 |
| Foto:Henke FLICKR) LICENS: CC BY-SA Personerna på bilden har inget samband med inlägget. |
Tyvärr är det så att den förälder som väljer att stanna hemma längre får finna sig i att bli ifrågasatt av familj, vänner och bekanta. Men även på BVC och i media. Utan förvarning kan kritiska argument kastas i ansiktet på den som valt att vänta med förskola eller valt att hoppa över det helt. Normen i Sverige är ju standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. Och det vet vi ju hur normer och grupptryck fungerar …
En del av inläggen i facebookgruppen blir därför av karaktären "pysa-över-inlägg". Alla har inte någon som delar synen på tid och barn i sin närhet att prata med och då blir gruppens stöd och förståelse en säkerhetsventil. För en del föräldrar blir de ständiga påhoppen om hur dåligt det kommer att gå för barnen om de inte går i förskola från ett års ålder (eller i förskola över huvud taget) en källa till oro. Sedan har vi media och politiker som spär på med myten att "dagisbarn blir duktigare i skolan". Vem som helst som har lite förståelse för hur det mänskliga psyket fungerar förstår då hur viktigt det blir att berätta om hur duktiga hemmabarnen faktiskt är. Det är en rent psykologisk bit att faktiskt få säga det högt som en motvikt till allt det negativa man får höra.
De snäva politiska ramarna och inslaget av styrning blir också ett ämne som diskuteras. Nog så viktigt. Hur ser samhället egentligen ut och hur kan vi skapa en nyare, modernare och bättre familjepolitik som bygger på valfrihet - inte på tvång? Många inlägg klurar och funderar kring det här.
Dessvärre kan det här uppfattas negativt av en del: "Måste ni skriva så här?"
Då har vi det här med hur gruppen är tänkt att fungera …
Vi har en enorm bredd i gruppen av föräldrar som valt olika lösningar - men som har det gemensamt att de väljer att fixa och trixa för att hitta en balans mellan familj och barn. Många som är med i gruppen arbetar också själva inom förskolan. Bredden gör att det finns något för alla att ta del av och känna igen sig i. Men gör också att det finns många åsikter som man naturligtvis inte delar som medlem. Tanken är då att man helt enkelt ska hoppa över de trådarna. Den här gruppen måste få vara en fredad zon där människor kan få skriva om det som de har på hjärtat. Ett inlägg som upprör en person kanske blir dagens viktigaste för en annan.
En annan risk är att Hemmaföräldrars nätverks medlemmar gör just det som det är tänkt … de sprider budskapet om tid för barn som goda ringar på vattnet … och det kan locka till sig många nyfikna. Men också de som vill ha rättning i ledet och vill in gruppen för att tillrättalägga. Det är säkert inte illa menat, men gruppen är inte en diskussionsgrupp av den karaktären. Föräldrar i den här gruppen är föräldrar som varje vecka möter åsikter som vill styra dem och få rättning i ledet. Det räcker med att läsa en ledarsida i någon tidning för att få veta hur "fel" det är att inte välja standardlösningen …
Med det vill jag säga att vi välkomnar alla som tror på balans mellan familj och arbete och på tid för barn, men vi måste också vara tydliga med hur gruppen fungerar. Vi har också rena förskoleföräldrar som går in i gruppen eftersom deras magkänsla säger dem att något skulle kunna göras annorlunda. Då är det viktigt att vara tydlig - skriv ett inlägg själv och ställ frågor. Vad funderar DU över? Vad skulle DU vilja ha råd och stöd kring för att fatta ett annat beslut?
Någon uppfattade det som att "ni blir så glada över när ni vinner över någon till er sida". Med andra ord att någon tar hem sitt barn från förskolan. Nej, vi blir inte glada därför att någon tar hem sitt barn från förskolan - vi blir glada för att de lyssnar till sin magkänsla och lyssnar till sitt barns signaler - och faktisk agerar sedan. Det är en stor SKILLNAD. Om vi får föräldrar att lyssna till sin magkänsla och ger dem stöd och råd att våga göra det, så har vi ju gjort en viktig insats - och precis det som vi tänkt med vårt engagemang.
