 |
| Skärmdump |
En annan viktig bit är att följa barnen genom de olika utvecklingsfaserna och där direkt på plats stötta och berätta hur man inte gör och hur man kan göra istället. Blir de till exempel arga på en kamrat som rycker ifrån dem en leksak så är det inte läge att börja slåss. Då blir det direkt; - Inte slåss. Säg istället "jag hade den du får låna en sak jag inte leker med".
Korrigera men också ge en lösning. Så gör hemmaföräldrar dagligen. Men vi kallar det inte pedagogik även om det är det, när vi försöker få barnen att prata istället för att slåss. Vi hjälper dem att finna ord och lösningar för olika situationer - där och precis då.
Därför blir jag lite full i skratt när jag läser hur det kan gå till i förskolan. (Stort uppblåst i en artikel som något unikt). I SvD har man en lång artikel om hur förskolebarnen får lära sig att hantera någon som slåss - man säger STOPP.
Genom olika konstruerade situationer i rollspel och något som kallas "argdockor" får barnen på förskolan lära sig om olika känslor. "Argdockan" heter Karl-Astrid, eftersom den är könslös, så att både pojkar och flickor ska kunna identifiera sig med den. (Bara det.... hur väl stämmer det överens med verkligheten, men ack så politiskt korrekt?).
Barnen får ta "argdockan" och spela upp en scen hur de ser ut när de är arga. Sedan får de sjunga sånger om att vara arg och rita teckningar. Men om någon slåss då ska pedagogerna först säga stopp och sedan skilja de stridande åt. Men sedan säger pedagogerna inte åt barnen vad de ska göra - nej, de ställer frågor.
Hur känns det? undrar de och hjälper barnen att sätta ord på sina känslor.
Hur tänker du? Och hur ska du göra nu? frågar de sedan. Meningen är att barnen själva ska hitta på en lösning som de kan prova.
Och det här handlar om barn så små som tvååringar.
Ibland undrar jag om förskollärarutbildningen verkligen innehåller något kapitel som handlar om utvecklingspsykologi - för om det gjorde det så borde man förstå att det här är gruvligt tramsigt och absolut inte passar för barn som är för små. Det kan visst finnas en idé i att prata med 5-6 åringar och spela rollspel som ett komplement till att man snabbt finns på plats och löser bråk. Men så små barn har varken tid eller ork med en terapisession varje gång ett bråk uppstår, de behöver snabb och enkel hjälp för att få veta hur de kan göra istället för att slåss. Och seriöst, hur troligt är det att pedagogerna hinner med alla situationer som uppstår i en grupp om 20-30 barn och två-tre personal?
Och vad händer sedan när de här små förskolebarnen kommer hem? Föräldrarna har knappast några "argdockor" hemma utan kommer att lösa situationen på ett helt annat sätt. Hur många olika budskap klarar så små barn? Barn behöver tydliga regler och en vuxenvärld som ger ett samstämmigt budskap.
Mitt råd är att låta barn vara barn och inte förutsätta att de är några små minivuxna.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Hemmapedagogik är superbra - smarta barn skapas i köket
En röst ur verkligheten
Bristen på förskollärare = låg lön, dåliga arbetsvillkor och stora barngrupper
12 kommentarer:
Som vanligt lyckas du polarisera det så att förskolan framstår som en världsfrånvänd experimentverkstad. Det du skrattar åt ser jag tvärtom som ett bra komplement till de "hemmaföräldermetoder" du beskriver i början. Att som vuxen gå in och styra vad barn skall säga eller göra i en given situation handlar i mina ögon mer om dressyr/beteendestyrning än om en syn på barn som kapabla att med rätt stöd själva reflektera över sin tillvaro och utvecklas. Självklart behövs den handfasta styrningen också - inte minst i akuta konfliktsituationer - men i den mån det är möjligt tycker jag att man skall lita på att barnen faktiskt klarar av att lära sig lösa konflikter själva. Och det är ju egentligen det artikeln handlar om.
Sedan håller jag med om att det lätt blir fånigt när det hamnar i tidningen på det här sättet. Men det tror jag handlar mest om att den som beskriver det hela (reportern) inte själv är tillräckligt insatt för att kunna förmedla det på ett bra sätt...
Hej Janne! Vad kul att du tittade in igen. Då får jag tänka efter för att se om det jag skriver uppfattas på ett bra sätt, oavsett vilken typ av barnomsorg man har.
Och det är svårt.....
Jag tror att förskollärarna gör ett bra jobb och att de är mycket kunniga (liksom även barnskötarna säkerligen är, för jobbar du med barn så lär du dig mycket bara genom det).
De hittar lösningar och tar till pedgogiker för att lösa de problem de ser, anpassat till en stor barngrupp. Men jag är skeptisk till en utveckling som går mot för mycket teori. En tvååring kan inte ta in en hel "terapisession" varje gång han gör fel. "Man slåss inte" räcker gott och väl och att man medlar - där och på plats utan att prata för mycket - för det klarar inte små barn inte att ta in.
När hjärnan utvecklats mer och barnet når en annan mognad så är det läge att ta lite större diskussioner, men jag tror inte på att konstruera en verklighet på det här sättet och att "argdockor" kan ersätta verkligheten - bara komplettera den.
Det är är en trend inom förskolan att se barnen som små elever och förutsätta att de har en mognad de inte har. Jag tycker att det är viktigt att diskutera om det är bra och rimligt eller om det inte är bättre att se det som att "var sak har sin tid".
Stora barngrupper skapar givetvis en fler konflikter. Som jag ser det är det kanske bättre med lite sunt förnuft och att ta "argdockorna" som ett komplement när barnen är lite större men inte som ett sätt att jämt hantera konflikter. Får då får inte barnen möta det verkliga livet.
Det är synd att du ser det som att jag polariserar hela förskoleverksamheten som världsfrånvänd. Jag ser att det finns en problematik genom att konstrera barnens verklighet snarare än att låta dem leva i verkligheten och den bör debatteras.
Min tanke är också att genom att se skillnaderna stötta och stärka de som är hemma. De får ofta höra negativa saker om sitt hemmaval och hemmabarnens utveckling, vilket gör många osäkra.
Det jag säger är att hemma är också pedagogik och den är bra den med :)
Jag har länge funderat på om jag ska våga ifrågasätta vissa saker som rör förskolan mer, just för att jag inte vill trampa någon på tårna och det skrivna ordet räcker sällan till (på grund av att det går att läsa så mycket mellan raderna). Men jag känner att det är viktigt att öppna upp debatten.
Hälsar
Madeleine
Polariseringen ligger ju i uttryck som t.ex. "Som jag ser det är det kanske bättre med lite sunt förnuft och att ta "argdockorna" som ett komplement när barnen är lite större men inte som ett sätt att jämt hantera konflikter."
Alltså bilden du målar upp av att man "jämt" använder argdockor eller håller "terapisessioner" med tvååringar - vilket både du och jag vet inte stämmer.
Och jag tycker inte man konstruerar någon verklighet heller, för är du ett barn som går i förskolan, så är det din verklighet. Och argdockorna (för att återkomma till dem) är inget substitut för arga känslor eller konflikter - de är ett sätt att konkretisera och externalisera upplevelser som annars kanske förblir lagrade inom barnet.
Det är ingen som påstår att det här är det "rättaste" sättet att göra det på, men jag tror inte det är något dåligt sätt heller...
För att förenkla det så tror jag att barn lär sig bäst genom att få vara med i "riktiga" sammanhang så mycket som möjligt. De behöver i största möjliga mån få vara med ute i samhället där det verkliga livet och lära sig saker där.
Artikeln antyder, som jag tolkar den, att varje gång någon blir arg, så ska en "terapisession" ta vid och jag tror inte att det fungerar på för små barn.
Det hela presenteras som något nytt och jag kan tänka mig att många förskolor nu tänker följa efter - en trend som kommer hålla i sig några år tills det kommer något nytt.
