Anna Larsson beskriver i SvD den svenska mamman med orden:
"Istället för att njuta av de där korta barnaåren lider vi av allt vi inte hinner, fast vi som trendiga heltidsarbetande lattemorsor borde."
Men faktum är att alla Sveriges mammor inte passar in i den mallen - och de har det svårt. Liksom de pappor som inte passar in i "jobba-heltid-barnen-på-dagis-från-ett-år" mallen. Det finns många mammor och pappor i vårt land som vill ge sina barn tid, kärlek och omsorg, som vill ta vara på de där småbarnsåren som försvinner så snabbt (men som är så livsavgörande för hur barnet kommer att må och fungera senare i livet). Men de kan inte eftersom vi har en familjepolitik som med ekonomiska styrmedel tvingar föräldrar att lämna ifrån sig barnen när de är ett år.
Det ena leder till det andra och när de tvingas in i mallen så tröstar de sig med att bli "trendiga lattemorsor, som går på gym, fixa slingor i håret och åker på weekendresor med väninnorna."
Så inte är det lätt att vara mamma i Sverige - där valfriheten är lika med noll. Karriär och barn - javisst - men kanske inte nödvändigtvis samtidigt. Varför kan inte ett modernt samhälle acceptera att människor väljer olika? En del kommer alltid att välja att sätta sina barn tidigt på dagis, men andra kanske vill ha ett vårdnadsbidrag, bli privata dagmammor (med egna barn i verksamheten), ha tvåfamiljssystem eller välja en Nackamodell eller Uddevallamodell.
Varför måste politikerna sitta där uppe och bestämma hur vi ska leva våra liv? Och varför hejas de på så ivrigt av alla journalister?
Visst är det bra med en liten uppmuntran till alla heltidsarbetande dagisföräldrar att njuta av tiden med barnen, men det är ganska naivt att tro att de har den orken kl.18.30 på kvällen innan läggdags, när de ska laga mat och fixa med saker i hemmet. Ju mindre tid föräldrar spenderar med sina barn desto jobbigare blir det. Barnen har många gånger längre dagar på dagis än föräldrarna har på jobbet. Självklart är de trötta och "lever om" eftersom de också bär på en sorg i sina hjärtan över att inte få tid med sina föräldrar. Barnen kan inte prata, men de kan signalera - och det är just vad barnen gör i dagens samhälle. För den som vill och vågar se, så är signaler om den ständigt ökade psykiska ohälsan och ökningen av beteendestörningar i skolan en mycket tydlig signal.
Ett tips är att vi istället för att skuldbelägga föräldrarna och uppmana dem att "sluta gnälla", se till att förändra familjepolitiken - så att vi får ett samhälle som accepterar och gör det möjligt för föräldrar att ge sina barn tid.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Hemmaföräldrars tankesmedja
Nu tvingas (s) i Östra Göinge ta en debatt om vårdnadsbidraget
Hon vill rösta om vårdnadsbidraget
Familjepolitik med konsekvenser
Vårdnadsbidrag och frihet
Socialdemokraterna om vårdnadsbidraget
Föräldraaktion i Nässjö för vårdnadsbidraget
Katrineholm en typisk nej-(s)ägar kommun
Hemmaföräldrar svarar Mona Sahlin
Det skrivs om Hemmaföräldrar i Tyskland
(s) försöker stoppa valfriheten också i Sollentuna
I Uppsala vill två socialdemokrater inskränka valfriheten
Sverige ett U-land i valfrihet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar