Jag minns en mamma som sa över mitt huvud en gång; "ja, titta hon är 15 år och har hela livet framför sig". Nu har det snart gått 30 år sedan jag hörde den frasen. Jag tittar på mina egna barn och känner hur fort livet går och hur kort det är. Men hur förmedlar man till sina barn hur viktigt det är att vara rädd om och ta till vara på dagarna som går - utan att skapa stress hos dem? Jag tror inte att det går att förklara men jag kan förmedla genom min livsstil vad jag tycker är viktigt i våra korta liv och hoppas att det är en hjälp på vägen.
Mina barn är för mig prioritet ett. När jag läst om anknytning och när jag förstått hur viktigt det är för barn med trygghet, traditioner och fasta rutiner och tid med sina föräldrar, så har jag försökt ge dem just det. En värdegrund att stå på som förhoppningsvis underlättar för dem att forma sina egna liv. Eftersom jag själv haft en närvarande pappa, så har det varit självklart för mig och maken att arbeta för att också han ska ha en lika stor del i deras liv som jag har.
Istället för att vi båda gick och arbetade heltid, så att ingen av oss fick tid med barnen, så valde vi en lösning där jag var hemma men istället bjöd in pappan i gemenskapen och såg till att han blev delaktig. Det gick eftersom han vid ett jobb byte förklarade att han inte kunde jobba över på grund av att han var småbarnspappa. Sedan valde han att jobba in tid i veckorna så att han kunde sluta vid 13.00 tiden på fredagarna och då tillbringa tid med barnen. Han var alltid hemma vid 17.00 tiden och kunde då ge barnen tid. Vi fördelade också hemarbetet på ett sätt som passade oss, inte millimeterrättvisa - men maken fick ta tvätt, matlagning (kvällsmålet) och handla mat. Jag vet många familjer där kvinnan arbetar heltid och ändå tar alla dessa bitar också - men i medias ögon är de jämställda eftersom båda jobbar utanför hemmet. Jag undrar just om inte det är den största kvinnofällan av alla och en starkt bidragande orsak till att så många kvinnor blir utbrända.
Det har inte varit helt lätt att få ihop det här pusslet med att en stannat hemma, eftersom vi lever i ett samhälle som med ekonomiska styrmedel motarbetar hemmaalternativet. Särbeskattningen har slagit hårt mot vår familj och nedskrivningen av hemmaföräldrar i media har inte underlättat min karriär.
Men viljan att hitta lösningar för att vi skulle få tid med barnen, för att vi skulle kunna ge dem långa härliga sommarlov och en mindre stressig tillvaro har fått mig att bli kreativ. Trots "dumstämpeln" som proffstyckarna satt i min panna, så känner jag mig glad och stolt över att jag valde att kämpa för att ta den här vägen på livets stig. Tiden med barnen har utvecklat mig och fått mig att lära mig nya saker hela tiden. Jag har startat eget, lärt mig göra hemsidor, startat en nättidning och ett nätverk för hemmaföräldrar, utvecklat mitt skrivande, gått en kurs på Poppius och fått en kunskap om hur allt är uppbyggt och hur politiker och media styr våra liv, hur de väljer att vinkla och sortera bort nyheter för att försöka vara med och styra samhällsutvecklingen.
Ta bara Christina Panfalk, som kämpar så tappert för att få ekonomisk möjlighet att vara hemma lite längre med sin son i socialdemokratiska Östra Göinge. Hon har samlat in tillräckligt många namn för att kräva en folkomröstning i frågan om vårdnadsbidraget, men (s) kan ändå fortsätta att säga nej även till en folkomröstning. En skribent från Dagens Nyheter var i kontakt med Christina och ville veta mer.
Är det någon som har läst om det som händer i Östra Göinge i Dagens Nyheter?
NEJ. Naturligtvis väljer DN:s redaktion att inte skriva om det här. Precis som de väljer att refusera debattartiklar från hemmaföräldrar och insändare. Frågan ska tigas ihjäl, så att människor ges ett intryck av att det här bara är en fråga för några få.
Men viljan att förändra vår samhälle så att det blir mer barnvänligt är stark och det skriver Elise Claeson om i sin utmärkta och träffande kolumn i Svenska Dagbladet:
Folkrörelsen som växer i det tysta
Jag har naturligtvis skrivit till DN och frågat varför de inte rapporterat om utvecklingen i Östra Göinge - då jag tror att det finns ett starkt intresse hos vanliga människor att följa hur det går till i "demokratin Sverige". De kommer förstås aldrig svara, för varför skulle de bry sig om en fråga från "en korkad hemmamamma" - så det blir till att skriva på nätet som vanligt. Och DN kan sitta där i sina krympande lokaler och undra över varför allt fler väljer att inte läsa tidningen. Och Expressen ska vi inte tala om - de valde att inte publicera en artikel om Föräldraupproret, som deras politiska stjärnreporter skrivit och hon lämnade tidningen för att ge sina barn mer tid.
Men föräldrarnas kamp för att skapa ett barnvänligare samhälle fortsätter och fler och fler sluter upp bakom.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Ge barnen tid med sina föräldrar (därför valde jag att vara hemma)
2 kommentarer:
Hej!
Jag hittade just till denna blogg och har försökt att bekanta mig lite med dina tankar och reflektioner. Du bjuder på en hel hög med intressanta texter och länkar, som jag försöker ta del av allihopa. Jag har skäl att komma tillbaka och kastar säkert ner fler kommentarer vid dessa återbesök. En första liten kommentar:
Liksom det stora flertalet svenskar har jag ganska dålig koll på vad detta att vara hemmaförälder egentligen innebär. Jag är tydligen tillräckligt ung för att inte få några "utslag" i min privata "referensbank" när jag söker efter ordet hemmaförälder. Jag har ingen egen förståelse och referens kring vad det kan innebära mer konkret (även om jag förstås förstår själva ordet). Varken negativa eller positiva exempel kommer för min inre syn. Åtminstone inte några levande, aktuella nu-och-här-referenser. Ser man det globalt så gissar jag att det på sina håll låter mest som ett skämt. (Ja, hur ser hemmaförälderns roll ut i andra länder? Hur skiljer sig vår svenska hållning åt från andra?) Som gravid och blivande moder går många tankar till föräldraskap just nu och vad det kan/vad det kommer att/vad jag vill att det ska innebära. Jag välkomnar alla perspektiv och ingångar till detta ämne.
Jag har själv inte riktigt förstått vad som anses vara så upprörande och stötande med hemmaföräldrar. Det du skriver om hur media tiger i dessa frågor tycker jag förstås är skrämmande - även om det bara skulle ske i mindre skala. Har du själv någon teori om varför det är så? Varför upplevs hemmaföräldrar som något media inte vill "ta i"? Varför är det så stigmatiserat att vara tillfreds med hemmaförälderrollen och önska att vara tillsammans med sina barn så mycket som möjligt? Har klimatet i media blivit bättre eller sämre de senaste åren? Varför fördummas hemmaföräldern? Vad ger media den rätten? Är det för att den vanlige svensken har fel förståelse (eller som i mitt fall ingen förståelse alls) och kunskap om vad det innebär att vara hemmaförälder? Eller fel förståelse av föräldraskapet och barns behov? Varför undersöker så få frågorna?
Du hänvisar till en ledare i SVD. Skribenten väljer där att citera författaren Victor Hugo: En invasion av arméer kan stoppas, men inte en idé vars tid är kommen. Tror du att "idén" snart är (åter-)kommen till Sverige och svenskarna?
Hej Lain!
Inne på hemmaforaldrar.se så finns det länkar till hur till exempel en hemmaförälder i Schweiz har det. Jag får en del mejl från föräldrar i andra länder också och framförallt i England och Tyskland finns en oro hos föräldrar att familjepolitiken ska utvecklas lika ensidigt som den gjort i Sverige - att barnens behov ska glömmas bort.
Jag tror dock att det som skiljer är att det i många andra länder är mer respekterat att vara hemma några år, det ses som viktigt och utvecklande. Därför är också hemmamammor välkomna tillbaka till arbetslivet igen. I Sverige är risken stor att du inte är välkommen tillbaka till din gamla "karriär" om du lämnar arbetslivet några år.
Det tycker jag att vi kan och bör ändra på snarast i Sverige, själva attityden till barn och föräldraskap, kontra arbetsliv.
Tyvärr är det svårt att förstå varför vissa journalister blir så upprörda över hemmaföräldrar, som till exempel Hanne Kjöller (DN), Liza Marklund, Linda Skugge och många andra. Jag har skrivit lite om det här: http://www.hemmaforaldrar.se/hemma.htm
Och det finns fler länkar om det under: http://www.hemmaforaldrar.se/artiklar_rorande_mediarapporteringen_kring_familjepolitiken.htm
Om du orkar läsa :)
Vissa journalister hugger hårt och det känns inte rätt att spekulera för mycket i varför. Men kanske om de nu var helt nöjda med sitt livsval, så hade de inte behövt förlöjliga och håna föräldrar som valt tid med sina barn. Att de gör det säger mycket om vad som rör sig i deras inre (tycker jag
Att journalister sedan rent allmänt väljer att inte rapportera om hemmaföräldrarna och att tid med barn är viktigt, tror jag har att göra med att de blandar ihop jämställdhetsfrågor med barnen. De tror att barnen kan användas som en murbräcka för jämställdhet.
En fastlåsning som dessutom gör att vi hindras att uppnå riktig jämställdhet, eftersom vi missar de problem som finns och som vi kan göra något åt. Läs mer på:
http://www.hemmaforaldrar.se/tankesmedja.htm
Jag visste inte att jag ville bli hemmaförälder när jag väntade mitt första barn. Jag hade inte ens tid att reflektera över att jag var med barn, utan jobbade på ett sätt och tillät mig att pressas mycket hårt. Så hårt att både jag och dottern kunde ha dött. Det blev den väckarklocka som fick mig att börja fundera på ett djupare plan över vilken uppväxt jag ville ge mina barn.
Innan man har sitt lilla underverk hos sig, så går det inte att föreställa sig vilka känslor som släpps loss eller vilka beslut man vill fatta kring arbete och småbarnsår.
Därför är det så otroligt viktigt att vi har en flexibel familjepolitik som erbjuder många olika barnomsorgslösningar. Så att alla föräldrar har en ärlig chans att välja det de känner passar det egna barnet bäst.
Jag tror idén om att ge barn tid är en idé vars tid är kommen. (Den psykiska ohälsan hos barn är så alarmerande hög, att det inte går att blunda längre för att det kan ha att göra med hur vi låter dem växa upp).
Men vi kommer inte att återskapa något hemmafrusamhälle (som många journalister är rädda för) - istället tror jag att om människor får råda själva (utan iblandning från klåfingriga politiker som vill styra och ställa och tror sig veta bäst med en massa tvingande beslut) så skapar det något nytt. Där föräldrar i större utsträckning delar på föräldraskapet och hushållssysslorna och där förhoppningsvis attityden i samhället och hos arbetsgivarna gör det möjligt att kombinera barn och karriär.
Inte så att båda gör karriär samtidigt, men att den som väljer hemmatid inte blir utsparkad från arbetslivet, utan är välkommen tillbaka och sedd med respekt för sitt livsval. Om det blir accepterat att vara hemma tror jag att det blir vanligare att man turas om att gå ner i arbetstid och att periodvis vara den som har huvudansvaret för barnen.
Som du skriver så undersöker få problematiken kring dagens familjepolitik - och ändå var familjepolitiken en av valets fem viktigaste frågor - så hos gräsrötterna finns engagemanget.
Vissa tidningar finns det tyvärr lite hopp för - Expressen var till exempel enda tidning som krävde BO:s avgång när hon presenterade sin rapport om den ökande psykiska ohälsan hos barn. De valde att skjuta budbäraren istället för att ta till sig budskapet.......
Men det finns hopp. Vissa journalister både får och rapporterar det som människor har rätt att få höra. Sedan är det faktiskt upp till regeringen nu att ta och undersöka om det finns ett samband mellan den ökande psykiska ohälsan och familjepolitiken.
Jag hoppas att det här var till lite hjälp :)
Skicka en kommentar