De som gått in i gruppen för att ifrågasätta vissa inlägg har ju faktiskt också blivit en del av något mycket viktigt - att vi hela tiden måste arbeta med hur vi kommunicerar ut saker och hur vi uppfattas av andra. Vi ska lyssna och vara ödmjuka - helt enkelt därför att det till syende och sist ändå alltid handlar om oss föräldrar - vi tillsammans - oavsett vilket barnomsorgsalternativ vi har valt - vilken grupp vi är med i … så måste vi arbeta på att lära oss att kommunicera på ett bra sätt, för våra barns skull. Vi kommer alltid att springa på varandra där ute … i skolan, på arbetsplatser, i parker och i olika sociala sammanhang. Ju bättre vi förstår varandra - desto bättre och mer tid kan vi lägga på det som är viktigt här i livet: nämligen att finnas där för våra barn och stötta varandra i det.
Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk
9 kommentarer:
Jag blir förundrad over bilden som hela tiden sprids i den här bloggen att vi som är eller har varit hemmaföräldrar är så bespottade, hånade, nedtryckta, ifrågasatta, marginaliserade etc...
Är jag unik som har varit hemmaförälder och övervägande fått antingen positiv eller neutral respons på hemmaförälderskapet? Då är jag dessutom universitetsutbildad, bor I storstad och har många kvinnor och män I min omgivning med lyckade yrkeskarriärer.
Jag tvivlar inte en sekund på att det finns individer som fått negativa kommentarer och reaktioner, men det jag ställer mig undrande till är om hemmaföräldrar som grupp verkligen får sådana kommentarer i den utsträckning som den här bloggen ger sken av? I min omgivning upplever jag snarare att man tycker synd om barn som får gå (för) långa dagar i förskola än barn som är hemma, förutsatt att familjen i fråga är välfungerande.
Jag har blivit positivt och respektfullt bemött av bvc-personal, öppen förskola, förskolan när mina barn efter några år började där, och släkt och vänner. Visst har det förekommit att jag fått frågan när barnen ska börja förskola eller om jag inte tror att de skulle trivas med att gå där, men det har varit uppriktigt intresserade frågor, inte kritik.
Det är lätt hänt att man börjar identifiera sig med en offermentalitet om man hela tiden refererar till sig själv som nedtryckt, utskälld, hånad, bespottad. Och det kan bli självuppfyllande.
Själv har jag valt att bortse från påståenden om att hemmabarn halkar efter, jag behöver ju bara titta på mina egna barn för att kunna konstatera att de tvärtom är sociala och tidiga på manga sätt. I stället för att känna mig kränkt personligen väljer jag att antingen strunta i sådana påståenden alternativt argumentera emot i sak, vilket jag tror är mycket mer konstruktivt och ger bättre resultat i längden.
Men politiskt i Sverige finns det en arbetslinje i alliansen-ja. Och det finns en jämställdhetslinje som går ut på att kvinnor ska yrkesarbeta bland de rödgröna-ja. Och delvis har de rätt-vi måste börja arbeta tidigare än i dag och fortsätta arbeta i högre åldrar för att klara välfärdssamhället. Och det räcker inte att bara halva delen av den arbetsföra befolkningen arbetar medan resten är hemmafruar/hemmamän. Inte om vi ska klara att ge den åldrande befolkningen ett drägligt liv, klara resurser till vård, skola, omsorg. Men mot detta står å andra sidan barnens och särskilt de små barnens behov av vuxnas tid och närhet. Och det är i den skärningspunkten utmaningen ligger-hur bygger vi ett samhälle med långsiktig balans mellan yrkesliv och tid för barnen? Det är en jättesvår fråga, men också spännande och angelägen!
Det är sådant jag tycker att vi hemmaföräldrar eller tidigare hemmaföräldrar ska diskutera, i stället för att ensidigt klaga på "proffstyckarna" och "etablissemanget". Oavsett hur vi upplever oss ha blivit bemötta är vi en DEL av samhället, en DEL av en opinionsbildning, låt oss se på oss själva på det sättet i stället för utstötta och marginaliserade. Den som tror på sig själv och sina idéer och är proaktiv i stället för att reagera negativt på vad andra säger får ofta mycket bättre gehör och respons.
För mig som bor i en storstad räcker det att promenera 100 meter för att få syn på de människor som PÅ ALLVAR är utstötta och marginaliserade i vårt land. De sitter på trottoarkanten i vinterkylan och tigger, de letar tomburkar i papperskorgar. De finns också bakom stängda bostadsdörrar i en tillvaro av missbruk, psykisk och fysisk ohälsa, ensamhet, våld, långvarig ofrivillig arbetslöshet etc.
Jag som haft privilegiet att under flera år frivilligt kunna avstå från att arbeta och ha tid med mina barn, jag är INTE bespottad och marginaliserad. Och det ändras inte av om någon bvc-personal eller bekant skulle råka häva ur sig någon knasig eller negativ kommentar.
Är det några det är synd om när långa dagisdagar blir norm för små barn är det barnen själva, inte vi hemmaföräldrar som haft förmånen att kunna välja det liv vi själva vill, oavsett norm.
Men risk för att lite förmäten … så har jag ju en del erfarenheter efter mer än 13 år med Hemmföräldrars nätverk - plus att jag har ett ganska stort nätverk över hela landet med föräldrar som berättar hur de blir bemötta … och det ÄR verkligen ett stort problem, som jag och många andra arbetar med.
Jag skulle inte säga (som du säger) att vi tar på oss offerkoftorna - utan vi försöker sprida - som goda ringar på vattnet - budskapet att tid för barn är okej :). Men också arbeta hårt med att förändra det vi ser kan bli bättre - som attityder till hemmaföräldrarna :)
Välfärdssamhället är viktigt - men framförallt gränserna för välfärdssamhället. Är det okej att oppositionen vill ta bort vårdnadsbidraget för hemmaföräldrarna - samtidigt som de säger okej till att föräldralediga får ha små barn under tre år i förskolan - på SKATTEBETALARNAS BEKOSTNAD.
Samma föräldrar vill också att barnen ska äta lunch där, äta frukost och ha gratis blöjor. Är det välfärd?
Jag förstår att alla måste arbeta heltid och välja standardlösningen om vi väljer att utöka uppdraget hela tiden för VAD som räknas som välfärd. Högre och högre skatter = mindre valfrihet för individen.
HUR etablissemanget bemöter föräldrar är så viktigt. Föräldrar som väljer tid för barn blir så osäkra och nedtryckta i skorna av alla myter de får slängda i ansiktet. Det är dags att föräldrar får fakta att grunda sina beslut på - inte myter. Och här arbetar vi aktivt med att få bort mycket av det som sprids lavinartat men saknar evidens.
Fast myterna har ju ett syfte och det är att få människor att följa de snäva politiska ramarna. Men icke sa Nicke - det ska vi ändra på :)
Hej igen! Vill bara säga att jag håller med dig om att det vore bättre om "små" storasyskon under 3 år fick vara hemma och att det finns mycket bättre saker att lägga skattepengar på än att de ska gå på dagis.
Om det var så för alla skulle det dessutom finnas jättemånga andra "små" storasyskon hemma som barnen kunde leka med, så den sociala biten skulle lösa sig automatiskt.
Jag tror också att risken för syskonsvartsjuka minskar och att syskonen får en ovärderlig anknytning till varandra om de är hemma tillsammans.
Så när jag pratar om välfärden räknar inte heller jag in dagis för "små" storasyskon I den (I normalfallet vill säga, det kan alltid finnas omständigheter som gör att visa individuella barn har det bättre om de får gå på dagis än vara hemma)
När jag pratar om välfärden räknar jag framför allt sjukvård, skola, äldrevård ,pensionssystem, socialtjänst,bra och personaltät förskola för äldre barn (och de små barn som måste gå där) etc.
Den åldrande befolkningen ÄR en utmaning- befolkningsstrukturen innebär att vi I framtiden kommer vara en betydligt mindre andel arbetande som ska försörja en betydligt större andel icke arbetande personer. Som dessutom har ett större vårdbehov etc än yngre har. Jag vill inte att vi hamnar I ett samhälle där hemmaföräldrarna utöver barnen även måste ta hand om sina gamla föräldrar och mor/far-föräldrar på heltid. Vi ser redan förskräckande exempel på en nedslimmad äldrevård som inte fungerar, hur blir det om 20 år till?
Hur man än vänder och vrider på det så är arbetslinjen och jämställdhetslinjen inte bara till för att vi ska konsumera mer, köpa större och dyrare hus, thailandsresor och platt-tv.
Men å andra sidan vägrar jag sätta mina små barn på dagis om jag inte absolut måste. Det är ingen lätt ekvation detta....men förhoppningsvis skulle en mindre pressad tillvaro för småbarnsfamiljer kunna leda till att vi sedan orkar/vill arbeta högre upp i åldrarna än om vi sliter ut oss mellan 25-45. Förhoppningsvis leder en lugnare och mer harmonisk tillvaro under småbarnsåren till färre sjukskrivningar, friskare befolkning, lugnare barn som behöver mindre resursstöd i skolan osv. Det är min innerliga förhoppning att det skulle kunna fungera så-att vi som samhälle kan säkra välfärden OCH ha tid för våra små barn.
Prio ett som jag ser det är alltid HUR vi använder skattepengarna. I dag har vi en maxtaxa som legat still sedan den infördes 2002 och så förskolans utökade uppdrag till det. Ska skattepengar gå till förskolan i så stor utsträckning … om inte så har vi bara där pengar som kan gå till kärnverksamheterna: skola, vård och omsorg.
Sedan är det en liten lurig det här med att alla ska arbeta mer, "för att få pengar till välfärden". Dagisfamiljen är t ex inte alltid lönsam, då kostnaden för förskolan är så hög.
Fakta: Taxerad inkomst som behövs för att betala 144 624 kronor/barn i skatt till primärkommunen
Två föräldrar med lika stora inkomster med 1 barn i heltid i förskola: 355 300 kr var
Två föräldrar med lika stora inkomster med 2 barn i heltid i förskola: 710 600 kr var
En ensamförsörjare med 1 barn i heltid i förskola: 710 600 kr
En ensamförsörjare med 2 barn i heltid i förskola: 1 421 200 kr
Källa: Riksdagens utredningstjänst
Beräkningen är baserad på den genomsnittliga kostnaden per heltidsinskrivet barn i kommunal förskola, 157 200 kronor (2007).
Avgiftsfinansieringsgraden var i genomsnitt 8 procent vilket innebär att kommunernas genomsnittliga kostnad var 144 624 kronor per heltidsbarn.
Den genomsnittliga kommunalskattesatsen var 31,52 procent (2009). RUT har beräknat vilken taxerad inkomst som behövs för att betala 144 624 kronor/barn i skatt till primärkommunen år 2009.
Om till det lägger fakta som att "arbetslinjen" och "jämställdhetslinjen" leder till SJUKSRIVNINGSLINJEN - så säger det sig självt att standardlösningen faktiskt inte är rätt väg till välfärd :)
Hej igen!
Uträkningen från riksdagens utredningstjänst är viktig, och jag använder den själv som argument om folk ifrågasätter vårdnadsbidragets berättigande.
Men lika fel som det blir att kategoriskt säga att dagisfamiljer är mer ekonomiskt lönsamma, lika fel blir det att kategoriskt hävda att de inte är det.
Vad vi betalar i skatt och vad kommunen betalar för förskolebarn är ju bara en tårtbit av det hela. Den som tjänar pengar konsumerar också mer. (konsumtionssamhället i sig är förstås ytterligare ett intressant diskussionsämne men jag lämnar det därhän just nu och stannar vid att konstatera att vår ekonomi är uppbyggd kring att vi ska konsumera). Och när vi konsumerar mer skapar vi fler arbetstillfällen=mer skatteintäkter och allt vi konsumerar är dessutom belagt med moms vilket ger ytterligare skatteintäkter. Den som arbetar betalar också in pension till sig själv och slipper (i bästa fall) att bli beroende av garantipension, bostadstillägg etc=kostnad för samhället, på äldre dagar.
Vidare är det ju tyvärr så i dagens samhälle, vilket jag tycker är dåligt ska understrykas, att ett hemmaförälderskap på några år lätt blir ett betydligt längre hemmafru/hemmamansskap än man kanske hade tänkt sig från början. Dagens arbetsliv ställer höga krav och det är inte givet att det går att komma tillbaka om man varit borta från arbetsmarknaden i tex 6 år (hemma med två barn tills den yngsta fyllt 3). Min personliga erfarenhet var att när jag började jobba efter några år så var det verkligen hög tid om jag ville ha möjlighet att fortsätta med det yrke jag är utbildad för. Jag menar inte att det är kört om det går lång tid, men ofta måste man kanske vara beredd på att vidareutbilda sig, börja om med lägre lön etc.Det är väldigt synd att det är så och att det inte räknas som en merit att ha varit hemma med barn, men vi vet ju att det är så det ser ut i dagens Sverige. Och även om man kommer tillbaka till arbetslivet missar man löneutveckling=minskade skatteintäkter.
Så om vi ska se det rent ekonomiskt -vilket jag egentligen inte gillar men ibland måste man om någon annan drar upp massa räkneexempel :-) - så kan ett hemmaförälderskap innebära missad inkomstskatt under betydligt längre tid än de ganska få småbarnsåren. Risken finns förstås också att hemmaföräldern vid en eventuell skilsmässa blir fattig och därmed kanske behöver ekonomiskt stöd från samhället för att klara sig.
Med allt detta sagt vill jag understryka att jag inte gillar att se allt i ekonomiska värden på detta sätt. Jag tycker att det borde räcka att vi utgick från ett barnperspektiv, och lät det som vi ansåg var bäst för våra barn kosta oavsett vilket alternativ vi kom fram till var bäst. Men vi kan inte helt bortse från ekonomin heller.
Jag är fortfarande för ett vårdnadsbidrag-och jag är även för att det höjs till 6000 kronor. Jag är däremot tveksam till att öka tiden man har rätt att ta ut det, eventuellt kanske 4 år vore bra ur ett barnperspektiv, men absolut inte 6 år.
Det är min övertygelse, som jag skrivit tidigare, att det behövs en bättre BALANS mellan arbete och tid för barnen. Men jag tror inte att vi som samhälle har råd med att hälften av alla föräldrar trillar ut från arbetsmarknaden.
Det vi också behöver är ett mer jämställt samhälle. I dag blir kvinnor sjuka av att försöka hinna med både heltidskarriär och småbarn samtidigt. Men min personliga övertygelse är att de skulle bli sjuka även av att ramla ut från arbetsmarknaden. Obs , jag ser allt detta strukturellt, inte individuellt. Många trivs jättebra med att "bara" vara hemma, precis som att andra mår bra med att kombinera yrkesliv och småbarnsliv. Den ohälsa många kvinnor drabbas av efter att de fått barn tror jag främst beror på att de bär/tar huvudansvaret för det mesta och ställer väldigt höga krav på sig själva, oavsett om de är hemma eller jobbar.
Vi konsumerar mer ja … och har också en ständigt växande psykisk ohälsa bland barn … men även bland kvinnor. Och det kostar … mycket pengar.
Förskolan kostar cirka 55 MILJARDER per år. Det är också en stor del av skattekakan.
Lägg allt svabbande till det OCH alla sjukskrivna föräldrar som drabbas av alla dagissmittor … liksom deras arbetskamrater som också får sig en släng av sleven. Sedan har vi alla barn som får leva med livslånga allergier på grund av för mycket och för tidig antibiotikaanvändning på grund av tidig förskolestart.
Vabruari kommer snart när kräksjuka och annat håller arbetsföra människor hemma. Kostar … hur mycket. Det gäller att se helheten.
Nej, jag kan inte se lönsamheten i att tvinga föräldrar att leva inom snäva politiska ramar. Den som är hemma några år får nya erfarenheter att ta med sig tillbaka till jobbet: Hemmatiden borde vara en merit i en cv. Det handlar om attityder hos människor (som dig) och hos arbetsgivarna. Om synen på hemmaföräldrarna helt enkelt.
