 |
| Foto: Roman P. G: (FLICKR) LICENS: CC BY-SA |
Det här är en process som sker i ständig interaktion med andra människor. Jag tänker på hur ofta jag träffar människor som GER ... som ger av sig själva ... sina livserfarenheter ... som ger stöd, inspiration och livsglädje. Små gåvor osynliga för ögat som det endast går att bära med sig i sitt hjärta. Men det gör levnadsstigen så mycket lättare. Ibland möter vi också på livets väg, de mindre trevliga ... så är det ... de som tar, rispar och ger småsår i själen. Men det är tack och lov inte så ofta och med ett påfyllt förråd av goda erfarenheter, blir dessa upplevelser lättare att bära.
Vem var jag för 20 år sedan? Och vem är jag i dag? Jag ÄR den jag formats till av de jag interagerat med under så många år. Och jag är så tacksam att jag haft ett liv där jag fått tid också för relationer. Vilket osökt får mig att fundera över Hemmaföräldrars nätverk och vad det här nätverket egentligen betyder på ett djupare plan. Det började som en rättvisekamp, där jag ville göra också hemmaföräldrarnas röst hörd - där jag ville få ekonomisk rättvisa för hemmaföräldrarna, som fick se sina möjligheter att välja fritt beskärda genom det skattesystem vi har, där hemmafamiljen ofta betalar mer i skatt än familjen med två inkomster - pga särbeskattningen. Och där endast en lösning premierades med stora subventioner - standardlösningen, med två heltidsarbetande föräldrar och barnet på dagis från ett års ålder.
Men framförallt så ville jag att hemmaföräldrarna skulle få välja tid för sina barn, utan att behöva löpa gatlopp eller bli hånade. Det handlade om att vara med och försöka skapa ett samhälle med mer tolerans för att vi alla är olika - att det är okej att göra olika val här i livet - och framförallt så ville jag att föräldrar skulle få fakta, i stället för myter, för att kunna fatta rätt beslut kring sina barns uppväxt.
Jag kämpade för en grupp men så hände något på vägen. I kampen för människors rätt att få välja själva - i kampen för fler barnomsorgsalternativ - för fler lösningar än standardlösningen, så började en ny grupp söka sig till mig: förskoleföräldrarna. Kanske för att jag var bland de första som inte stämde in i hyllningskören: "Vi har världens bästa förskola". Där andra såg information - så jag propaganda. Föräldratidningar, föräldrasajter alla sa samma sak: förskolan är den bästa platsen för alla barn att tillbringa långa dagar på, utan den så utvecklas de inte som de ska.
En övertygelse jag aldrig kunnat skriva under på, av den enkla anledningen att alla barn är olika. I dag vet vi att det är en helt korrekt analys - det går inte att mala alla barn genom samma lösning. Och det vet vi genom de nya rön som finns kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. Dessutom tyckte jag inte att vi hade "världens bästa förskola". Effekterna av maxtaxans införande började synas ganska snart efter att den införts i form av större barngrupper och färre personal.
Var fanns riskbedömningen inför det beslutet? Fanns det någon som tänkte på barnen när den infördes?
Nej, maxtaxan var bara en fet bit valfläsk som slängdes ut några månader innan valet och sedan kom det att handla om "maxtaxan är bara skit, men nu har vi baxat den ända hit". Det är en slogan vi lever under nu - och knappt någon vågar säga det onämnbara: slopa maxtaxan, gör om och gör rätt från grunden den här gången. Se helheten, se vad föräldrar vill, ge oss valfrihet och många olika barnsomsorgsalternativ som subventioneras rättvist (med likartade belopp).
Hemmaföräldrars nätverk har genom de människor som sökt sig till nätverket och som är med i det, utvecklats till något rasande fint och livsnödvändigt. Här ser jag hur budkavlen går - att tid för barn är okej, att välja olika är okej. Mammor, pappor - ja alla dessa föräldrar som gjort mängder av olika val för att ge sina barn tid - samlas och stöttar, inspirerar och berikar varandras liv. Som goda ringar på vattnet sprider sig sedan budskapet vidare och når fler och fler. Nätverket ger råg i ryggen, så att föräldrar vågar följa sin magkänsla och hittar olika lösningar för att få balans mellan familj och arbete. Det ger stöd till de föräldrar som väljer att hoppa av förskolekarusellen, eftersom just det alternativet inte passade just deras barn - och de ger stöd till de som går ut i arbetslivet igen - och hoppar på förskolekarusellen. De visar prov på öppenhet och tolerans, trots att de ofta inte själva alltid blivit så väl bemötta på grund av sitt eget livsval.
I hemmaföräldrarna ser vi alldeles vanliga små människor, med olika bakgrund, utbildning och politisk åskådning, som valt en mängd olika lösningar för att ge sina barn tid. Det som förenar dem är att de visar stort prov på medmänsklighet - de tar sig tid att stötta och finnas där för sina medmänniskor. De ger av sig själva, av sina tankar och livserfarenheter - helt osjälviskt, bara för att ge stöd och säga "du är inte ensam". De ger andra modet att våga ta steget och följa sin magkänsla. De ger uppmuntran när föräldrar känner sig osäkra, de ger råd - mängder av olika råd - så att det finns något för alla.
Hemmaföräldrarna - de är våra vardagshjältar!
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
Läs också:
Hon grundade nätverk för hemmaföräldrar
Hög tid för en ny familjepolitik
Barnen får betala ett högt pris för S- förslaget
Små barn behöver omsorg - inte skola
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar