Krisen i förskolan - lösningen heter att förändra från grunden

Foto:Henke  (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Kejsaren är naken har varit ett återkommande tema i mina inlägg och bloggar. Vilken fascinerande historia det är egentligen, som beskriver hur människor fungerar ... i flock ... ja, de allra flesta i alla fall. I den historien finns alla ingredienser, de som säger sig väva det vackra tyget (och tjänar stora pengar på bedrägeriet), människorna som inte vill anses dumma (du är korkad om du inte ser tyget nämligen enligt "vävarna") och så grupptrycket - ingen vågar vara först med att säga det som alla egentligen ser.

Barnet får bli den som säger det som alla andra inte vågar. Det uppriktiga barnet, som ännu inte lärt sig att bry sig om vad alla andra säger och tycker - barnet som bara ser det uppenbara ... och säger det rakt ut. Ett barn klarar sig ändå undan, just därför att det bara är ett barn. Men en vuxen som säger samma sak rakt ut: det uppenbara, det man inte får säga, det som inte är politiskt korrekt kanske, just i den här tidsåldern (för det varierar förstås över tid vad man får och inte får säga) - den vuxne risker att bli förföljd och hånad, ja nästan hatad. För vad händer egentligen när det inte längre går att dölja att "det inte finns något vackert tyg"? När alla ställs in för det uppenbara - när de är bortgjorda och det inte finns någon återvändo. Hänger ni med i varför det är farligt att vara budbärare? Skjut budbäraren och du är själv fri.

Men ibland är det bara så att: "Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort", som min älsklingsförfattare den kloka, underbara Astrid Lindgren låter sin lilla Skorpan säga, i hennes bok "Bröderna Lejonhjärta".

Ibland måste man säga det man inte får ... även när tiden inte är mogen ... trots att man får utstå spott och spe - ibland måste man våga säga att Kejsaren är just naken och ingenting annat.

Och det har verkligen Hemmaföräldrars nätverk gjort. 2006 när media hyllade den svenska förskolan i varje dagstidning och föräldratidning - när det talades om att "Vi har världens bästa förskola" - och det pratades om att den skulle gå på export till utlandet, för att "lyckliggöra" även barn i andra länder - så sa vi det man inte fick säga: Men är den verkligen så bra när barngrupperna är så stora, personalen så få och olyckorna så många? Vi var inte ensamma på något sätt, redan 2005 kom Per Kågeson ut med sin bok "Tid för barn", där var han väldigt tydligt, men vi fortsatte år ut och år in att bedriva opinion i frågan. Helt enkelt för att identifierar man ett problem - så kan man ju göra något åt det.

Trots att påhoppen i media eskalerade mot Hemmaföräldrars nätverk, så såg många föräldrar ändå det uppenbara och någonstans där 2006 blev Hemmaföräldrars nätverk den organisation som många förskoleföräldrar vände sig till för att få en förändring. Och vi har försökt att hjälpa även dessa föräldrar - självklart - för vi är alla olika och alla barn är olika - och man får välja olika barnomsorgsalternativ. Vi är inte emot förskolan som alternativ, när den fungerar bra och levererar som det är tänkt. Vi är emot att staten med ekonomiska styrmedel ska tvinga alla föräldrar att välja standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Vi är emot att föräldrar får myter kring vad små barn behöver -  i stället för fakta. Vi anser att familjepolitiken ska vila på en vetenskaplig grund - inte på ideologi.

Vi vill se valfrihet - äkta valfrihet - med många olika barnomsorgsalternativ: förskola, pedagogisk omsorg och omsorg i hemmet samt flerfamiljssystem.

Nu pågår ett förskoleuppror över hela landet och analysen är klar, ska situationen förändras så måste allt göras om från grunden. Det går inte att komma undan det, det går inte att fortsätta som vi gör nu. Det ÄR verkligen hög tid för en ny familjepolitik.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också: Skolporten - förskolebrevet