sy ihop sin egen lösning.
En sak är helt säker och det är att föräldraskap går i arv. När föräldrar vårdar och tar hand om sina barn, så sätter det spår i generna och kommer att påverka hur barnen blir själva som föräldrar. Men ingenting är hugget i sten. Vi människor är tänkande intelligenta varelser och vi kan bli medvetna om mönster och vi kan förändra och anstränga oss för att inte upprepa saker vi upplevt som dåliga under vår egen uppväxt.
I dag ser jag flera trender, dels de som vill kvotera allt och ha millimeterrättvisa i föräldraskapet. Staten ska bestämma åt människor inom vilka ramar de ska få leva sina liv. Lever mamman och pappan exakt likadana liv, så kommer jämställdhet att uppnås. Barnen ses som ett problem på vägen mot den ultimata jämställdheten och det problemet löses med en korrigerande politik. En politik som dessvärre inte tar hänsyn till vad det lilla barnet behöver - utan där allt handlar om att medborgarna med fast järnhand ska styras att göra exakt likadant.
Barnet ska vara hemma maximalt ett år, för att sedan överlämnas i "statens trygga famn", där de fram till sista dagen i gymnasiet ska drivas upp som små grönsaker enligt LÄROPLANEN, i något som går under benämningen "det livslånga lärandet". Barnen ska följa den plan som utarbetats i LÄROPLANEN, de ska dokumenteras, justeras, korrigeras och när de inte följer mallen dresseras med manualbaserade program, eller medicineras. Det finns en quick fix för alla oönskade beteenden som kan uppstå på vägen mot utexaminationen av den nya statsmedborgaren, som überproduktiv tar klivet ut i livet efter genomgången fostran i statens hårda plantskola.
Sedan finns det de, som i en motrörelse hänvisar till biologin och tesen "så här har det varit sedan stenåldern" och som därmed vill bestämma att mallen ska se ut på ett visst sätt. Det kan till exempel handla om att det endast är mamman som kan vara hemma. De är inte så många, men de finns.
Båda varianterna blir lika fel och det handlar återigen om att vi alla är olika. Visst spelar biologin in. Det är kvinnan som bär fram barnet, ammar och är förberedd på alla sätt för att ta hand om det lilla barnet, gärna med en trygg pappa (eller någon annan anhörig) som stöd och hjälp, där man hjälps åt med bestyren. Men alla familjer är olika. Politikens ramar ska inte sätta några begränsningar och gå in och peta, utan erbjuda valfrihet för familjer att hitta sina egna lösningar. Varje familj måste själv få sitta ner och planera sina liv och sitt föräldraskap, på det sätt som de finner bäst. Vi måste våga lita på att föräldrar klarar att komma överens om de här frågorna själva hemma vid köksbordet.
Det är därför jag gillar hemmaföräldertrenden så mycket. Här ser jag kloka föräldrar som väljer att ge sina barn tid och som utgår från barnet, som tittar på vilka möjligheter de har och som syr ihop sina egna lösningar. De fördelar föräldradagarna som de finner bäst och löser sedan tiden efter det, på en mängd olika sätt. Ibland är mamman hemma på heltid, ibland pappan. Några arbetar 50 procent var och turas om att vara hemma. Som jag skrivit om många gånger tidigare så fixar och trixar de med det de har att röra sig med. De för en otroligt viktig dialog med varandra kring vad de vill och kan ge sina barn för uppväxt. De följer inte per automatik den mall som politikerna stakat ut åt dem. De både vågar och väljer utifrån det lilla barnets behov.
Och det här ska vi uppmuntra. Det vi ser växa fram nu, där allt fler hittar sina egna lösningar för att få en balans mellan familj och arbete är framtidens melodi. Alla dessa kloka föräldrar visar nu vägen mot hur familjepolitiken i framtiden måste utformas och det parti som lyckas fånga upp det här och omforma det till en tillåtande politik kommer (förhoppningsvis) att vinna många röster i nästa val. Röster som garanterar att den här positiva hemmaföräldertrenden kan fortsätta. Dagens familjepolitik med sin styrning av människor har nått vägs ände. Och om någon tvivlar på det, så är det bara att ta sig en funderare över om vi verkligen har råd att fortsätta som tidigare, när vi ser den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn i det här landet.
Frågar vi barnen själva, så säger de egentligen bara en sak: "Vi vill har mera tid med våra föräldrar". Nog är det hög tid för en politik som gör det möjligt? Låt oss alla sprida hur viktigt det är med valfrihet för att familjer ska få möjlighet att ge sina barn tid. Som goda ringar på vattnet så sprider vi budskapet om tid för barn, om valfrihet, om balans mellan familj och arbete!
Madeleine Lidman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar