På sistone har arbetet med att själv ansvara för vården och omsorgen om de egna barnen börjat kallas ”hemmafrutrenden”. Jag förstår att media gärna vill styra dit och kalla det så istället för ”hemmaföräldertrend” eller ”valfrihetstrend” – som bättre beskriver vad det handlar om. Då får man det att låta som en backlash, där vi är på väg tillbaka till en gammaldags livsstil. När trenden med att ge sina barn tid och själv ansvara för deras vård och omsorg egentligen handlar om en modern trend där kloka föräldrar, som utifrån hur samhället ser ut nu, fattar beslut om vad som är bäst för det egna barnet.
Barn är olika och det är ganska självklart att den standardlösning vi har i dag, som med ekonomiska styrmedel vill tvinga alla föräldrar att gå ut och arbeta heltid samtidigt som de lämnar bort barnen till dagis vid ett års ålder – inte passar alla barn. Tvingar man föräldrar att göra det valet utan att de får en chans att ta hänsyn till det enskilda barnets behov, så kommer det naturligtvis att få konsekvenser för många barn och det finns mycket som pekar på att den ständigt ökande psykiska ohälsan hos barn och vår stelbenta familjepolitik, kan ha ett samband.Nu börjar allt fler föräldrar förstå att det är viktigt att investera tid i sina barn och att barn behöver sina föräldrar först och främst. Trots den enormt styrande familjepolitiken, som egentligen inte lämnar något utrymme för att stanna hemma längre, så finns det fortfarande föräldrar – både mammor och pappor – som väljer att stanna hemma även efter det att föräldraledigheten tagit slut. Vårdnadsbidraget har gjort det möjligt att ha kvar en fot på arbetsmarknaden och har även varit en liten ekonomisk kompensation - med tanke på att hemmafamiljen på grund av särbeskattningen ofta betalar mer i skatt än familjen med två inkomster.
När vårdnadsbidraget infördes som ännu ett barnomsorgsalternativ, så blev det också mer accepterat att faktiskt välja att själv ansvara för vården och omsorgen om de egna barnen. Och drömmen om att kunna göra det valet har nu vuxit sig ännu starkare hos dagens unga föräldrar, vilket undersökning efter undersökning visar. Visst är det så att fler mammor än pappor väljer att bli hemmaföräldrar men det stämmer väl överens med hur fördelningen ser ut i övrigt också, när det gäller yrken som handlar om vård och omsorg. 9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor och det behöver inte vara något fel med att vi väljer olika. Det som är fel är när människor blir diskriminerade på grund av sitt val eller får sämre livschanser. Men det är något vi kan förändra.
Mitt tips är därför att sluta tjata om hemmafruar - det handlar faktiskt inte om en backlash och den benämningen utesluter dessutom papporna. Här ser vi istället kloka föräldrar som samarbetar och försöker ge sina barn en så bra start som möjligt under de första viktiga åren. Där de dessutom lägger hela grunden för sitt framtida föräldraskap. De är uppfinningsrika, de downshiftar och pusslar ekonomiskt och kämpar tappert på för att hitta olika lösningar. I en del familjer är mamman hemma längre, i andra är det pappan och ibland arbetar båda deltid och delar sedan på hemmaföräldertiden.
Proffstyckarna och belackarna vill gärna placera hemmaföräldrarna i ett fack men här finns en blandad kompott av människor med synnerligen olika utbildning och karriär bakom sig. Den enda gemensamma nämnaren är deras tro på att föräldrar är viktiga och att de går sin egen väg och inte låter sig styras av politiker eller proffstyckare. Och det är väl ganska sunt egentligen att inte alla är lika och göra samma livsval och något helt naturligt i de flesta andra länder, där kollektivismen och detaljstyrningen av människor samt kravet att alla ska vara lika, inte genomsyrar allt lika starkt som i Sverige.
Nu är det dags att vi gräsrötter är vaksamma och slutar att gå i medias och proffstyckarnas ledband. De vill inget hellre än att kalla hemmaförälderalternativet för ”hemmafrutrenden”. Det gör hemmaalternativet till en lättare måltavla och gör att fokus hamnar på något helt annat än själva barnperspektivet. Den fällan ska vi akta oss noga för – där har debatten legat och pyrt sedan 1960-talet och det har tagit nästan ett decennium att kämpa sig bort därifrån och få igång en debatt kring det som är det viktiga – hur ska vi tillåta våra barn att växa upp? Hur ska vi hitta en bra balans mellan familj och arbete? Hur ska vi hitta lösningar som tar hänsyn till att alla barn är olika?
Ska vi ha ett samhälle som bara accepterar en lösning och ett barnomsorgsalternativ – standardlösningen - eller ska vi låta människor få chansen att hitta sina egna lösningar genom att se till att de har brett utbud av olika barnomsorgsalternativ att välja mellan. Där utbudet ska bestå av; förskola, dagmamma, tvåfamiljssystem och hemmaförälderalternativet? Med andra ord ska vi låta politikerna detaljstyra våra liv och vilka val vi ska få tillåtelse att göra eller ska vi få tillåtelse att bestämma själva.
Jag tror absolut på att vi ska låta människor bestämma själva. Det är inte farligt att människor gör olika val och det är inte farligt att barn stannar hemma längre än ett år i föräldrarnas vård och omsorg. Det farliga är när människor börjar acceptera att politikerna bestämmer åt dem vilka val defår göra och när samhällsutvecklingen inte drivs framåt av gräsrötterna, utan av en maktelit som anser sig veta bäst.
Madeleine Lidman