Jag tror mer på vanligt sunt förnuft och att ingripa vid bråk direkt och tala om att så gör man inte - så här kan du göra istället. Sedan kan man komplettera för större barn med att diskuter olika situationer. Men som det beskrivs här så utsätts barnen bara för ytterligare en ny teori som jag inte tror att de kommer att ha tid eller ork att fullfölja hur som helst.
Men vi har olika åsikter och så är det här i livet. Du försvarar allt som rör förskolan väldigt mycket och jag blir lite nyfiken på varför?
I media presenteras förskolan ofta som den ultimata platsen för barn att växa upp på och jag tror att det kan vara upprörande för föräldrar att hitta andra inlägg - men jag är väldigt övertygad om att det finns många problem att komma tillrätta med och mycket som behöver föras fram i ljuset och debatteras.
Jag tror att det är väldigt viktigt att inte ta åt sig personligen - jag är inte ute efter att kritisera föräldrar som valt förskola eller göra dem osäkra på sitt val.
Men förskolan är det alternativ som politikerna föredrar och subventionerar med stora belopp. Med ekonomiska styrmedel försöker man få alla föräldrar att välja förskolan och därför är det extra viktigt att titta på hur förskolan utvecklas och vilken miljö barnen får vistas i där
Än en gång vill jag påpeka att man - oavsett om man är förskollärare, dagbarnvårdare, förälder eller på något annat sätt befinner sig bland barn och därtill känner ett ansvar för dem - nog alltid ingriper direkt vid bråk. Och jag tror också att man - än en gång oavsett vilken av de här rollerna man spelar i barnens liv - väljer att gå tillbaka till den här konfliktsituationen vid ett senare, lugnare tillfälle och pratar om det. Ibland kan man gå mer på djupet, men är det en tvååring (som min därhemma) räcker det med att försöka återberätta vad som hände och få en bekräftelse på det: "Vad hände när du och Ville lekte idag?" "MIN docka!" "Ja, Ville lånade din docka, men då blev du arg. Vad hände sen?" "Ville annan docka." "Ja, du gav Ville en annan docka, och då fick du tillbaka den du ville ha. Vad bra!"
Snacka om terapisession! :)
Men alltså, det är lätt för oss som föräldrar att knyta an till sånt som hänt under dagen, om vi var där när det hände. Men i förskolan har man begränsad tid för att hinna med det, men dock ett ansvar för att det sker. Och får man inte in även de här "terapisessionerna", som du vill kalla dem, så missar man ju en jätteviktig del av barnens utveckling i just det här med socialt samspel och konflikthantering. Därför tror jag att en sån här "formalisering" av de här samtalen (som alltså egentligen är helt naturliga), kan hjälpa personalen i förskolan att hitta ett sätt att arbeta, där även de här samtalen får plats under dagen.
Sedan, det här med att jag försvarar förskolan handlar mest om att jag tycker att du är orättvis mot "den": Du vill framhäva alternativen (eller alternativet), men gör det nästan bara genom att smutskasta förskolan.
Finns det verkligen inget bättre sätt att göra reklam för hemmaförälderlösningen på?
Jag träffar väldigt många förskollärare och får dagligen berättelser om vad som händer och sker i förskolan. Det är väl inte någon direkt tillfällighet att det är svårt att få tag i personal dit. Många nyutbildade väljer att inte arbeta där, de ser kanske tillräckligt under sin praktik för att tänka om.
Som jag sagt tidigare så finns det många varningsignaler att förskolan just nu på många ställen befinner sig i kris. Jag tror att det är viktigare att fokusera på det än att ägna tid åt att försöka "skjuta budbäraren".
Jag är en liten enveten röst som kämpar för de små barnen och så länge våra politiker fortsätter att med ekonomiska styrmedel försöka få alla att välja förskolan till barnen så kommer jag att fortsätta ta upp de problem jag ser där, stora som små.
Har du läst larmrapporterna om buller, om stora barngrupper, lite personal, ökade icke-lindriga skador bland barn, stor personalomsättning? Teori och verklighet är två vitt skilda saker. Du lägger ner mycket energi på att försöka punktera de problem jag försöker föra upp till ytan för debatt - tänk om du kunde lägga ner lika mycket energi på att se problemen som finns och göra något åt det. Det tror jag att många små barn skulle bli glada av - att någon för en gångs skull ser deras verklighet och försöker förbättra det som kan bli bättre :)
Det handlar inte om att göra reklam för hemmaalternativet, det behöver jag inte för jag litar på att varje förälder väljer det som de tycker är bäst för det egna barnet.
Hur de väljer angår inte mig men jag tycker att det är viktigt att alla föräldrar har den ekonomiska möjligheten att följa sin magkänsla och välja det som de tycker är bäst för det egna barnet - det kämpar jag för - för valfrihet. Och för att föräldrar ska ha många barnomsorgsalternativ att välja mellan - som håller hög kvalitet.
Du skriver att jag försöker punktera de problem du försöker föra upp till ytan. Jag håller inte med, för dina inlägg har såvitt jag har läst, aldrig påtalat de resursbrister du nämner i din senaste kommentar (stora grupper, för lite personal m.m.) - alltså de VERKLIGA problemen. Aldrig har du visat förståelse för att pedagogiska ambitioner kan vara svåra att uppnå under vissa förhållanden.
Istället skapar du problemen. Gör du dig lustig över förskollärare som arbetar aktivt för att försöka stötta barn i sin känslomässiga utveckling. Antyder att de inte vet vad de sysslar med. Blir "full i skratt" när du läser om hur det går till i förskolan.
Vad tycker de förskollärare du träffar om det du skriver? Blir de också "fulla i skratt" när du gör dig lustig över deras arbete?
P.S. Och eftersom diskussionen nu inte längre handlar om den här metoden som det rapporterades om, så tackar jag för mig och ber att få återkomma i något annat inlägg.
Glad sommar, så länge! :)
Hej!
Jag ska nu göra lite reklam för hemmaförälderalternativet utan att nämna förskolan en enda gång. Jag tror att det blir rätt hur man än väljer nämligen, så länge varje förälder i valet sätter sitt barns bästa främst. Tyvärr verkar många ha svårt att bara stå för sitt eget val utan att ge kängor åt dem som gör andra val. Men ärligt: hur sannolikt är det att det finns ETT alternativ som passar bäst för alla barn, alla familjer, alla situationer? Det kanske tom är så att bägge alternativen skulle funka bra för ett och samma barn, en och samma familj?
Så till den utlovade reklamen:
Jag är hemma med en snart 2-årig tjej och planerar att vara det åtminstone en tid till. Hur länge vet jag inte, då jag tycker det är väldigt svårt att veta hur det kommer kännas när hon blir äldre. Jag upplever i alla fall att hon är trygg och harmonisk, att jag är trygg och harmonisk, att hennes pappa är trygg och harmonisk. Vi har ganska låg stressnivå härhemma, eftersom vi inte har så många tider att passa och att det därmed inte heller är så noga om vi är uppe nån timme längre på kvällarna. Det blir heller ingen stress (eller eventuella konflikter) kring vem som ska vabba när hon är sjuk, vilket hon ofta blir ett par dagar efter att vi varit på öppna förskolan. Vi har också möjlighet att låta infektionerna läka ut ordentligt utan att känna press att vara tillbaka på jobb.
Just öppna förskolan, som vi går på några dagar i veckan, har vidare varit ett superbt sätt att träffa andra barn (och deras föräldrar samt en utbildad pedagog). Min dotter har fått lära sig social samvaro i en större grupp, medan jag har funnits där i bakgrunden, beredd att stötta om det behövs. Hon har fått knyta egna kontakter och världen har öppnats upp för henne, samtidigt som jag utgjort en bas som hon vet finns där. Vi har också haft tid och möjlighet att umgås mycket med andra vuxna i olika åldrar (släkt och vänner). Jag känner ingen stress över att den samvaro vi har måste vara så kallad kvalitetstid, eftersom vi ändå ses så mycket. Är det en trist dag då alla är på dåligt humör är det ingen big deal, eftersom vi har så MYCKET tid att tillbringa tillsammans, varav merparten är rolig. Hittills har jag inte nämnt hennes pappa så mycket, men han har ett jobb som innebär en hel del sena kvällar och nätter, vilket i gengäld gör att han är hemma rätt mycket dagtid, och får en vardag med sin dotter trots att han jobbar heltid.
När det sedan gäller pedagogik så har jag ingen utbildning där. Eftersom jag är väldigt intresserad läser jag däremot mycket om barns utveckling, olika skolor, olika synsätt etc,(vilket jag har tid med tex under middagssovningen). När det gäller att lära sig nya saker så har färger, siffror, hur tillvaron funkar osv osv kommit med som en naturlig del genom att vår dotter delar vardagen med oss och deltar i vardagliga göromål. Det är inget vi har behövt anstränga oss för eller ha en genomtänkt pedagogik för. Och såvitt jag kan se verkar hon inte ligga efter andra barn när det gäller sådant. Det var min berättelse, säger inte att den är applicerbar på någon annan än oss, men som sagt ett försök att göra reklam för hemmaalternativet utan att kritisera andra alternativ.
Trevlig sommar till er alla!
Loppan
Allt hänger ihop. Så länge förskolan framförs i media och i vinklade undersökningar (som på Folkhälsoinstitutets hemsida - Bengt-Erik Andersson undersökning) som det klart överlägsna alternativet - här skapas välfungerande sociala små barn som är duktiga i matematik - i konstant jämförelse med hemmabarn som då presenteras i allt annat än positiva termer - så kommer jag att titta närmare på de påståenden och den pedagogik som presenteras.
Några länkar:
http://hemmaforaldrar.blogspot.com/2008/02/frskolebarn-saknar-skydd.html
http://hemmaforaldrar.blogspot.com/2008/01/bertta-sanningen-fr-frldrarna.html
http://hemmaforaldrar.blogspot.com/2008/05/pnna-upp-debatten-och-rdda-barnen.html
http://hemmaforaldrar.blogspot.com/2008/05/vrdnads
http://hemmaforaldrar.blogspot.com/2008/04/utefrskolor-ska-lsa-platsbrist.htmlbidraget-triggar-till-elakheter.html
Till Loppan:
Tack för att du berättade om din vardag. Det glädjer mig att jag ser en ökad medvetenhet och stolthet hos hemmaföräldrar - de vet att de gör något bra (trots att mediabilden ger ett annat budskap) och det är positivt. Jag tror på att barn är olika och att vi ska ha ett brett utbud av många barnomsorgsalternativ att erbjuda våra barn. :)
Trevlig sommar!
Hej Madeleine!
Det stämmer som du skriver, att jag känner att jag gör något bra som "arbetar" med att ta hand om mitt eget barn just nu, i stället för att lönearbeta. Jag tror också att det är som du antyder-att fler och fler börjar svänga och se det som något positivt även om det är lååååångt kvar. Tycker att jag snarare har fått förvånade och försiktigt positiva reaktioner när jag berättat för folk att det inte är aktuellt med dagisstart i nuläget, än negativa och nedlåtande. Det är möjligt att en del säger något annat bakom min rygg, men bara det faktum att nästan ingen sagt något direkt till mig tror jag tyder på en förändring. Jag tror att allt fler blir medvetna om att många barn och ungdomar saknar närvarande föräldrar, och detta är ju ETT sätt att skapa närvaro. (Säger därmed ABSOLUT INTE att förskola som sådan är oförenlig med föräldranärvaro.)
Liksom du har jag dock upplevt att den offentliga och mediala attityden till hemmaföräldrar är nedlåtande och helt enkelt präglas av ignorering (från såväl rött som blått håll utom kd). I början kände jag mig därför obekväm när jag svarade på omgivningens frågor om dagisstart. Fast min dotter DÅ i princip bara var bebis kändes det lite motigt att säga det jag redan visste- att hon inte skulle börja vid 12, 18 eller ens 24 månaders ålder. Men allteftersom tiden gått har jag stärkts i min övertygele att detta är rätt för oss. Jag känner inte att jag måte motivera, hänvisa till undersökningar som visar att hemmaföräldrar inte är sämre än dagis, eller på annat sätt legitimera vårt beslut. Det räcker att säga "det är rätt för oss". Och jag vilar numera trygg i det.
Det leder mig in på en annan sak jag tänkt på när jag läst det du skriver. Du refererar ofta till dig själv som "bara en liten människa", "bara en liten röst" etc etc. Jag förstår att det känns så med tanke på den rådande "dogmen" i samhället och media, men jag tycker att du borde skippa de förminskande formuleringarna. Som du själv skriver så har du ju gjort enormt mycket i den här frågan, det är ingen "liten människa" som har lyckats med allt detta. Jag tycker att alla vi som gör/gjort det här valet och är nöjda med det ska se oss som "stora människor" eftersom vi faktiskt vågat tänka självständigt i stället för att följa den stora massan. Det är mycket lättare att avfärda och klappa på huvudet när någon förminskar sig själv än när hon inte gör det. Om vi kan komma ifrån underdogperspektivet (säger inte att det är rätt i rådande samhällsklimat) och vägra att anammma andras bild av oss-ojämställda, oupplysta, förtryckta små 50-talshemmafruar som ingen behöver räkna med-så har vi mycket att vinna tror jag.
Tack för allt du har gjort genom hemmaförädrar-det är STORT!!!!!
Loppan
Hej Loppan!
Vad klokt och gulligt du skriver. Ja, jag skriver nog mycket om "den lilla människan" och gräsrötterna. När jag skriver liten så menar jag att jag/vi ofta saknar ekonomiska resurser eller att vi saknar en stor organisation bakom oss. Jag vill gärna spegla oddsen, men jag ska fundera på om jag kan formulera mig annorlunda.
Eftersom så få gav en röst åt hemmaföräldrarna (när hemmaforaldrar.se startades) så blev det en utmaning att berätta lite annat än det som föräldrar oftast fick höra (som att bara en lösning var allena rådande som det bästa, en omöjlighet eftersom barn är olika). Per Kågesons "Tid för barn" blev ett väldigt viktigt genombrott och visst visar trenden att en förändring är på gång.
Jag har kontakt med människor över hela landet och i alla samhällsgrupper och jag märker starkt genom den dialogen och alla mejl Hemmaföräldrar får, vartåt det bär just nu - och jag tycker att det äntligen börjar pratas om tid för barn och det är positivt. Men det finns också mycket starka krafter som kämpar emot och de har resurser, makt och pengar. Och de måste bemötas.
Dialogen med "alla läger" är viktig för det är då jag ser hur det jag skriver "tar" och märker hur jag ska skriva för att bättre förklara min ståndpunkt.
Det kanske kan verka hårt ibland, när någon känner sig trampad på tårna och går till "attack" och det svåra är att jag är öppen med vem jag är och vad jag står - men jag vet ofta inte något om "mina mothuggare" och ibland känns det som om samma personer skriver under olika alias. Lättast vore om de var lite mer öppna med var de står, så skulle vi kunna ha en mer genuin och ärlig dialog, men men det kanske kommer.
Tack för allt beröm! Det känns bra att du inte mött några negativa reaktioner. För bara 10-12 år sedan var läget mycket annorlunda och den som sa sig vilja vara hemma lite längre fick veta både det ena och det andra om hur negativt det skulle påverka barnets utveckling.
Vilket naturligtvis skapade osäkerhet hos många.
Så var läget då och då var det också viktigare att kunna ha kontrekta fakta för hemmaförälderar att luta sig mot. Att hemmaföräldrar idag inte blir negativt bemötta, hos gemene man, visar att informationen om vikten av en fungerande anknytning och hur barns immunförsvar fungerar, börjar nå ut. Då blir det också självklart varför vi ska ha många olika barnomsorgsalternativ att välja mellan.
Ha en bra sommar!
Madeleine
Skicka en kommentar