Ta bort dina artiklar - du förstör för förskolan

Foto: Andreas Photography FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det är inte lätt att försöka förändra och förbättra. Nu är jag en vanlig liten mamma, utan ekonomiska resurser, utan en stor och stark organisation bakom mig, eller en mängd höjdare som stöttar mig. Det är bara jag och mina små gräsrötter. Vi tillsammans, alla dessa små vanliga människor som vill att saker ska bli bättre för våra barn och för oss föräldrar. Efter 16 års ideellt arbete, där jag inte tjänat en krona på att hjälpa, stötta och inspirera människor att våga ge sina barn tid och där jag samtidigt försökt förbättra för ALLA barn - så förstår fortfarande inte en del tanken bakom mitt engagemang.

Varje artikel jag skriver för att lyfta problem och försöka hitta lösningar, väcker tyvärr också en enorm ilska hos de som är vana vid att hålla varandra om ryggen och tillsammans påtala hur fint tyget är i Kejsarens nya kläder. De blir inte glada när det kommer någon och säger att Kejsaren inte har några kläder ... om vi säger så. De ser inte några fördelar med att lyfta problem, vända och vrida på dem, bolla med tankar och idéer och hitta lösningar. Nej, INGEN får prata om problemen - vi ska prata om pedagogiken i förskolan och alla kul saker det går att göra med barnen. Ingenting annat!

Fokus blir då för att undvika problemformuleringar och prata lösningar - att flytta fokus och smutskasta mig som person. Inne på Förskolan.se med över 33 000 medlemmar sitter admin och andra och försöker tillskriva mig saker som inte är sanna. Tydligen finns det de som inte tror att en hemmaförälder kan arbeta för att alla barn ska ha det bra - i förskolan, hemma och i pedagogisk omsorg. En hemmaförälder bryr sig ju bara om sitt eget och vill att alla barn ska vara hemma, eller hur?

Nej, självklart inte.

Den som tittat in i ett barns klara ögon, som hållit en mjuk babykropp i sin famn och känt den där fulla tilliten: "Jag litar på dig som är vuxen, visst tar du hand om mig" - väljer inte bara ut vissa barn - och särskilt inte efter vilken omsorg de har - utan arbetar självklart för att alla barn ska ha det bra. Och för att alla barn ska få ha det bra under sin uppväxt, så måste vi göra något åt familjepolitiken i stort och där är förskolan en pusselbit, men inte den enda. Vi vet vad små barn behöver och jag tycker att det är så viktigt att vi också lyfter den kunskapen och gör förändringar.

Jag är ändå ganska trygg i att människor ser det problematiska i att sitta och smutskasta en person som inte är med i en grupp. Många vågar inte skriva något i gruppen, eftersom de får lämna då - men självklart så kontaktar de mig, Den här hetsen mot mig har nu resulterat i att jag i ett privat meddelande blivit uppmanad att ta bort mina debattartiklar på nätet, för jag "förstör för förskolan". Nej, jag förstör inte för förskolan - jag gör skillnad. Hade inte jag vågat lyfta de problem jag såg redan 2006 (Förskolebarn saknar skydd i en arbetsmiljölag) - efter Per Kågesons bok "Tid för barn" som kom 2005 (och gav mig bra argument), hade kanske inte fler vågat följa efter. Människor fungerar så. Ingen vill vara först, för den som är bland de första får betala ett högt pris. Det vet jag om någon.

Sedan tror jag på att arbeta tillsammans. Vad spelar det för roll vilket barnomsorgsalternativ vi väljer till våra barn. Vi väljer olika, eftersom våra barn är olika. Tyvärr får jag får inte vara med längre i Förskoleupproret. Mycket på grund av en miljöpartist - tillika förskollärare, som förföljt och jagat mig när jag var med i gruppen och som skrivit saker i stil med: "är dagishataren här nu", som smutskastat mig och skrivit till admin att jag måste uteslutas för att jag är hemmaförälder. Han har även i andra sammanhang skrivit att han "känner för att ladda ett gevär" när han retat sig på att medborgare klagat över väghållningen i en kommun. Vilket säger en del om vilken nivå han brukar ligga på. Men jag stöttar ändå Förskoleupproret, för jag vet att priset är högt för de som larmat. Tyvärr har de ännu inte lyckats åstadkomma några förändringar - och det visar också på hur viktigt det är att vi arbetar tillsammans. Vi som står upp för de små barnen ska inte kriga mot varandra. Det gynnar bara de som vill att allt ska fortgå som förut.

Många missar också att jag faktiskt arbetat på en deltidsförskola (lekis/kyrkis) under många år. Under ett år så drev jag i princip hela deltidsförskolan själv, då ordinarie förskollärare var sjukskriven eller vabbade det mesta av tiden. Jag är inte emot förskolan, men jag vill inte att det ska vara det enda alternativet - och jag vill att förskolan ska få bättre förutsättningar för att bedriva en bra verksamhet. Dessutom vill jag ha tillbaka deltidsförskolorna med verksamhet riktad specifikt till hemmabarn och dagmammebarn. Sedan bör varje kommun erbjuda pedagogisk omsorg i form av familjedaghem, flerfamiljssystem och omsorg i hemmet. Jag är övertygad om att vi får mer psykiskt välmående barn om vi har valfrihet och många olika alternativ.

Eftersom vi har skolplikt i det här landet så hamnar alla barn i skolan förr eller senare ändå. Och då är det väl bra om de fått tillbringa sina första år på ett sätt som gynnat dem i deras utveckling och som gett dem en bra, trygg och kärleksfull start i livet.

Mer dramatsikt är det inte, så nej jag tänker inte ta bort några artiklar. Jag tänker fortsätta på den inslagna vägen och fortsätta arbeta för alla små barn och för en bättre familjepolitik. Vill du också arbeta tillsammans med mig - så skriv gärna på namninsamlingen i Power to Parents, där jag och Susanne Nyman Furugård kämpar för att ge barn 0-6 år en röst i valet 2018.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Ett litet p.s angående Förskoleupproret

Förskoleupproret skriver att "man blir inte utesluten utan anledning". Men faktum är att jag inte blev utesluten, utan lämnade då det blev omöjligt för mig att skriva då jag hela tiden var förföljd av en person som hetsade mot mig och hoppade på mig. Det blev väldigt obehagligt och jag behövde en paus. När jag ansökte igen efter några månader blev jag blockerad direkt av admin bara för att jag ansökte.

Via pm ställde jag då en fråga varför, men jag fick tyvärr aldrig något svar. Men som sagt - det får stå för dem. Jag tror på att samarbeta och att alla föräldrar bör jobba tillsammans, i stället för att motarbeta varandra - bara för att vi väljer olika barnomsorgsalternativ :)

Dygnet-runt-förskolor ska lösa problemen med försämrad föräldraförsäkring

Foto: Raymond Bosma FLICKR) LICENS: CC BY-SA

På seminariet som LO anordnade om föräldraförsäkringen i Almedalen den 5 juli, var parollen:
"En föräldraförsäkring för alla, vems behov ska den fylla?"

Jag har ett enkelt svar på den frågan: Barnets behov.

Fast det var ju inte på tapeten på det här seminariet heller. Barnets behov av tid med sina föräldrar nämns aldrig när det presenteras hur föräldraförsäkringen ska slaktas. Vad små barn behöver i form av närhet, kärlek, god omsorg, god anknytning och socialt samspel med de viktigaste personerna i barnets liv - är som vanligt en icke-fråga, trots att vi vet av forskning att de första åren är avgörande för hur barnet kommer att må längre fram i livet. Fokus är på vad facket vill, vad arbetsgivarna vill och vilka ideologiska drömmar politikerna vill förverkliga.

Tydligt illustrerat av talarna även på det här seminariet:

Ida Viklund, forskare Stockholms universitet (presenterade statistik för hur uttaget av föräldradagarna ser ut)
Annika Strandhäll, socialförsäkringsminister, S, (beskrev de ideologiska idéerna bakom försämringen)
Maria Lidström, huvudsekreterare i Utredningen för en modern föräldraförsäkring (beskrev uppdraget från regeringen)
Edel Karlsson-Håål, expert i jämställdhets- och lönebildningsfrågor, Svenskt Näringsliv (vill minska flexibiliteten och ha en tvåårsgräns för uttag.)
Berit Müllerström, andre vice ordförande, LO (berättade om att arbetarklassens män måste ta ut fler dagar och arbetarklassens kvinnor måste arbeta mer)
Moderator: Joa Bergold, utredare, LO (ingår också i regeringens utredning)

Den stora vision som Annika Strandhäll ,S nu målade upp handlade om hur regeringen och LO ska ta fram ett system som fungerar för jämställdheten. Med jämställdhet menar de då förstås per definition den socialistiska, som handlar om att dela exakt lika - 50-50. Utgångspunkten är inte den verklighet som föräldrarna lever i, utan den statistik som finns angående uttaget av föräldradagar. Bara statistiken av uttaget blir 50-50 är alla jämställdhetproblem lösta, enligt Annika Strandhäll och LO.

Den slakt av föräldraförsäkringen som de nu planerar handlar om följande:

- Inga dagar ska kunna tas ut efter tvåårsdagen.
- Rätten att ta ut obetalda dagar ska tas bort.
- Dagarna med lägstanivå ska tas bort.
- Dagarna ska  tvångskvoteras exakt lika mellan föräldrarna (föräldrarna ska inte kunna skriva över dagar på varandra i den redan individualiserade försäkringen).
- Kvalifikationskraven för att få en hög SGI (sjukpenninggrundande inkomst) ska förändras så att det blir svårare att få en hög SGI.

Det här ska leda till att kvinnor ska komma ut snabbare i arbetslivet efter att de fått barn och kvinnorna som i dag har sämre pensioner - ska därmed få högre pension. Så har regeringen och LO räknat ut det.

Men om nu regeringen faktiskt bryr sig så mycket om kvinnors pensioner som de säger - hur kommer det så då att det första de gjorde när de kom till makten, var att rycka undan mattan för de som försökt förbättra sina pensioner genom att spara privat. De införde nämligen dubbelbeskattning som gjorde att privat sparande blev helt meningslöst. Privat sparande, att föra över pension på den som är hemma, eller sambeskattning är ju andra förslag på lösningar som skulle kunna prövas, i stället för tvång.

Jag är också helt fascinerad av hur Annika Strandhäll presenterar kvinnor som en begåvningsreserv som de genom att försämra föräldraförsäkringen nu ska kunna ta för sig av för att få in mer skattepengar: "Kvinnor har högre utbildning än män och därför är det viktigt att de arbetar heltid så fort som möjligt så att deras kompetens och resurser tas tillvara."

Var det inte precis så här det resonerades i DDR och Sovjetunionen. Där människor reducerades till ett kollektiv, en produkt. När det handlar om riktiga levande människor som vill ha sina fria val, livsdrömmar, som vill få en möjlighet att satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete. Allt det är tydligen av underordnad betydelse när politikerna diskuterar ovanifrån hur de ska planera den lilla människans liv i detalj.

Tittar vi sedan på hur allt tvång slår på riktigt - om vi nu tar och lämnar den teoretiska skrivbordskonstruktionen ett tag - så ser vi att den här jämställdhetslinjen redan nu blivit en sjukskrivningslinje. Enligt statistik från Försäkringskassan ökar sjukskrivningarna hos kvinnor kraftigt efter andra barnet. I Stockholm ökar sjukskrivningarna redan efter första barnet, något som Försäkringskassan tror beror på att där väljer en majoritet standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Nyligen kom det också statistik som visar att när pappor tar ett större ansvar för barnen, så ökar sjukskrivningarna även för dem.

Det här visar ju hur tufft det är redan nu för familjer att få ihop livspusslet under småbarnsåren, med den föräldraförsäkring vi har. En föräldraförsäkring som nu alltså ska bli ännu sämre om regeringen och LO får bestämma.

Hur ser då planeringen ut för de små barnen när regeringen drastiskt ska minska föräldrarnas tid med sina små? Jo - och här kommer det riktigt otäcka - enligt Strandhäll måste "förskolan ställas om och erbjuda dygnet-runt-service för att tillgodose behovet av barnomsorg när föräldrarna ska arbeta mer".

För mig låter det här som att vi snart har samma system som Israel prövade på sina kibbutzer mellan 1950-1980, innan det systemet övergavs. Föräldrarna är bara arbetskraft och barnen ska få växa upp på institution och tas om hand av utbildad personal. Jag tycker att det låter lika illavarslande som när socialdemokraterna genom löntagarfonderna ville förstatliga alla svenska företag. Nu är det föräldraskapet som ska förstatligas. Föräldrarnas tid med barnen ska alltså reduceras från en låg nivå till en obefintlig, trots att politikerna redan reducerat barndomen till ett år.

Inför valet 2018 har det nu i alla fall blivit väldigt tydligt vad en röst på socialdemokraterna (och LO vår skuggregering) innebär.

Tycker du att den utvecklingen är obehaglig, så skriv på namninsamligen Power to Parents och ge barn 0-6 år en röst inför valet 2018.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Se till mig som liten är

Det är ingen naturlag att vi ska stressa ihjäl oss under småbarnsåren

Jämställdhetslinjen har blivit en sjukskrivningslinje

Mammorna betalar priset för att arbeta heltid

Skriv på namninsamling mot försämringar i familjepolitiken Power to Parents

Jämställdhet är mer än bara siffror på ett papper

Politikerna har i smyg reducerat barndomen till ett år

Riskfyllt att styra ännu mer i familjepolitiken

Svensk familjepolitik och Israels kibbutzer

Det finns inte bara en lösning för att uppnå jämställdhet

Hur dygnet-runt-förskola kan se ut i praktiken

S vill införa delad föräldraförsäkring (debatt mellan Madeleine Lidman, HFN och Carina Ohlsson, S-kvinnornas ordförande)

Politikerna glömmer det viktigaste när de pratar föräldraförsäkring - barnet

Foto: Medushead (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

I dag var det dags att besöka ett seminarium i Almedalen rörande vad de olika partierna vill med föräldraförsäkringen. S, V, grön ungdom (MP), C, M och KD var där och chefsorganisationen Ledarna var arrangör. SD saknades.

Mikrofonen vandrade mellan politikerna, chefsekonomen Anna Thoursie på Ledarna och regeringens utredare Lars Arrhenius. Anna Thoursie var snabb med att berätta att andra länder som Tyskland velat ta efter Sverige och vår föräldraförsäkring, men hon hade minsann berättat för dem att vår föräldraförsäkring är ett enda stort misstag - ett misstag som måste rättas till.

Det blev lite surrealistiskt att sitta och höra hur politiker och personer knutna till dem satt och pratade om vår påstådda unika föräldraförsäkring, samtidigt som de hade olika förslag att slakta den på. För numera är föräldraförsäkringen inte längre unik, utan bara ett hinder för att jämställdheten. Och om det lilla barnet som föräldraförsäkringen är till för pratas det inte alls.

Politikerna glömde också att nämna att vi är unika på fler sätt - vi har nämligen världens högsta marginalskatt.

De extremt höga skatterna har gjort att människor måste stå med mössan i hand och be att få tillbaka lite av sina hårt inarbetade pengar, för att gå runt, sedan skatten är betald. Det är inte många som kan försörja en familj på en lön i dag. För vi har inte bara höga marginalskatter, vi har 25 procents moms på nästan alla varor också (några har lägre procentsats). För att inte tala om bensinen där har vi både moms och skatt i bensinpriset, vilket gör att skatten på bensin är 65,8 procent. Även på elen har vi både moms och skatt. Skatt på skatt på skatt.

Sett i ljuset av det så kom föräldraförsäkringen till för att lindra effekterna av de extremt höga skatterna så att det lilla barnet skulle vara garanterad att få ha sin omsorg i hemmet i minst ett år. Något som annars skulle vara en omöjlighet att ordna för många. Men nu väljer politikerna att ändra förutsättningarna. Pengarna ska inte längre främst garantera att barnet får ha sin omsorg i hemmet minst ett år, utan har blivit ett verktyg att styra hur tidigt föräldrar ska återgå till arbete. Vi är inte längre betrodda med att själva fördela dagarna i den redan individualiserade föräldraförsäkringen, Om vi arma små stackare får valfrihet - så kommer vi automatiskt att välja"fel". Med andra ord kommer varje familj att använda föräldradagarna för att pussla utifrån sina förutsättningar för att maximera tiden barnet har sin omsorg hemma. Vi är olika, så vi kommer att välja olika lösningar - och då blir det fel för politikerna påstår sig ha facit och det finns bara en lösning att uppnå jämställdhet: att dela dagarna exakt lika.

Det är ingen hejd på vilka fördelar som kommer att uppnås med tvångskvotering. Män och kvinnor kommer att tjäna lika mycket, vips försvinner alla skillnader som handlar om att en majoritet av kvinnorna arbetar i offentlig sektor med låga löner och männen i privat sektor med högre löner. Vi kvinnor kommer också att få bättre pensioner - att det säkerligen inte kommer att finnas några pensionspengar kvar om några år är inget problem alls. Vips så kommer också alla höga sjukskrivningstal hos småbarnsmammor att försvinna, för att kvinnor är så sjuka beror ju på de lata männen som inte tar sitt ansvar men delar vi exakt lika på dagarna så kommer männen börja hjälpa till.

I korthet lät det så här på seminariet:

Vänsterpartiet, Linda Snecker:

- Frihet leder till att kvinnor väljer fel och får en sämre löneutveckling i arbetslivet. Sedan vill inte män i heterosexuella förhållanden ta sitt föräldraansvar, eftersom det ingår i den patriarkala strukturen att inte göra det. Därför måste männen tvingas att ta sitt ansvar. (Sedan är det alltid intressant att lyssna till politiker som vill bestämma åt andra och så titta på hur de själva agerar. Så här gjorde Linda Snecker för att förlänga sina föräldradagar - samtidigt som hon vill korta ner andras).

Liberalerna, Lina Nordquist:

- Föräldraförsäkringen straffar kvinnor som inte har barn. Alla kvinnor ses som förlorare av arbetsgivaren. Därför är det bättre att korta föräldraförsäkringen och bara ge föräldrar två val, antingen är de hemma lite längre med 70 procent av lönen, eller så är de hemma en kort tid med full lön.

Socialdemokraterna, Carina Ohlsson:

 - Det finns så många nyanlända kvinnor som tar ut dagar retroaktivt så att de är hemma år efter år med sina barn. Det ger inlåsningseffekter. Frihet är också problematiskt då föräldrar inte tar ut dagarna exakt lika och då blir de inte jämställda. Andra än föräldrarna ska inte heller kunna ta ut dagar, för då blir det ojämställt på den nivån också.

Moderaterna:

- Problemet är att kvinnorna inte släpper in männen, utan tar dagarna själva.

Centern, Solveig Zander:

- Föräldraförsäkringen måste tvångskvoteras rakt av, möjligheten att ta ut obetalda dagar måste tas bort och det är absurt att SGI:n (sjukpenninggrundande inkomsten) får behållas så att det blir full ersättning även till nästa barn. SGI:n måste försämras, så att kvinnor arbetar mer och därmed blir jämställda.

Grön ungdom, Alice Josephsson:

- Föräldraförsäkringen måste tvångskvoteras för att uppnå jämställdhet och det är löjligt med jämställdhetsbonus. Varför ska männen klappas på huvudet och få en bonus för att de tar ut föräldradagar.

KD, Marie-Louise Forslund Mustaniemi:

- KD tycker att föräldrarna ska kunna förfoga helt och hållet över föräldradagarna och att inga dagar ska vara tvångskvoterade. Däremot tycker kvinnoförbundet att 60 dagar ska tvångskvoteras till pappan.

Regeringens utredare, Lars Arrhenius:

- Vi har pratat med Agnes Wold (professor i bakteriologi) och hon har förklarat för varför tvång behövs: "När det gäller vem som tar ut dagarna så är det ett område där kvinnorna har makten att bestämma och därför tar de ut det mesta av dagarna".

Med andra ord så behöver de stackars överkörda männen regeringens hjälp för att ta makten från kvinnorna så att de får ta exakt lika många dagar. Vem som burit barnet i nio månader med allt vad det innebär, vem som fött barnet, vem som eventuellt drabbats av olika komplikationer i samband med graviditet och förlossning och vem som ammar barnet är helt ointressant och ska inte ge några extra dagar. Regeringens utredare har med andra ord redan bestämt vad utslaget ska bli och sedan ska rapporter och annat anpassas efter det. Ett koncept som känns alltför välbekant.

I höst kommer utredningen och de som borde få sin röst hörd är ju föräldrarna - inte politikerna och utgångspunkten borde inte vara jämställdheten, utan barnet. Det är våra pengar de ska fördela och då borde vi gräsrötter få vår röst hörd. Och enligt undersökning efter undersökning så säger 80 procent nej till mer tvångskvotering. Dessutom finns det mängder med sätt att arbeta för ökad jämställdhet och det går att arbeta med eventuella sidoeffekter av olika fria val, istället för att tvinga människor att leva på ett visst sätt,

Frågan är varför politikerna inte lyssnar?

