Makalösa föräldrar - en förening för ensamstående separerade föräldrar ger numera kurser i jämställt föräldraskap, läser jag i SvD. De anser nämligen att om man delar lika på föräldraledigheten så minskar risken för separation och det är en "kunskap" de nu är ivriga att lära ut.
– Vi vill ge föräldrar bättre förutsättningar inför föräldraskapet. Sedan kan man förstås fortfarande ta beslutet att den ene ska jobba mer, men då vet man vad man riskerar. Vi vill att kursen ska bli en tankeställare, säger Helene Sigfridsson generalsekreterare för Sveriges makalösa föräldrar.
Till sin hjälp har föreningen Lars Jalmert, professor i pedagogik vid Stockholms universitet - barnpsykolog och mansforskare. Han föreläser på Makalösas kurs om jämställt föräldrasamtal och tycker att man ska skippa pratet om anknytning och istället prata om "nära sociala relationer".
Går det så lätt att avfärda anknytningen och istället låta det lilla spädbarnet "ha många nära sociala relationer"? Hur ser begreppet "många nära sociala relationer" ut i praktiken. Det framgår inte tydligt i artikeln men eftersom man propagerar för kvoterad föräldraförsäkring så utgår jag ifrån att man vill att barnet ska ha "många nära sociala relationer" enligt följande schema; mamman ska vara hemma sex månader, pappan sex månader och sedan ska dagispersonalen ta över resterande fem år, innan skolstart .
Men anknytning är inte något lättvindigt som bara fungerar med vem som helst, hur som helst och där det går att bara byta och ha olika personer lite hipp som happ. Fungerade det så skulle inte barnhemsbarnen drabbas av psykisk ohälsa i så stor utsträckning.
Anknytning kallas det band som uppstår mellan ett spädbarn och den primära vårdgivaren under de första levnadsåren. När barnet har ett behov, uttrycks detta genom gråt. Förhoppningsvis kan föräldern identifiera behovet och tillfredställa det. Genom denna interaktion lär sig barnet att världen är en trygg plats och en grundläggande tillit utvecklas. Anknytning är en ömsesidig process och ett känslomässigt band skapas mellan barn och vårdnadsgivare. Detta band fungerar som en bas, varifrån barnet tryggt kan utforska världen. En trygg anknytning är nödvändig för optimal utveckling av både hjärnan och den känslomässiga utvecklingen.
Bristande anknytning får konsekvenser rent fysiologiskt, känslomässigt, kognitivt och socialt.
Amningen avfärdar Lars Jalmert med "att det finns en stark amningslobby som förespråkar amning under lång tid. Det är i och för sig ett smidigt sätt att föda upp barnet på. En del mammor kan av olika skäl inte amma och det är inte något som barnets utveckling påverkas negativt av".
Men sanningen är att amningen är viktig och idag när det faktiskt finns en liten tendens att vissa kvinnor väljer bort amning av jämställdhetsskäl "då kan vi föräldrar dela på matningen om vi ger flaska" - så är det viktigt att komma ihåg att modersmjölken skyddar mot infektioner de första levnadsmånaderna, i och med att modersmjölken innehåller viktiga antikroppar från modern. Nog så viktigt när så många dagissmittor florerar i samhället och svininfluensan härjar.
Vidare så påstår Lars Jalmert att det finns "starka ekonomiska myter" kring föräldraförsäkringen - " som att man förlorar mycket pengar om pappan är hemma, så är det dock inte för de flesta".
Där är han också ute och cyklar, anser jag, eftersom kvinnor i genomsnitt har 83 procent av männens löner vid heltidsarbete. Enligt Jämo har "skillnaden har varit stabil i många år. Men det beror också på vilken typ av arbete man har och vanligtvis har kvinnor och män olika arbeten, eftersom den svenska arbetsmarknaden är extremt könsuppdelad. Nära 90 procent av arbetskraften finns i yrken som domineras av ena könet. Det leder till att många yrken har blivit ”könsmärkta”. Omedvetna eller ibland medvetna värderingar gör att kvinnodominerade arbeten ofta har lägre status och betalas sämre än mansdominerade arbeten".
Pappor tjänar mer men de har också yrken där det kanske är svårare att vara borta och stanna hemma med barnen. Och de skyldiga till att detta får fortsätta äro:
"millimeterfeministerna"
....de som hela tiden vill använda barnen som murbräcka för jämställdhet. När det är attityderna som behöver förändras. Barn behöver tid med sina föräldrar, om vi slår fast det och börjar förändra samhället utifrån det, så kommer vi att nå mycket längre.
Lars Jalmert anser också att det är en missuppfattning att skilsmässorna sker när barnen är små. Sanningen är att när det gäller skilsmässor har tendensen under decennier varit att skilsmässotoppen nås när barnen är små - så det är ingen myt men det man kan se idag är att toppen under småbarnsåren inte är lika tydlig.
Den största risken för skilsmässa - vilket över huvud taget inte nämns i artikeln - är om föräldrarna "bara" är sammanboende istället för gifta,
om en förälder kommer från ett annat land,
eller om båda föräldrarna kommer från ett annat land.
Minst skilsmässorisk har alltså föräldrar som är gifta, där båda har svenskt ursprung.
Jag tror att det är bra att tänka jämställt men inte i form av millimeterrättvisa eller kvoterad delad föräldraledighet. Istället bör man uppvärdera hemmaalternativet och se det som det viktiga arbete det faktiskt är. Den som är hemma ansvarar först och främst för att ge barnen den omsorg, närhet och kärlek som barnet behöver för att få en trygg grund att stå på. Ett arbete värderat till 380 000 kronor per år enligt en brittisk undersökning. Därför bör också hemmatiden bli en merit i en cv.
Alltså - nej tack till millimeterrättvisa - satsa på att ändra attityden ute i samhället och hos arbetsgivarna istället.
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Dags att downshifta - barnen behöver det
Äntligen något vettigt om jämställdhet
Kan det bli dummare?
Team work är bra
Var är papporna?
Ett litet tankeexperiment Reinfeldt
Farlig stress
22 kommentarer:
Ditt inlägg i den här debatten bygger på så många cirkelresonemang att jag inte riktigt vet var jag ska börja när jag ska kritisera ditt blogginlägg. Det som, för mig, förefaller mest framträdande är att du förespråkar att vi inte ska införa det du själv refererar till som "milimeterrättvisa" - dvs att att mamma o pappa delar lika på föräldraledigheten. Samtidigt ska hemmaarbete uppvärderas och få högre status? Hur får du detta att gå ihop??
"Men anknytning är inte något lättvindigt som bara fungerar med vem som helst" Vidare skriver du "Anknytning kallas det band som uppstår mellan ett spädbarn och den primära vårdgivaren under de första levnadsåren."
För det första, menar du att du tycker att pappan är "vem som helst"? Och för det andra har forskningen visat att barnet kan anknyta till flera personer, så varför vara så bestämd med att bara en primär vårdnadsgivare ska ta hand om barnet "de första åren"?
"Bristande anknytning får konsekvenser rent fysiologiskt, känslomässigt, kognitivt och socialt." Ungdomar som enbart har en förälder har större risk att få samma problem. Att involvera båda föräldrarna i föräldraskapet i tidigt stadium minskar den risken, eftersom båda föräldrarna skapar starka band med sitt barn. Det ser jag som något positivt, men det gör inte du eller har jag fattat dig fel? Det är ju extra positivt vid en separation då mamman annars har ett mycket stort "övertag" och sannolikt kommer att få vårdnande om en tvist uppkommer. Men det är inget problem eller?
"Det framgår inte tydligt i artikeln men eftersom man propagerar för kvoterad föräldraförsäkring så utgår jag ifrån att man vill att barnet ska ha "många nära sociala relationer" enligt följande schema; mamman ska vara hemma sex månader, pappan sex månader och sedan ska dagispersonalen ta över resterande fem år, innan skolstart."
Du utgår från det, eller på ren svenska: du ANTAR det. Som jag läser artikeln propagerar de för att dela "föräldraledigheten" lika, inte kvotera föräldraförsäkrningen. Det är en väldigt stor skillnad mellan dessa två saker. Man kan dela ledigheten lika även om den ena föräldern tar ut majoriteten av föräldraförsäkringen.
När man skrivit så länge som jag gjort och kritiserat den politik som syftar till att använda barnen som murbräcka för jämställdhet, så blir man trött på att upprepa sig :) Jag har nog i det här inlägget inte förtydligat så väl att det inte bara handlar om föräldraledigheten. Jag tror helt enkelt inte på millimeterrättvisa när det handlar om jämställdhet, utan jag ser det som självklart att man använder sitt sunda förnuft.
I den här länken har jag beskrivit mer vad jag menar:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=123219
Som sagt jag har skrivit så länge nu att jag tar för givet att det på bloggen och hemsidan framgår att jag tycker att mammor och pappor är lika viktiga och att en hemmaförälder lika gärna kan vara en pappa.
Det jag vänder mig emot är att man tror att det lättvindigt går att byta den primära vårdgivaren innan barnet är 1 år. Människobarnet ska egentligen födas vid 1 års ålder men vi föds så mycket tidigare än andra däggdjur pga våra stora hjärnor och är därför det däggdjur som kräver mest stöd av en förälder.
För barnets trygghet tror jag att det är bättre att vara försiktig eftersom alla uvecklas olika och i olika takt och inte per automatik tro att det går att byta vårdgivare innan 1 år. Den förälder som inte är hemma kan absolut ta sitt ansvar när han eller hon kommer hem och då spendera mycket tid med sitt barn. Det går kanske att gå ned i tid när barnet är litet. Men att bara sätta en teoretisk gräns styrd av politiska beslut vid t ex 6 månader för byte av vårdgivare tror jag är mycket vanskligt.
Jag tror att det finns en lag (om inte annat en mycket stark rekommendation ) om att man inte får lämna bort/sälja kattungar och hundvalpar innan en viss ålder. Den rekommendationen har funnits länge och i många länder.Dels är det för att man anser att djuren behöver modersmjölk för att växa sig starka och friska och dels för att anknytningen med mamman är avgörande för deras psykiska hälsa. Hundar kan tex bli aggressiva pga osäkerhet om de tas för tidigt från från mamman. Om man drev en kampanj för att man skulle börja få sälja nyfödda hundvalpar för de "kan anknyta lika bra till vem som helst" och "man kan ersätta modersmjölken med annat" skulle man nog få horder med arga djurvänner efter sig.
Bara lite tankar....
Till Samye,
Jag kan bara hålla med :)
Samye:
Menar du på allvar att du jämför en situation när en individ (ett djur) separeras helt från sin ENDA närvarande förälder och placeras hos en annan art (människa) med att mamman och pappan delar på ansvaret för sitt barn?
Det var faktiskt så konstigt att det blev humor av det...
Det som är konstigt är väl att vi med politiska styrmedel ska tvinga ALLA föräldrar att dela lika. Samyes kommentar visar precis på hur konstigt det blir.
Eftersom jag själv haft svår havandeskapsförgiftning så vet jag hur totalt förödande det hade varit för vår familj om jag tvingats lämna ifrån mig barnet för att gå och jobba efter 6 månader.
De första 6 månaderna var jag ganska sjuk och allt var upp och nervänt. Först efter ett halvår började jag komma på fötter och hade fått lite rutiner och ordning och började kunna skörda vad jag investerat i tid för att få ordning på sömn och matrutiner. Men min man var verkligen inte frånvarande den här tiden. Han såg till att komma hem tidigt varje dag för att vara med sin dotter då jag behövde vila.
Hade vi tvingats göra annorlunda och tvingats dela föräldraförsäkringen hade maken säkerligen blivit av med sitt nya jobb, jag hade blivit allvarligt sjuk och kollapsat och säkerligen hade vi som familj utsatts för så stora påfrestningar att vi gått skilda vägar.
Så teori och praktik är helt vitt skilda saker. Det är därför jag är helt emot att någon annan ska gå in i en familj och via millimeterrättisa dela upp föräldraledighet och hushållsarbetet.
Allt handlar om samarbete och att man som två vuxna individer litar på varandra och arbetar för att familjen som helhet och barnen ska få det så bra som möjligt.
Till Samye,
Jag kan bara hålla med OCKSÅ!
/en hemmamamma
Hej!
Om du mejlar dig min adress till helene@makalosa.org så ska jag skicka över vårt material till dig i den här frågan. Vi har ett helt uppslag om hur man på bästa sätt kombinerar amning med jämställt föräldraskap.
Föräldraförsäkringen är förmånlig och går att dela på många fler sätt än bara 6 månader rakt av. Man kan tom ta ut en fjärdedels dag.
/Helene
Hej Helene!
Det finns säkert många tips men själva grundförutsättningen för varje familj måste ändå vara att man sitter ner och ser över sin situation och själv fattar beslut. Den en familjen är inte den andra lik.
Tror man att man blir mer jämställd av att millimeterfördela föräldraförsäkringen första året, så är det ett bra tips att vända sig till er.
Mitt eget barn behövde så mycket trygghet och närhet första tiden på grund av väldigt speciella omständigheter när hon kom till världen. Hon hade mig som napp och bara tanken att jag i det läget skulle ha gått en kurs för att lära mig hur jag skulle ha ammat så att vi skulle kunna dela föräldraledigheten i olika kombinationer - känns ärligt talat helt främmande för min del. Jag tillhör de mammor som ammat länge, det var inte planerat från början men de gynnsamma omständigheter vi skapade gjorde det möjligt.
Min och makens fokus det där första viktiga året var att skapa ett gynnsamt klimat för vår familj helt utan att fördela föräldraledigheten. Vi valde att bli jämställda genom samarbete och fördelade allt hushållsarbete enligt ett schema som båda kände sig nöjda med. Dialog föräldrar emellan är A och O :)
Makalösa föräldrar har inte tagit ställning för en ännu mer kvoterad föräldraförsäkring. Det finns i allra högsta grad olika uppfattningar om den saken i organisationen. Jämställt föräldraskap är inte detsamma som uttag av föräldrapenning.
Däremot vill vi att föräldrar ska vara medvetna om att hur man delar föräldrapenningen kan få betydelse om man hamnar i en vårdnadstvist.
Vi vill att man ska sitta med kända fakta på handen och tycker det är viktiga är att familjen aktivt diskuterar hur man vill göra med sitt föräldraskap. Hur man sedan väljer att göra har vi inga synpunkter på.
Min man fick alla dagar förutom dom jag var tvungen att ta själv (90 dagar?) pga han jobbade och jag var hemmafru/hemmamamma. Jag tyckte det var underbart och han var hemma en hel del under den första 1,5 åren av vår sons liv! Helt underbart var det. :)
Om vi bodde i Sverige igen o hade flera barn där, då skulle jag göra det igen på samma sätt!
//Heather i USA
Det är så mycket fokus på första året i Sverige och jag tror att det finns en övertro på att bara båda delar lika på föräldraledigheten så är man per automatik jämställd. Men ett aktivt föräldraskap där båda är engagerade och ger barnen tid bygger på ett långsiktigt tänkande och framförallt på samarbete, oavsett om man fortsätter vara gift eller skiljer sig.
Vi får inte glömma bort att barnen bor hos oss i åtminstone 18 år, därför är det viktigt att redan från början få föräldrar att tänka till hur de ska samarbeta och bygga upp sitt föräldraskap för att finnas där för barnen - inte bara det första året - utan under hela uppväxten.
Det perspektivet saknas idag, tycker jag. Men besöker man BRIS hemsida så ser man att barnen bara längtar efter mer tid med sina föräldrar. Där har vi misslyckats stort i det här landet och det beror till stor del på den här fixeringen vid jämställdheten och det första året.
Föräldraskap är en ständig "resa" där man lär sig nya saker hela tiden och det bästa sättet att utvecklas, lära känna och förstå sina barn är att tillbringa tid med dem. Tips och råd hur föräldrar kan nå dit, tycker jag är guld värt och en mycket viktig fråga att föra högst upp på dagordningen :)
Den där Jalmert.
Vad jag vet så är han pedagog, inte psykolog. Alltså inte legitimerad psykolog. I så fall är det under all kritik att han kallar sig psykolog. Har sett att han gjort det även i media (där han bla kritiserat Louise Hallin). Men enligt Lunds Universitets hemsida är han pedagog. Om han var leg psykolog borde det stå eftersom det är nåt "man" gärna skyltar med för att få mer tyngd liksom.
Någon som vet hans korrekta titel? Jag tycker att det är ganska relevant i sammanhanget.
Sen kan jag ju säga att kvoterad föräldraförsäkring hade varit förödande för oss också.
Jag forsatte nämligen studera på heltid efter sonen föddes (mest hemmastudier). Far och son följde med till skolan och jag ammade på raster. Min man tog ledigt halvtid och arbetade halvtid. Då kunde vi dryga ut dagarna. Jag hade nämligen ingen SGI så min man har tagit ALLA dagar för vår förste son. Om vi hade varit tvungna att dela lika hade sonen fått börja dagis mycket tidigare än vad vi hade velat.
Men tänk vad ojämställda vi är. Min stackars man som hamnat i "hemma-med-barn-fällan" medan jag, kvinnan, har satsat på utbildning och karriär.
Aj aj aj.
Jag måste säga att jag tycker att hela artikeln var väldigt vinklad. Om det varit en debattartikel hade det varit en sak men här handlade det om en artikel som SvD tagit in från en frilansjournalist och jag tycker att de skulle ha ställt krav på objektivitet och korrekt fakta. Det var mycket tyckande och lite källhänvisningar så om det nu visar sig att en av "tyckarna" seglar under falsk flagg, så är jag inte ett dugg förvånad.
Den här vinklade artikeln syftade bara till en sak att få alla att tycka att det är viktigt att använda barnen som murbräcka för jämställdhet och tipsa om hur indoktringeringen kan gå till, via Barnavårdscentralen till exempel.
Inte okej för min del. Vi föräldrar behöver stöd och uppmuntran att hitta vägen till ett bra föräldraskap men varje familj är unik och det finns inte några universallösningar som passar alla. Jag skulle vilja se mer ödmjukhet inför det och mer stöd och uppmuntran till föräldrar att lita till sin magkänsla, istället för indoktrinering.
Som du skriver Carolajn så handlar allt om team work (eller samarbete som det självklart heter, är så präglad av min tid på amerikanska företag) - vi föräldrar samarbetar och överlever i det som är och kämpar tillsammans för att ge barnen den bästa uppväxt vi kan. Hur vi fördelar föräldraledigheten eller vem som är hemma - det bestämmer vi själva för bästa resultat :)
Jag är helt chockad efter att ha läst detta. Vem är du? Vad vill du? Lever vi inte år 2009? Tacka vet jag starka mammor och pappor som ber om hjälp, stöttar varandra, delar på det gemensamma ansvaret barnen är! Inget annat känns viktigare att lära mina barn än att vi alla är lika mycket värda, har lika rättigheter och skyldigheter.
Om du vill snuva din man och dig själv på härliga, upplevelserika och jämställda småbarnsår hoppas jag att jag slipper se eländet.
Hur kom jag in på den här sidan, jag måste ut! Till människor med sunda värderingar.
Till Lisa: Har du ens läst vad jag skrivit :)
Precis som du så tycker jag att det är härligt med starka mammor och pappor som hjälps åt och delar på ansvaret. Men VEM ska bestämma vad "dela på ansvaret" egentligen är? Är det politikerna som ska bestämma eller är det alla kloka föräldrar som vet precis hur deras egen verklighet ser ut? Något som kan vara svårt för politikerna att sätta sig in i - eftersom alla familjer är olika.
Det är så lätt att vara anonym och bara gå in och häva ur sig en åsikt i en kommentatorsrad - slå till budbäraren och fly :)
När man levt några år, mognat och fler pusselbitar av livets mysterium börjar falla på plats - då inser man att allt inte är svart eller vitt.
Nu berättar du inte någonting om dig själv eller på vilket sätt det varit en fördel för din familj att använda barnen som murbräcka för jämställdhet. Men du är hjärtligt välkommen tillbaka för att berätta ;)
Intressant diskussion. På Babyvärlden.se diskutterar vi just nu det här med barn och anknytning, framförallt hur relationen mellan barn och förälder påverkas av dagis. Gå gärna in där och kommentera samt länka till din blogg:
http://www.babyvarlden.se/Nyhetsartiklar/Vi-med-barn-pa-dagis-ar-inte-samre-foraldrar/
Hej Stefan!
Det kanske några besökare nappar på :) Jag hoppas bara att ni har en moderator som uppmuntrar och hjälper till att stötta föräldrarna i deras kommentarer, så att det inte blir ett "skyttegravskrig" mellan olika val. Jag tycker personligen att debatten här inne hos oss, verkligen visar på det som Hemmaföräldrar.se står för:
VALFRIHET
Här ser vi många olika familjer som sytt ihop en mängd olika lösningar..... utifrån barnets behov och sina egna möjligheter.
Det är precis som det ska vara och jag önskar av hela mitt hjärta att vi får se mer av det i media och här på internet. Ödmjukheten och förståelsen för att det är helt okej att välja bort "standardslösingen" - med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från 1 år.
För att det ska bli accepterat så måste media, Folkhälsoinstitutet och övriga instanser börja servera relevanta fakta. Det är inte okej att grundlura föräldrar genom att mörka viktig information. Det gör man idag eftersom man inte vill ge föräldrar SKULDKÄNSLOR.
Så otroligt dumt. Skuldkänslor.... många små barn far väldigt illa idag i stora barngrupper med lite personal men föräldrar behöver stöd i att det inte är okej, så att de vet var och hur de ska protestera. Som det är nu så lägger de tid och kraft på att kritisera de som valt att vänta med dagis eller som valt bort det helt.
Det gynnar inte barnen och det gynnar inte oss människor som helhet.
Vi föräldrar behöver samarbeta, oavsett vilken "lösning" eller vilket barnomsorgsalternativ vi har valt. För det finns en mängd små underbara individer - våra barn - som förväntar sig det av oss.
En undersökning som fortfarande lyser med sin frånvaro det är om dagens stora barngrupper och få personal har ett samband med den ökande psykiska ohälsan. Väldigt mycket tyder på det men rädslan är fortfarande för stor hos politikerna att ta i denna heta potatis.
En ny bok jag kan rekommendera är:
"Förskola för de allra minsta - på gott och ont". Carlssons förlag. Författare: Magnus Kihlbom, Gunilla Niss och Birgitta Lidholt.
Skicka en kommentar