Visst är det tufft att gå mot strömmen, att följa sin magkänsla … att välja tid för barn och balans mellan familj och arbete - att i och med det valet tvingas möta andra människors rädslor ... för att de själva kanske gjort fel val.
Att tvingas se hur andra läser in att man underförstått kritiserar deras val när man säger att man valt att stanna hemma längre, att misstänkliggöras när man säger det självklara … att det är sorgligt med små barn som gråter och inte får tröst när de inskolas.
Att vara den som ställer sig på de små barnens sida … och faktiskt vågar vara vuxen och säga … ”jag ser en massa problem med dagens familjepolitik” ... och sedan vara den som lyfter en fråga ... och väljer att försöka hitta lösningar ... när många andra stoppar huvudet i sanden.
Ja, det är tufft - men alternativet är sämre … att inte göra någonting ... att välja att i det enda liv man har och får ... bara flyta med ... för att sedan på dödsbädden se att man faktiskt hade ett val ... ett obekvämt val ... men ändå ett val ... att göra annorlunda.
Bättre då att ta fighten här och nu för det självklara: Alla barn är olika … och därför är det faktiskt helt okej att vi väljer olika. Även om normen säger att standardlösningen med två heltidsarbetande och barnet i förskola från ett års ålder - är så det ska vara - så passar det inte alla - och då är man i sin fulla rätt att välja en annan lösning. Det är inte det minsta anmärkningsvärt eller dramatiskt, utan faktiskt bara helt självklart.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
1 kommentar:
Ja visst är det så! Man har ett eget val!
Jag har så svårt att förstå varför man måste göra allt samtidigt. Varför kan man inte vara hemmapappa/arbeta halvtid i ett enkelt kneg eller liknande de åren barnen är små och sedan göra karriär under resterande 25 år i yrkeslivet? Och pensionsåldern lär ju knappast sänkas...
Var och en gör som den vill. Konstigt det där att andra blir så oerhört provocerade av någon som inte lämnar sin ettåring heltid på dagis. Det är väl kanske lite avundsjuka inblandat. För att kunna vara hemma längre måste man kunna spara, planera ekonomin, ha en medförälder som antingen jobbar och tjänar pengar eller är hemma och tar hand om barnen eller jobbar deltid. Och det är inte alla som har det. I Sverige gillar vi verkligen inte olika...
En positiv sak med invandring tycker jag är att invandrare, i alla fall dem jag har mött, ofta verkar se positivt på barn och äldre. Önskar att den synen kunde sprida sig!
Skicka en kommentar