Visst är det tufft att gå mot strömmen, att följa sin magkänsla … att välja tid för barn och balans mellan familj och arbete - att i och med det valet tvingas möta andra människors rädslor ... för att de själva kanske gjort fel val.
Att tvingas se hur andra läser in att man underförstått kritiserar deras val när man säger att man valt att stanna hemma längre, att misstänkliggöras när man säger det självklara … att det är sorgligt med små barn som gråter och inte får tröst när de inskolas.
Att vara den som ställer sig på de små barnens sida … och faktiskt vågar vara vuxen och säga … ”jag ser en massa problem med dagens familjepolitik” ... och sedan vara den som lyfter en fråga ... och väljer att försöka hitta lösningar ... när många andra stoppar huvudet i sanden.
Ja, det är tufft - men alternativet är sämre … att inte göra någonting ... att välja att i det enda liv man har och får ... bara flyta med ... för att sedan på dödsbädden se att man faktiskt hade ett val ... ett obekvämt val ... men ändå ett val ... att göra annorlunda.
Bättre då att ta fighten här och nu för det självklara: Alla barn är olika … och därför är det faktiskt helt okej att vi väljer olika. Även om normen säger att standardlösningen med två heltidsarbetande och barnet i förskola från ett års ålder - är så det ska vara - så passar det inte alla - och då är man i sin fulla rätt att välja en annan lösning. Det är inte det minsta anmärkningsvärt eller dramatiskt, utan faktiskt bara helt självklart.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
