 |
| Foto:Fansisco Osorio(FLICKR) LICENS: CC BY-SA |
Ta bara som exempel alla föräldrar som väljer standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Även om den lösningen fungerar för många föräldrar och barn ... så finns det flera andra som inte mäktar med det hela. Barn som mår urdåligt över sina 50-timmars veckor i förskolan, föräldrar som blir sjukskrivna av stressen att få ihop det tuffa livspusslet ... en räkning som skjuts på framtiden där många barn kommer att få men i form av psykisk ohälsa ... och där föräldrar blir utbrända och långtidssjukskrivna.
Men det får vi inte prata om får då skuldbelägger vi. Alltså hyllas föräldrar som väljer standardlösningen och "gör rätt för sig" - till skillnad från de som väljer tid för barn och balans mellan familj och arbete ... som "parasiterar" på samhället. Fast de som väljer efter sin magkänsla, sitt sunda förnuft och det som är bäst där och just då, bidrar väsentligt mer till samhället och kostar väsentligt mindre - än de som dukar under ... en sanning som aldrig presenteras. Svart eller vitt ska det vara.
Barnpsykologer som uttalar sig i tv bör falla in in samma fålla och vakta sina ord. Det gäller att hålla sig vän med majoriteten. Enligt olika källor fick till exempel Lousie Hallin inte fortsätta på TV 4 för att hon inte strök majoriteten medhårs. Hon hade mage att utifrån barnets perspektiv och nya rön kring utvecklingspsykologi, neurobiologi och anknytning ge lite andra råd till de heltidsarbetande föräldrarna än vad som var lämpligt. Det var inte sanningar de ville höra ... och där försvann hon ur rutan.
Imorse pratades det i TV 4 om separationsångest hos barn. Barn är olika till att börja med, men barn som inte har en trygg anknytning i botten kan faktiskt ha svårare med separationer. Det ska då "tränas bort" enligt psykologen som fick besvara föräldrars frågor. Svaren indikerade att lyhörda föräldrar är ett problem och de måste tuffa till sig och låta barnen "träna på att ha ångest". Men för ett barn som är i en känslig fas i livet, eller som inte är redo ... kan en sådan "träning" där man inte är lyhörd för barnets signaler få framtida konsekvenser. Det här är fakta som föräldrar behöver få ta del av. Alla svar finns där för den som orkar läsa på om anknytningen och hur den fungerar. Och ett barn som lämnats skrikande i förskolan - kan faktiskt bara på grund av det ha mycket svårare med en separation när det är lite äldre.
Överlag så finns det en slags anda att göra lyhörda föräldrar till ett problem. Är barnen inte mogna för att skolas in i förskolan - en del barn blir aldrig mogna eftersom det är en miljö som inte fungerar för alla barn ... så ligger problemet hos föräldrarna. De är för mjäkiga, sänder fel signaler till barnet och så vidare. De måste lära sig att vara mer hårdhudade inför barnets gråt och signaler - "och bara gå sin väg" ... barnet ska "tränas" att acceptera lämningssituationen.
Nej, det ska de inte alls "lära sig". Alla föräldrar borde läsa på om hur anknytningen fungerar INNAN de fattar beslut om vilken omsorg de ska välja under småbarnsåren: förskola, dagmamma, flerfamiljssystem, eller omsorg i hemmet - och lämningar ska ske utifrån ett barnperspektiv och med anknytningsforskning som en grund för HUR det ska gå till.
Det finns mängder med alternativ - och föräldrar som lär sig att vara lyhörda och ta in barnens signaler när de är små har mycket att tjäna på det. Barnen blir trygga, de får en trygg inre arbetsmodell för hur livet fungerar - föräldern/föräldrarna blir en trygg hamn ... varifrån barnen upptäcker livet. Med det som grund behövs ingen "träning" för att få barn att finna sig i olika saker. Det behövs bara trygg vägledning ... ut i livets olika situationer, när barnet är moget för det.
Och precis som vi människor är olika - är barn olika. Det finns ingen mall som passar alla ... som vi ska försöka pressa alla barn igenom ... tror vi det ... kör vi över barnen ... men vi gör även våld på våra egna känslor som vi tvingas trycka undan och gömma långt inne någonstans. Kanske är det därför en del föräldrar blir direkt aggressiva när de får fakta i stället för myter. De känner starkt att de måste gå i försvarsposition ... för hur de än försöker ... så vet de ... längst inne vad som är bra för deras barn ... och inte.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
Nej barn MÅSTE inte går i förskola för att utvecklas optimalt
3 kommentarer:
Bra att du tar upp ämnen inom detta område. Bra formulerat men tänk nu två förläldrar som verkligen måste lämna ifrån sig sitt gråtande barn varje morgon för att få ekonomin att gå ihop, vad finns det för lösning på det? Så var det för oss med vårt första barn, det var en hemsk tid och kanske sitter det kvar i henne än idag då hon som snart sex åring fortfarande är otroligt mammig av sig. Nej, det finns inget positivt med att föräldrar ska behöva tvingas att lämna ifrån sig sina småttingar på detta vis. Vi har upplevt precis det du beskriver, hur vår dotter grät stora floder vid ett års ålder och pedagoger som försökte övertyga oss att om vi bara vände ryggen och givk så skulle hon lära sig och sluta efter ett tag. Vid det tillfället önskade jag vissa dagar att jag var ett socialfall, för i dagens sverige är det enra dom rika eller dom som lever på bidrag som har bästa möjligheten att få vara med sina barn när dom är små. Vi låg och medel klass är samhällets moderna slav arbetare som det ser ut idag.
Och då måste vi ställa oss frågan - är det verkligen så vi vill att våra barn ska växa upp? Och VAD och HUR kan vi göra för att förbättra det?
Jag läste ett inlägg tidigare i våras att om varje mor eller far fick gå hemma ytterligare sex månader med sitt barn, så skulle det bidraget kompensera kostnaderna för barnet i förskolan samt belastningen på förskolan. Så vad är då problemet? JAG vill görna vara hemma med mina barn!!!
Jag håller med ovanstående skribent. I Sverige är det faktiskt så att man har det bäst antingen som mycket rik eller som bidragstagare. Det är ju de enda som får vara hemma! Vi däremellan är verkligen fastkittade i ekorrhjulet. Rik blir jag nog aldrig och jag skulle inte kunna med att leva på bidrag om jag inte hade extremt starka skäl så hur jag ska få mer tid hemma vet jag inte. Man får väl se fram mot pensionen, men då behöver barnen mig förhoppningsvis inte längre och jag vet inte ens om jag lever.
Jag tror att de flesta klarar sig på mindre än två heltidslöner om man prioriterar bort vissa saker och minskar konsumtionen. Billigare boende, billigare semestrar, mindre konsumtion, kanske skippa bil om man bor i en storstad-många , inte alla, kan minska ned på utgifterna om man inte jämför sig med andra utan skalar bort det som faktiskt är onödigt...
Skicka en kommentar