Sunt förnuft kring föräldrarnas roll i barnets liv

Foto: ImagineManHunter  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Män och kvinnor är olika - våra hjärnor är delvis olika. Men ska vi vara ärliga så är ju också ALLA våra hjärnor olika, även mellan könen. Själv lever jag upp till alla myter om den kvinnliga hjärnan när det gäller lokalsinne. Men jag har kvinnliga vänner som är helt fenomenala på att hitta. I det stora hela är vi helt enkelt olika, vi människor.

Inne i facebookgruppen för hemmaföräldrar har det seglat upp en debatt kring ett inlägg från Annica Dahlström, där det i Aftonbladet beskrivs som att hon anser att män är farliga för sina barn. Nu har ju inte hon själv fått utveckla hur hon tänkte, men självklart så kan man inte uttrycka sig så.

Det är oomtvistat att kvinnan bär barnet och att en mängd hormoner sätts igång i kroppen för att förbereda kvinnan för att ta hand om barnet och till exempel sätta igång amningen. Men det betyder inte att det inte sker en enorm emotionell process även hos pappan som gör honom förberedd för att ta emot ett nytt litet liv. Ändå kan jag lugnt säga att jag är helt emot att staten ska gå in och tvångskvotera föräldraförsäkringen eller att man inte låtsas om att en graviditet är en stor omställning och påfrestning för kvinnokroppen. Därför måste varje familj själv, vid sitt köksbord få sitta ner och bestämma hur de vill fördela föräldradagarna. Och om de tänkt stanna hemma längre - så måste de få sy ihop även den lösningen själva utan inblandning från farbror staten. Men det betyder INTE att jag tror att pappor är sämre eller mindre lämpade att ta hand om vare sig nyfödda eller äldre barn - bara att förutsättningarna kan se så enormt olika ut i alla familjer, så att det måste var och en få bestämma själva.

Jag har sett så många nyblivna lyckliga pappor. Min egen man var en av dem. Det spelade ingen roll om det kom andra pappor eller mammor gående i korridoren med sina små underbara nyfödda på BB - för när de mötte min man, med vår dotter - så fick de alla höra (samtidigt som han sköt fram dottern lite mot dem) "Hon är sååå söt". Lite försiktigt försökte jag inflika att nog alla tyckte att deras barn var små mirakel, men det bet liksom inte. Tror inte någon på BB från föräldrar, till personal missade att vi hade en underbart lycklig pappa här. Anknytningen var total från första stund. Kanske också för att jag blev svårt sjuk av min havandeskapsförgiftning och det blev maken som fick ta hand om dottern efter mitt kejsarsnitt. De fick extra tid också med tanke på att min eklampsi slog ut i full blom dagen efter snittet och jag då fick sövas ner ... för att inte dö. Den nära kontakt de etablerade på BB fortsatte - och även sedan maken börjat arbeta så såg han till att inte arbeta över och skyndade sig hem, för att få tid med vår dotter.

Samma lycka samma glädje när nummer två kom till världen. Minsting fick inte ligga länge i babykorgen på BB, utan här skulle det vandras runt i korridorerna. Där hasade många trötta pappor runt med skrikande små nyfödda ... och så maken med ett barn som egentligen inte behövde bäras, för hon var hur tyst och lugn som helst. Men här skulle det bäras - för att visas runt. Stolt kom han sedan och berättade:

- Jag gick i korridoren och när en sköterska gick förbi ... då vände lilla J på huvudet och tittade efter sköterskan, som stannade till och sa att det har hon aldrig varit med om - att en nyfödd följer med blicken på det sättet. Vi hade alltså fått ännu en mirakelbaby :)

Hemmaföräldrars nätverk lägger tonvikten på föräldrar. Vi pratar om mammor OCH pappor som är hemma längre. Vem som är hemma lägger vi oss inte i, eller har några åsikter om. Vi uppmuntrar att fler tänker till och börjar tänka utanför boxen - att man ställer sig frågan: Vad kan vår familj hitta för lösningar för att ge våra barn tid? De som är med i facebookgruppen ser hur olika det kan se ut och det är den bredden som är så bra, för då finns det något för alla att inspireras av. Det finns inga felaktiga lösningar. Ibland är mamman hemma på heltid, ibland pappan. Ibland arbetar båda 50 procent var och så vidare.

Många kvinnor i dag drabbas av förlossningsdepression. Jag har själv mött en pappa med en liten nyfödd som han fick ta hand om helt själv under barnets första månader, därför att mamman var så sjuk att hon blev inlagd. Han behöver inte höra att han är farlig för sitt barn. Han behöver stöd, uppmuntran och få höra hur viktig han är. Och hur bra det ändå kommer att bli. För störst av allt är kärleken och det ett barn behöver är: närhet, kärlek och god omsorg. Om det sedan är endast pappan, endast mamman eller båda föräldrarna som finns där och ger barnet det, spelar inte så stor roll. Det vi ska ta och fundera över i stället är HUR vi hjälper och stöttar nyblivna föräldrar. Har vi tid för relationer i vårt stressade samhälle? Kan vi TA oss tid annars. Jag tycker att det är där vi ska lägga fokus -  hos oss själva: Uppdrag medmänniska - att ge lite varje dag, till någon annan. Något lite som sedan ges vidare. Varje liten gåva av medmänsklighet skapar i det stora hela ett bättre samhälle för oss alla att leva i.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Var är papporna?

Bygga relationer för sin överlevnad