I SvD så slår man i en artikel på stora trumman för att förflytta familjens gemensamma frukost till förskolan. Bort med problematiska problem som uppstår när man ska få barnen till frukostbordet - "hemma funkar det inte att äta frukost". Lösningen heter att en förälder följer med det barn som går på dagis och så äter man sin frukost där.
"- hemma går frukost inte. Barnen vill bara leka. Det är bättre med den rutin som finns på förskolan" säger en förälder.
Jag tänker genast på en bok jag läste för barnen när de var små (och där jag givetvis ändrade lite i texten, dagis blev lekis till exempel) - "Emma hos doktorn". Där faller lilla Emma från ett träd och bärs in till dagis av Olle, (så pedagogiskt korrekt med en man, om än inte särskilt sannolikt eftersom det knappt finns några män som arbetar på dagis). Naturligtvis så är det inte föräldrarna som tar Emma till olycksfallsavdelningen på sjukhuset, utan Olle. Och Olle kan förstås svara på om Emma är stelkrampsvaccinerad eller inte.
Men sedan till det riktigt intressanta. När Emma är färdigbehandlad på sjukhuset, så har Emma "jättebråttom hem till dagis".
Hem till dagis? Snacka om att betydelsen av vad ett hem är, har suddats ut. (Och kanske också vad man har ett hem till, när nu dagens barn tillbringar det mesta av sin tid på institution).
Som jag ser det så är det deprimerande att se en utveckling som går mot att nu också frukosten ska ätas på dagis och dessutom på grund av att föräldrarna inte är kompetenta nog att klara av en så enkel sak i sitt föräldraskap, som att se till att barnen får något i sig på morgonen.
Förstår de själva hur de underkänner sig som föräldrar?
Om de inte kan få in rutiner för att ge barnen en bra start på morgonen med frukost i en lugn och stressfri miljö, så skjuter de bara problemet på framtiden. När barnen börjar skolan då? Ska de följa med då också eller ska de skicka barnen extra tidigt till skolan så att de äter frukost i fritids regi?
Nej, det här är inte en vettig väg att gå tycker jag. Det skulle vara mycket bättre att stötta föräldrarna och hjälpa dem att ta ett större ansvar och förstå vad det innebär att vara förälder. Klarar de inte att möta en sådan här liten utmaning som att få barnen att äta frukost hemma - hur ska de då våga tro på sig själva och klara framtida utmaningar?
I nästa artikel vill jag läsa om en lugn och stressfri frukost i en hemmafamilj. Artikeln i SvD visar att det verkligen behövs!
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
4 kommentarer:
Du skriver verkligen bäst!
Tack :)
Jag läste den artikel som du refererar till och den var verkligen skrämmande. Framförallt den kommentar från föräldrarna att de inte klarar av att ge sina barn frukost hemma. Att den kommentaren inte problematiserades av journalisten tyder i värsta fall på att det för många av dagens familjer (åtminstone de i storstadsmiljö som den här artikeln fokuserade på) är ett normalt förhållande. Föräldrar klarar inte ens av att ge sina barn dagens viktigaste mål!
Jag blir så ledsen och illa berörd när jag läser artikeln. Var ska den här instiutionaliseringen av den svenska familjen sluta? I tvångsomhändertagandet av alla svenska barn av den svenska staten för att vi föräldrar döms ut som totalt inkompetenta?
Hej Jenny!
Jag kan bara hålla med dig. Det händer att jag får kritik därför att människor blir upprörda och tror att jag är helt emot förskolan, när jag berättar om de problem som finns där och vad som kan bli bättre.
Förutom problem som stora barngrupper och lite personal, så tycker jag att den här typen av följdeffekter av dagens familjepolitik, med dagis från ett år och två heltidsarbetande föräldrar - är ett stort problem.
Föräldrar som inte förstår att det är deras ansvar att ge barnen frukost och att det är ett minimum av vad man bör klara av. Sedan finns det en annan tråkig sidoeffekt och det är när föräldrar inte hämtar ut sina barn under semestern "eftersom de på dagis har tillgång till en så fantastisk pedagogik och det kan man inte matcha som förälder".
Barn vill inte ha pedagogik, de vill ha närhet, kärlek, omtanke och vägledning här i livet samt en hand att hålla i när de upptäcker världen därutanför. När de har det kan en pedagogisk verksamhet vid rätt ålder (3-4 år) vara ett komplement.
Det kan aldrig bli bra att så många föräldrar har så liten tilltro till sig själva.
Skicka en kommentar