Titta in på BRIS hemsida och se hur svenska barn skriker efter mer tid med sina föräldrar - mer tid med vuxna. Generationerna lever med så vattentäta skott mellan sig och sällan korsas deras vägar.
Barnen i Sverige idag har det inte alltid så bra men vem gör deras röst hörd - vem presenterar saker ur ett barnperspektiv? Det är väl därför jag blir så irriterad över EGO och JAG - perspektivet i så många artiklar. Det är så känsligt att ta upp vissa frågor för det vet ju alla att "vi får inte ge föräldrar skuldkänslor". Situationen med stora barngrupper och få personal är en sådan situation där de vuxna tiger trots stora problem. I boken "Förskolan för de allra minsta - På gott och ont" skriver författarna;
"Som en förklaring till dagens moment 22 där ingenting händer och inga protester hörs varken från föräldrar eller personal, ser de ”den ömsesidiga pakten av hänsyn” – som en förklaring. ”Personalen vill inte säga något för då riskerar de att ge föräldrarna skuldkänslor och föräldrarna säger inte något eftersom de ser att personalen sliter i den stora barngruppen och gör sitt bästa”.
Men snälla... vi talar om vuxna människor...SKULDKÄNSLOR... ska det få styra så att vi tassar runt på tå och aldrig vågar säga något som innebär att vi ställer krav att föräldrarna engagerar sig i sina barns vardag.
I en bok från 1989 "Daghem och Föräldrar" hittar jag många kloka råd om hur viktigt det är för barnet att knyta ihop sina olika världar om de nu är mellan förskolan och hemmet eller skolan och hemmet. I boken står det;
"Vad gör barnen med sina två miljöer? De försöker knyta ihop dem. På tusen sätt. Barnen älskar när föräldrarna är med på dagis, i vilket sammanhang det än är. Om man ordnar föräldrakaffe eller familjemiddag på dagis är barnen ivriga att få dit sina föräldrar. De är stolta om föräldrarna har gjort något praktiskt till daghemmet, till exempel sytt gardiner eller byggt en koja. De vill ta med leksaker hemifrån och leka med dem på dagis och visa upp nya kläder eller saker som de fått. Att kamrater och personal kommer hem och hälsar på är också en spännande och viktig händelse för ett barn".
Det är oroligt i skolorna idag men skolbarn och förskolebarn omfattas inte av någon Lex Sarah lag - där personalen är skyldig att anmäla brister. Det gör att personalen inte riktigt kan berätta om när det blir svårigheter som rör deras jobbsituation. De ser att det behövs mer vuxna kring barnen och mer föräldraengagemang för att det påverkar barngruppen positivt och de kämpar därför med att knyta ihop barnens olika världar mellan hem och förskola/skola.
När man nappar på det och försöker vara delaktig i barnens vardag och finnas där (även för andras barn), så handlar det inte om någon barnslig tävlan i att få mest duktighetspoäng - det handlar om att göra det som föräldraskapet går ut på - att finnas där för sina barn och andras, att axla vuxenrollen och föräldrarollen. (Som Mats Gerdau så bra beskriver).
För många heltidsarbetande kan det säkert vara svårt att få tiden att räcka till för att vara delaktig i barnens vardag men då ska man tänka konstruktivt och fundera över vad man önskar för att det ska bli lättare. Ta ett samtal med skolan, med andra föräldrar och se om man kan hjälpas åt.
När man vet hur stort behov dagens barn har att bli sedda och bekräftade - att få en chans och knyta ihop sin egen värld med sin hemmavärld, så blir jag naturligtvis upprörd... mycket upprörd när någon kräver att skolan ska sluta kräva engagemang från föräldrarna. Att vilja påverka sin egen situation är en sak - men att vara klåfingrig och försöka ta ifrån andra föräldrar rätten att ge sina barn tid är något helt annat.
Det är därför jag blir riktigt arg när jag läser Miljöpartisten Helene Sigfridssons uttalande;
"jag vägrar gå ner på deltid för att hinna med obligatorisk bakning.
Allt jag vill är att jobba mina timmar, vara säker på att barnen har det bra under tiden, och sedan få massa kvantitets- och kvalitetstid tillsammans på våra egna villkor".
"Jag vill".... okej. Tänk om formuleringen istället hade varit "jag har svårt att hinna med - hur löser ni det här, kan vi hitta lösningar och hjälpas åt". Som man ropar får man svar. Men istället vill Helene att Skolinspektionen ska granska skolor och förskolors krav på föräldramedverkan. Det betyder med andra ord att får inte alla barn ha en förälder i skolan - så ska inte något barn få ha det.
Det är inte ett kreativt förslag att begränsa och försämra för alla. Den Myrdalska familjepolitiken har slagit sönder de sociala nätverken och familjerna. Vi måste börja tänka om och hjälpas åt kring våra barn. Följ föräldrarna som valt att ge sina barn tid - föräldrarna som försökt skapa en balans mellan jobb och familj - de kan visa vägen hur vi kan hjälpas åt. Det är där vi ska börja inte genom att isolera och bygga ännu högre murar mellan barnens och de vuxnas världar!
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar