Sluta tjata om skuldbeläggning när vi pratar om barn

Foto: Stuart Richards (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

SKULDBELÄGGA … tycks vara vår tids blöta mantel som läggs över och tystar alla diskussioner kring vad vi får diskutera som rör barn och föräldraskap. Intressant … vad man än säger … så kan man nästan höra en knappnål falla … tystnaden blir isande, rädda ögon flackar åt alla håll … för så fååår man inte säga. Nähä nä … tror dessvärre inte att det biter på mig. Jag bestämmer själv vad jag vill säga … och tycker jag att det är en rimlig fråga att lyfta - så kommer jag att göra det Smiley wink (Och ja … jag tycker att det är läskigt, obehagligt … och känner mig ofta allt annat än modig. Men jag gör det ändå … för jag känner att jag måste … och tror på … att det då kan bli bättre).

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Föräldrars magkänsla kontra proffstyckarnas påbud

Inne på alltombarn.se läser jag om hur politiska strömningar och tidens tankar och idéer styrt amingen under århundraden. "Staten, präster, läkare, barnmorskor, livsmedelsproducenter och fäder har alla velat vara med och styra mödrarnas sätt att föda sina små".

Så välbekant det känns. I vårt århundrade så handlar det om att politiker, media och proffstyckare ska bestämma hur våra små barn ska få växa upp och hur kvinnor ska leva sina liv, för att vara "jämställda". För just i vårt århundrade så ligger fokus där och hur man är jämställd har en liten klick ensamrätt på. Men gräsrötterna, de som lever där ute i den verklighet som politikerna skapat med medias och proffstyckarnas hjälp - ser förstås saken på ett annat sätt.

Visst det finns alltid människor som inte reflekterar utan bara blint följer tidens direktiv, men det finns också väldigt många som litar till sin magkänsla och sitt sunda förnuft och som vill och faktiskt gör annorlunda än vad tidens påbud säger.

Det är konstigt att människor inte kan sin historia bättre, så att de kan dra paralleller med dagens viktiga frågor kring barn och deras uppväxtbetingelser och tidigare påbud kring barns uppväxt. Förr var det amningen som skulle styras "uppifrån" - idag handlar det om var barnen ska få tillbringa dagarna - hos en förälder eller på institution. Dagens myt säger att det bästa för alla barn och föräldrar är att barnet placeras på dagis från ett års ålder och att båda föräldrarna går ut och arbetar heltid.

Många har en annan åsikt - nämligen hemmaföräldrarna. De anser nämligen att alla barn är olika, att alla familjer är olika och att vi därför behöver ett brett utbud av många olika lösningar (förskola, familjedaghem, vårdnadsbidrag, tvåfamiljssystem, nackamodellen, uddevallamodellen). Det viktiga handlar om att utgå från vad som är bäst för det lilla barnet. Och tyvärr dagis från ett år är inte alltid det bästa för alla barn men det är den lösning som samhället subventionerar och med ekonomiska styrmedel tvingar in föräldrar i.

Med det perspektivet i bakhuvudet är det kanske lättare för politikerna, media och proffstyckarna att förstå hemmaföräldrarnas kamp för att själva få bestämma vilken uppväxt deras barn ska få.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

Barn har rätt till närhet, kärlek och bekräftelse

Foto:  Eduardo Zarate (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

På promenad med hunden igår mötte jag en liten kille på cirka sex år, som var ute med sin kompis och åkte sparkcykel.

- Jag har ont i axeln sa han och tittade på mig med sina stora blå ögon.

- Oj, då. Har du ramlat, frågade jag?

- Ja, jag cyklade omkull.

Sedan följde en lång utläggning om hur han cyklat och ramlat när styret åkte "så". Han gjorde en liten uppvisning med cykeln och han pratade och pratade. Helt plötsligt börjar han berätta att hans mamma väntar barn och att han haft ett syskon som dött. Jag står en lång stund och bara lyssnar och får veta allt om mammans dåliga rygg och att lillasyskonet var två år när han dog.

Det här var en lite kille med mycket oro inför framtiden och han hade uppenbarligen stort behov av att få prata med någon vuxen. Vid sådana tillfällen känner man sig ganska hjälplös, men jag försökte lyssna och bekräfta hans känslor och förhoppningsvis så lindrade vår lilla pratstund lite av hans ångest. Det var något rörande över hela hans uppenbarelse.

Svenska barn har tillgång till ett samhälle med hög konsumtion men har de tillgång till den närhet, kärlek och bekräftelse som de har behov av och rätt till?

I Svenska Dagbladet så skriver Anna Larsson (aktiv förskoleförespråkare) om de ökande samtalen, till BRIS:

"Vi verkar vara på väg att överföra vår lyckofascism på våra barn. Faktum är att svikna i kärlek blir de flesta. De som är rädda för att hålla tal är fler än de som njuter av det. Dåligt självförtroende har vi alla. Och 40 procent av alla människor lider någon gång i livet av depression. Det kanske rent av är en naturlig del av att vara människa. Det finns två sätt att se på livet: Antingen fortsätter vi jaga lyckan i varje minut. Och tror att det är något fel på oss när vi inte hittar den. Eller så omfamnar vi oss själva som de ofullkomliga varelser vi är och erkänner att livet faktiskt är rätt kämpigt. Och blir glatt överraskade när lyckan ändå drabbar oss."

Men faktum är att det är föräldrarnas ansvar (eller vuxenvärldens ansvar) att hjälpa barnen att möta livets motgångar, att stötta dem genom livet, att prata, att ge tid, att finnas där och bekräfta barnens känslor. Eftersom den psykiska ohälsan ökar så kraftigt - så är frågan om det beror på att "är på väg att överföra lyckofascismen på våra barn" - eller om det beror på att vi inte ger våra barn tid.

Problemet ligger inte hos barnen - problemet ligger i familjepolitiken som separerar barnen för tidigt. Och som skapar ett samhälle där barnen inte får den tid med sin familj som de behöver för att klara av att möta livets motgångar.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

En debatt som lätt kantrar

Hemmaföräldrar - ett hatat alternativ av "proffstyckarna".