Alla yrken är också så olika, så det går inte att säga att "man trillar ur från arbetsmarknaden" om man är hemma längre. Fokus borde snarare ligga på alla de som ännu inte fått in en fot på arbetsmarknaden - DÄR skulle vi kunna höja BNP väsentligt om de fick en chans och en möjlighet att få in en fot. Och ett sätt är faktiskt genom vikariat - de vikariat som uppstår när en förälder är hemma.
Jag tror överlag att människor mår bättre när de får större valfrihet.
Ja, absolut, vabbande och sjukfrånvaro, antibiotikaresistens etc är YTTERLIGARE en del av den ekonomiska kakan, det finns fler delar också som varken du eller jag tagit upp. Med andra ord tror jag att det är svårt att slå fast vilka som är "mest lönsamma för samhället", dagisföräldrar eller hemmaföräldrar. Det är väl också det jag vill komma ifrån egentligen, förenklade argument om att den ena eller andra gruppen genererar mer pengar/sparar mer pengar.
Jag tror hur som helst att vi egentligen är ganska överens om att sett over en livscykel behöver arbetsföra människor BÅDE arbeta och ha tid för sina relationer och familjer, men man behöver inte göra det exakt lika mycket varje år mellan 20 och 65. Samhällsekonomin är viktig, men när det gäller hur vi tar hand om våra små barn borde den inte vara det primära argumentet-från någon av sidorna. Det är så lätt hänt att man fastnar I pengarna då och att barnens behov kommer I andra hand-tank om huvudfokus kunde ligga på mänskliga värden och barnperspektivet i den här frågan?
Sedan önskar jag precis som du att hemmaförälderskap kunde vara en merit i ett CV-jag TYCKER att det borde vara det- men faktum är att det normalt inte är det i dag, i bästa fall är det neutralt och ses varken som något bra eller dåligt vid anställning.
Väljer man bort det du refererar till som "standardlösningen" måste men nog se det hela pragmatiskt och planera mer noggrannt-jag kände mig I alla fall tvungen att göra det. Är relationen stabil så att man kan lita på att den arbetande partnern stöttar en och skulle göra det även vid en eventuell separation, har man en ekonomisk buffert för oförutsedda händelser, har man någon form av plan/förberedelse/tanke om hur man en dag ska komma tillbaka till arbetslivet osv?
Som jag skrev tidigare känner jag mig priviligierad som hade möjligheten att våga välja att vara hemma I flera år, men jag hade ärligt talat inte vågat det om inte omständigheterna runt mig känts så trygga som de gjorde. Dessutom växlade vi så att även min man var hemmaförälder ett tag när barnen var större, för mig var det viktigt att vi under en period kunde skifta roller på det sättet och inte minst visa våra barn att såväl mammor som pappor kan ta ansvar för såväl förvärvsinkomst som familj.
Nu ska jag ge mig och inte skriva fler inlägg, det är bara ett så angeläget och intressant ämne-som jag själv känner mig djupt berörd av och engagerad i. Och det finns så manga infallsvinklar på ämnet, för mig finns det definitivt inga enkla svar och jag kan tycka att det är synd att diskussioner kring detta ofta förenklas och blir till ställningskrig. Eftersom det ligger så nära våra egna liv är det svårt att vara för ideologisk tycker jag, jag skulle vilja plocka lite olika delar från kd, s, fp, fi och mp....intressant, komplicerad och känslofylld fråga.
Tack för att du engagerar dig :) och tar dig tid att dela med dig av dina åsikter.
Det är så viktigt med många infallsvinklar och en dialog i de här frågorna. I media är det ofta en icke-fråga så det blir på nätet som debatten får ske … oftast.
Jag tror mycket på det där med: Karriär och barn - javisst - men inte nödvändigtvis samtidigt.
Får människor sin valfrihet kommer de att välja olika - och jag tror att den mixen blir väldigt mycket mer lönsam än dagens snäva ramar :)
Skicka en kommentar