torsdag, maj 20, 2010

Att följa viljelöst med strömmen - åstadkommer inte några förbättringar

Jag är fyra år och lutar mig ut genom fönstret. Det är sommar men bakgården ligger i skugga och nedanför ser jag den svarta asfalten. I handen håller jag en rutig tygsko, den dinglar fram och tillbaka och jag funderar på vad som händer om jag släpper ned den på gården. Plötsligt kommer pappa in i barnkammaren, han blir irriterad när han ser att jag står där och funderar på att slänga ut min sko och säger därför direkt;

- Du tänker väl inte slänga ut den där skon?

Jag svarar nekande och pappa går ut igen. Jag vet inte vad som händer inom mig egentligen där och just då. Förmodligen så skulle jag aldrig ha slängt ut skon men trots att jag vet att det blir konsekvenser, så blir det plötsligt livsviktigt att släppa skon..... oavsett, för jag vill verkligen veta vad som händer om jag gör det. Går skon sönder (det är inte högt) eller blir den bara liggande i samma skick.

Jag släpper skon och glömmer sedan bort det hela. Några dagar senare kommer pappa in i mitt rum och vad håller han i handen om inte skon. Pappa ser allt annat än glad ut och håller en lång föreläsning om hur dumt det var av mig att slänga ut skon. Av någon anledning så har den där lilla incidenten etsat sig fast i mitt minne. Egentligen var det en ganska harmlös sak jag gjorde men den fick konsekvenser och så visste jag att det skulle bli - och inte åstadkom jag särskilt mycket mer än att jag stillade min nyfikenhet.

Det mesta i livet handlar dock om viktigare saker och mycket i livet får konsekvenser men ibland så måste man ändå göra saker, för att utforska, för att åstadkomma en förändring eller för att det är livsnödvändigt och det är väl helt okej så länge det inte drabbar någon annan negativt. En del föräldrar väljer att följa sin magkänsla och stannar hemma längre med sina barn, trots att de vet att det får konsekvenser - för karriären och för pensionen. Men ändå gör de det - för att de känner så starkt att det är den bästa lösningen för barnet. Då får de skäll och de får höra att de är korkade, för nu har de sabbat sin karriär och sin pension.

Men hur smart är det egentligen att bara göra det som andra säger åt en är rätt. Vilken förändring åstadkommer man då? Om man för att INTE sabotera sin karriär och för att INTE få sämre pension går emot sin magkänsla och lämnar barnet på dagis för att gå ut och jobba heltid - vad åstadkommer man då?

I alla fall inte någon form av förändring.

Men om man väljer att stanna hemma längre, drabbas hårt och sedan kämpar för att förändra de negativa konsekvenserna för andra som gör samma val. Vad händer då?

Kanske blir det en förändring om tillräckligt många vågar gå sin egen väg - kanske ger det normbrytande beteendet att stanna hemma längre än ett år och ge sina barn tid, upphov till en attitydförändring som gör att olika val inte ses som något negativt eller dramatiskt.

Det är i alla fall vad jag hoppas på.

Därför vill jag fortsätta att kämpa för en attitydförändring och för att hemmatiden ska bli en merit i en cv. Jag vill också att vi ska klura ut lösningar på hur den förälder som är hemma, ska kunna få ihop pensionspoäng. Jag tror att de bitarna är lättare, enklare och billigare att lösa än att hantera följderna av alla påtvingade, för tidiga separationer mellan föräldrar och barn.

Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se

2 kommentarer:

Heather sa...

HALLELUJAH! Vilket bra inlägg! Jag stödjer dig totalt. Min pappa tjata ofta att jag ska börja jobba så fort sonen börjar skolan och jobba ihop minst 30 år för att få en bra pension. JAG SKITER I PENSIONEN. Jag kan dör imorgon och vad gör den åt mig? Inget. Jag iaf gjorde det jag vill göra och har varit hemmamamma nu i 5 år...och hemmafru längre än så. Jag stormtrivs och kommer att fortsätta göra det!

KRAM o kämpa på!
Heather

Madeleine Lidman sa...

Tack Heather!

Jag är så rökt när det gäller pensionen och så rökt när det gäller karriären :) men jag har fått så mycket annat istället som jag aldrig skulle vilja vara utan.

Och självklart så ska man inte behöva vara rökt bara för att man gett sina barn tid och själv ansvarat för deras vård och omsorg.

Men det är något vi ska ändra på tillsammans. Känns extra viktigt nu när det finns föräldrar som gnäller över den lilla tid de ibland måste investera för att vara med i barnens vardag under skoltid.

Lustigt att de aldrig skriker över att de måste gå till frissan, läkaren eller bilbeskiktningen på arbetstid........