måndag, juli 14, 2008

Barn har rätt till närhet, kärlek och bekräftelse

På promenad med hunden igår mötte jag en liten kille på cirka fyra år, som var ute med sin kompis och åkte sparkcykel.

- Jag har ont i axeln sa han och tittade på mig med sina stora blå ögon.

- Oj, då. Har du ramlat, frågade jag?

- Ja, jag cyklade omkull.

Sedan följde en lång utläggning om hur han cyklat och ramlat när styret åkte "så". Han gjorde en liten uppvisning med cykeln och han pratade och pratade. Helt plötsligt börjar han berätta att hans mamma väntar barn och att han haft ett syskon som dött. Jag står en lång stund och bara lyssnar och får veta allt om mammans dåliga rygg och att lillasyskonet var två år när han dog.

Det här var en lite kille med mycket oro inför framtiden och han hade uppenbarligen stort behov av att få prata med någon vuxen. Vid sådana tillfällen känner man sig ganska hjälplös, men jag försökte lyssna och bekräfta hans känslor och förhoppningsvis så lindrade vår lilla pratstund lite av hans ångest. Det var något rörande över hela hans uppenbarelse.

Svenska barn har tillgång till ett samhälle med hög konsumtion men har de tillgång till den närhet, kärlek och bekräftelse som de har behov av och rätt till?

I Svenska Dagbladet så skriver Anna Larsson (aktiv dagisförespråkare) om de ökande samtalen, till BRIS:

"Vi verkar vara på väg att överföra vår lyckofascism på våra barn. Faktum är att svikna i kärlek blir de flesta. De som är rädda för att hålla tal är fler än de som njuter av det. Dåligt självförtroende har vi alla. Och 40 procent av alla människor lider någon gång i livet av depression. Det kanske rent av är en naturlig del av att vara människa. Det finns två sätt att se på livet: Antingen fortsätter vi jaga lyckan i varje minut. Och tror att det är något fel på oss när vi inte hittar den. Eller så omfamnar vi oss själva som de ofullkomliga varelser vi är och erkänner att livet faktiskt är rätt kämpigt. Och blir glatt överraskade när lyckan ändå drabbar oss."

Men faktum är att det är föräldrarnas ansvar (eller vuxenvärldens ansvar) att hjälpa barnen att möta livets motgångar, att stötta dem genom livet, att prata, att ge tid, att finnas där och bekräfta barnens känslor. Eftersom den psykiska ohälsan ökar så kraftigt - så är frågan om det beror på att "är på väg att överföra lyckofascismen på våra barn" - eller om det beror på att vi inte ger våra barn tid.

Problemet ligger inte hos barnen - problemet ligger i familjepolitiken som separerar barnen för tidigt. Och som skapar ett samhälle där barnen inte får den tid med sin familj som de behöver för att klara av att möta livets motgångar.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Läs också:

En debatt som lätt kantrar

Hemmaföräldrar - ett hatat alternativ av "proffstyckarna".

6 kommentarer:

Janne sa...

Du har läst fel. Larsson skriver inte om förtvivlade barn som ringer till BRIS, utan om föräldrar som ringer och oroar sig för sina barn. Därmed lägger hon inte heller ansvaret (för den egna psykiska hälsan) hos barnen, utan hos - just det - föräldrarna.

Och att föräldrar ringer BRIS och ber om råd och hjälp kan förstås tolkas som en tecken på att barn och vuxna saknar möjlighet att ge varandra närhet, kärlek och bekräftelse (med den vidare tolkningen att det är familjepolitikens fel), men det kan också vara ett bra exempel på den extra kärlek och omtanke det innebär att svälja sin stolthet och be utomstående om hjälp när/om man känner sig otillräcklig som förälder...

Madeleine Lidman sa...

Helt rätt! Jag är så van vid att det står om förtvivlade barn som ringer till BRIS. Har korrigerat det i texten.

Nu säger inte Anna att det är något bra att föräldrarna ringer utan hon ser det bara som ett tecken på onödig oro. "Vi är på väg att överföra lyckofascismen på våra barn" (man får inte vara ledsen).

Allt handlar om hur vi tolkar varför barnen drabbas av alltmer psykisk ohälsa. Jag tror inte att det är något naturligt (som kan förklaras med att vi inte tror att vi eller barnen får vara olyckliga). Jag tror att barnens försämrade psykiska ohälsa kan bero på att de inte får den närhet, kärlek och bekräftelse de har rätt till.

Att föräldrar ber om hjälp är väl bra men ännu bättre vore det om vi började arbeta förebyggande. Föräldrar måste få bättre information om till exempel hur avgörande en fungerande anknytning är för barns framtida psykiska hälsa.

Har du läst "Tid för barn" av Per Kågeson?

Janne sa...

Ja, jag har läst "tid för barn" och den var mycket intressant! Rekommenderar alla föräldrar och alla som arbetar i skola/barnomsorg att läsa den. Den bör dock ses främst som ett (lätt polariserat) debattinlägg och inte som obestridliga fakta...

Madeleine Lidman sa...

Vi människor lär oss nya saker hela tiden om vår egen utveckling och alla barn är olika, liksom alla familjer. Vilket gör att det aldrig går att säga "att just det här alternativet är det rätta för alla" - när det kommer till att välja typ av barnomsorg.

De fakta som presenteras i boken bygger på vetenskapliga undersökningar (som det också hänvisas till i källfakta), sedan resonerar Per Kågeson i boken utikring det och den situation vi har i Sverige idag.

Janne sa...

Ja, och det är hans resonemang som lätt kan misstolkas/missbrukas som fakta, menar jag. Kågeson ger endast uttryck för en åsikt - om än en välgrundad sådan.

Sedan tar jag för givet att det i många fall finns undersökningar som visar raka motsatsen till de undersökningar som Kågeson hänvisar till. Därav epitetet "debattinlägg".

En annan intressant (debatt-)skrift är "Föräldraförsäkringen och jag" av Lisa Roman. Har du inte redan läst den, kan jag rekommendera den. En liten historik över föräldraförsäkringens framväxt och funktion som jag tror kan intressera dig... :)

Madeleine Lidman sa...

Den enda undersökning jag känner till som visar på motsatsen är Bengt-Erik Anderssons undersökning och den finns det mycket att invända emot. Det är lite skrämmande att det inte finns några undersökningar i Sverige som tittar på hur barns psykiska hälsa påverkas av tidig dagisstart i stora barngrupper och med lite personal.

Som Per Kågeson skriver så är det hög tid att ta signalerna på allvar och titta på det här.

Jag tycker att det är skrämmande att det saknas undersökningar samtidigt som förskolebarn inte omfattas av en arbetsmiljölag.

Om allt fungerar lika bra i praktiken som i teorin så borde det finnas någon anledning till att säga nej till en ordentlig oberoende utredning av hur barnen påverkas.

Var hittar jag debattskriften du föreslog? Jag läser gärna allt även Svelands Bitterfittan, för det är viktigt tycker jag att läsa om olika åsikter. Saker ska debatteras så det inte "skruvas till" åt något håll om du förstår hur jag menar. Det finns risker att driva olika synsätt för långt och okritiskt var man än står.

Problemet är bara att inlägg mot hemmaalternativet går att läsa varje vecka men för att föräldrar ska få en objektiv information så att de lättare kan känna sig trygga i sitt val, så borde även fördelarna med hemmavalet presenteras. Och så sker tyvärr inte idag. Vad är vissa journalister så rädda för?

Det viktigaste tycker jag är att lita till sin magkänsla. Min dotter sa häromdagen:

- mamma jag hoppas att det blivit bättre när jag får barn, så att man kan vara hemma om man vill.

Barn är kloka, de förstår att det inte handlar om att bevisa att ett alternativ är bättre utan om att det ska finnas många alternativ att välja mellan och att det handlar om rätten att få välja själv, vad man tycker är bäst.

Den rätten har alla inte idag, eftersom de inte kan av ekonomiska skäl.