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Östländer bäst på föräldraförsäkring

2004; Karl-Petter Thorwaldsson utreder föräldraförsäkringen

2005: LO: Föräldrapenning bara upp till barnets fyraårsdag

2013: LO pressar S om föräldraförsäkringen

2013: Dåligt stöd bland medlemmarna

2015: Minister vill korta föräldratiden hemma

S vill införa delad föräldraförsäkring. Debatt Madeleine Lidman, HFN och Carina Ohlsson, S-kvinnornas ordförande

Föräldrar måste få bestämma själva

Vänstern och FP kör över Sveriges föräldrar

Mammor betalar priset för att arbeta heltid

Riskfyllt styra mer i familjepolitiken

Jämställdhetslinje riskerar bli sjukskrivningslinje

Ha respekt för att familjer är olika

Låt barnen få en röst i valet 2018

Bli inte kränkt när du får stöd - it takes a village to raise a child

Foto: Eric Levin (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Jag minns hur skönt jag tyckte det var att leka ute på gården. Den svarta asfalten  som var perfekt för trampbilen, gruset och den ständiga skuggan som garanterades av husen runt omkring. Nåde den som råkade peta ut lite grus så att det hamnade på asfalten - då fanns det alltid någon äldre dam som tittade ut genom fönstret och så fick man en tillsägelse. Barndomen bestod av en mängd vuxna som i olika situationer bara dök upp och gav lite vägledning. Ibland lite överdrivet kanske, men de fanns där och vi barn var vana vid att vuxna såg oss och hade koll på oss, Andra vuxna än våra föräldrar.

Men på bara några decennier har allting förändrats, barn är numera förskole- eller skolpersonalens ansvar. Möjligtvis också föräldrarnas, men dem träffar de ju inte så ofta och att andra människor som inte har en relation till ett barn skulle säga till barnet - ses som en kränkning, mot barnet och föräldern.

Hur blev det så här? När blev barnen endast föräldrarnas ansvar eller förskolans/skolans ansvar? Det är så illa att människor i dag oftast inte ens reagerar när de ser ett ensamt barn som är på väg att skada sig. Jag har tidigare skrivit om hur jag ständigt plockar upp ensamma barn som sprungit bort. Det är ju inte så att de specifikt alltid trillar över mig, utan många har gått förbi det lilla barnet innan jag agerat. Tänker på den lilla ettåring som lekte vid rulltrappan i Solna Centrum. Självklart så lyfte jag upp den lilla innan han trillade ner för trappan. Bar runt honom i närmaste affär tills vi hittade hans mamma, som tappat bort honom. Men HUR kunde så många vuxna välja att inte se och att inte agera och rädda barnet?

Sedan det blev en norm att små barn ska in förskolan vid ett års ålder har en massa andra saker förändrats också, som att vi vuxna glömt hur viktigt det är att stötta varandra i föräldrarollen och hjälpas åt med barnen.

Därför blev jag också lite ledsen när jag läste Malin Wollins krönika om hur ledsen hon blev när andra vuxna betedde sig illa för att de förmodligen tyckte att hennes barn sprang omkring lite för mycket på bryggorna. Det gör ont i mig att läsa hur hon kände när de vuxna i stället för att bara lite milt säga: "Oj, vi sitter här och solar - kan ni springa där på andra sidan i stället". (Eller vad det nu var för problem med att barnen var glada och sprang omkring). I stället valde en äldre herre att demonstrativt börja sopa bort sand från bryggorna för att visa indirekt att han var missnöjd med att barnen sprang där.

Hjälp tänker jag. Där gjorde han så att hon kände sig som en urusel förälder, när ett vänligt vägledande ord till barnen hade löst situationen på ett mycket bättre sätt. Vi människor är ju sociala varelser och det vi hela tiden måste jobba med är hur vi ska samspela med varandra på ett bra sätt och det ska vi även lära våra barn. Jag önskar att vi kunde släppa det här med att varje barn bara är förälderns ansvar. Barnen är allas vårt ansvar tycker jag. Dessutom är det inte så lätt att vara nybliven förälder för vad har dagens föräldrar, varav många själva tillbringat långa dagar på institution, fått med sig för hur vi ska samspela och agera där ute i den riktiga världen? Inte alltför mycket är jag rädd, vilket naturligtvis försvårar de här bitarna.

Alla föräldrar är osäkra, ingen föds till förälder - det är något du lär dig att bli och ju mer tid du tillbringar med dina barn, desto lättare blir det att vara förälder. Men du behöver också stöd ifrån andra, inte elaka blickar, suckar, eller demonstrativa beteenden. Bättre då med ett leende och några vänliga vägledande ord som också inspirerar och stöttar föräldrar med små barn för hur de ska vägleda sina egna barn och vad de ska tänka på när de ska samspela med andra människor.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Mer tid med barnen - gör att du utvecklas som förälder