Förälder är stort och ansvarsfullt - det viktigaste här i livet.... för mig i alla fall. Men det är också viktigt att förutom att vara en så bra mamma som möjligt, så vill jag vara en bra medmänniska, en bra arbetskamrat, en bra vän, en bra syster, en bra dotter, en bra livskamrat och en bra moster. (Ibland trasslar ändå livet till sig och stundtals är det lätt att känna att man just inte räcker till och är så bra i någon av rollerna).
Jag vill också stå på de små barnens sida och kämpa för att deras föräldrar ska förstå hur viktiga de är för sina barn. Små 1-åringar "älskar inte sitt dagis" - de älskar sin mamma och pappa. Hur berättar man det för föräldrar utan att de känner sig påhoppade eller hamnar i försvarsposition - att de är viktiga - att deras barn vill ha tid med dem först och främst. Och att det är viktigare än pedagogik och kompisar..... när man är ett litet barn?
Älska.
Varför pratar så många föräldrar om att barnen älskar.... och så "sitt dagis". Är det därför små barn inte alltid förstår innebörden av ordet älska. Jag har faktiskt hört många barn säga älska i meningar som "jag älskar inte tomater" eller "jag älskar inte rosa tröjor".
Barn är kloka. De verkar förstå att älska när det används för flitigt egentligen betyder tycker om eller gillar. Jag tror att många barn vet att de har rätt till närhet, kärlek och god omvårdnad. De längtar intensivt efter att få just det - villkorslöst. Och jag är säker på att de mycket hellre vill ha det än materiella saker. Får de välja mellan prylar eller föräldrars bekräftelse och kärlek så väljer de kärlek. Riktig kärlek - inte "jag tycker om eller jag gillar".
De tycks inprogrammerade att leta efter just den bekräftelsen och kärleken. När föräldrarna inte har tid eller finns där i den utsträckning som det lilla barnet behöver så hittar de någon som kan ge dem bekräftelse och "klänger" sig fast vid den personen, kramar och säger "mamma". När det gått så långt att de inte bara behöver tanka lite extra bekräftelse hos familj eller andra närstående (något som alla barn gör emellanåt) utan de kallar någon mamma - då borde varje förälder dra åt sig öronen.
Man har inte nödvändigtvis gjort något fel eller älskat sitt barn mindre - men man har inte lyckats förmedla den trygga anknytning till sitt barn som det behöver och man har med största sannolikhet inte gett sitt barn den tid som det behöver.
Livspusslet är tufft för oss alla och det går inte att säga till någon hur de ska leva men det går att om och om igen berätta för föräldrar hur viktiga de är för sina barn. Det går att uppmuntra föräldrar att ge barnen tid, närhet och kärlek. Det går att stötta dem i att de ska följa sin magkänsla och inte bara följa med strömmen.
Vi måste återerövra en viktig social pusselbit som försvunnit i vårt EGO centrerade samhälle där alla ska vara uppfinna hjulet på nytt själva - nämligen förmågan att stanna upp och reflektera och delge andra sina livserfarenheter.
Jag kan bara gå till mig själv - jag har höga krav på hur jag vill vara men kan klart konstatera att när jag gör något bra, så gör jag det därför att jag lärt mig något av mina medmänniskor - inte för att jag är så himla klok att jag listat ut det själv ;)
När jag känner att jag inte räcker till, så försöker jag ändå tänka på att jag gör så gott jag kan och om alla gör likadant och vi arbetar tillsammans för att skapa ett bra samhälle för våra barn, så räcker det långt.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar