 |
| Foto: laity_lodge_familjy_camp (FLICKR) LICENS: CC BY-SA Personerna på bilden har inget samband med inlägget |
En mamma hoppade in i Hemmaföräldrars nätverk och skrev följande:
"Det var längesen jag var in här men ville bara stötta alla föräldrar som väljer att vara hemma med sina barn, och berätta att vår äldsta fyller 4 år nu, lillebror blir 2 i december, och jag har varit hemma med dem med föräldrapeng och vårdnadsbidrag tills äldsta var 3, och första året lillebror fanns behöver man inte ta ut föräldrapeng alls och ändå behåller man sitt SGI.
Sen har jag kunnat sommarjobba då mannen tagit semester, och han har jobbat lite skift i period för att vara hemma 5 dagar i streck med barnen. Nu tar mannen vårdnadsbidrag tills lillebror blir 3, och det är nu min tur att jobba ett år.
Nästa sommar har mannen då sparad semester från både 2014 och 2015 att ta ut, och vi har 1 års sparad föräldrapeng kvar för nov 2015-nov 2016. Då fyller alltså äldsta barnet 6 år! Och lillebror blir 4. Och vi har då lyckats vara hemma MED skyddad SGI så länge.
Under tiden har vi lärt oss leva billigt - vi har till och med sparat så vi kunnat köpa en stuga lånefritt och renovera till permanentboende. Så vi kommer kunna fortsätta leva på en lön även efter november 2016 förhoppningsvis. Då vi tänker ha barnen utanför skolsystemet tills skolplikten inträder det år de fyller 7.
För oss har det gått alltså. Ville bara berätta det.
Barnen är glada och nöjda, sociala, äldsta har ett bra språk, gillar pysselböcker och lego, hjälper till i köket och så vidare. Lycka till att välja det ni känner för med era barn! Som lärare idag i skolan märker jag att de barn som anknyter lätt till vuxna - och inte är jämnårigorienterade - lyssnar bäst och tar till sig ny kunskap från lärare. Att vara hemma med barnen tills skolan börjar är ett bra sätt att förbereda dem för att lyssna på vuxna och ta in kunskap, och de slipper vara "skoltrötta" redan innan de ska börja sin 12 skolår. / Nöjd mamma"
9 kommentarer:
Så jäkla härligt att läsa!! :)
Kära föräldrar
Det är en myt att barn i förskolan får fler färdigheter än hemmabarn.
Vi vet alla, från modern forskning angående barns uppväxt, att den bästa platsen för ett barn att växa upp i är i sitt hem under åtminstone de tre första åren. Detta skapar betydligt mindre konflikter och problem i barnets senare liv. Problem som kostar samhället mycket stora pengar oftast helt i onödan.
Den vetenskapliga redovisningen från Japan i SVT visade att barn som vuxit upp hemma, hade betydligt större områden verksamma i sina hjärnor än ”dagisbarnen”. Denna hjärnkapacitet kommer väl till nytta då skolan börjar och för resten av livet.
Fortsätt att hitta lösningar.Min fru var hemma i åtta år på heltid med barnen.
Kaj Östholm
Västerås
Det verkar finnas många föräldrar här som tror och nästan hoppas och att förskola ska ge barnen men för livet men problemet är att, det är inte sant!
Jag känner inga föräldrar som har barn som är särskilt mer aggressiva eller konfliktorienterade än andra barn.
Tvärtom, de jag känner är sociala, glada, trygga och konfliktlösande individer. På mina barns förskola lär de sig tidigt och tydligt att acceptera varandras nej, ha respekt för varandras åsikter, att aldrig kommentera hur någon ser ut och nu lär de sig om barnens rättigheter i samhället.
Stundtals är det kaos, sen läser de, leker, myser, äter etc, det är inte high-shaparall 8 h dag som det beskrivs som.
Den här moderna forskningen är också rätt omstridd och kritiserad så ger inte så mycket tyngd i diskussionen.
Inte för att jag kan omvända någon men jag kan åtminstone beskriva vår verklighet.
Sofie
Det är väl toppen att det fungerar för er och ni är nöjda. Det forskningen ser är att många barn som inte haft en trygg bas i förskolan, som ersatt den trygga anknytningspersonen i föräldern - kan drabbas av psykisk ohälsa i tonåren.
Den psykiska ohälsan hos barn och unga ökar drastiskt i Sverige … varje år och bara i Stockholm under 2012 tog 20 barn livet av sig. Nio av dessa bodde i välmående Bromma. I U-länderna svälter barn ihjäl - i Sverige tar de livet av sig
Sedan kan vi också se att förskolor och skolor köper in mängder med manualbaserade program som SET, social och emotionell träning. Det gör man för att komma tillrätta med beteendestörningar hos barn. Så verkligheten kan se mycket annorlunda ut i olika förskolor och skolor.
Det finns ingen forskning gjord i Sverige på vilken effekt förskolan har på barn. Det vi kan se är att skolresultaten sjunker i samma takt som allt fler har gått i förskola samt att den psykiska ohälsan hos barn ökat samtidigt som allt fler gått i förskola.
OM det finns ett samband vet vi inte … därför är det anmärkningsvärt att forskare i Sverige får avslag när de vill forska på vilken effekt förskolan har på barn. I boken Tid för barn, varnar dock Per Kågeson för att ignorera de varningssignaler vi ser och han anser att försiktighetsprincipen borde får råda. Vi ser flera varningssignaler, alltså borde vi agera enligt Per Kågeson.
Men många forskare larmar nu om att förskolan måste förändras eftersom de är djupt oroade över att det kan finnas ett samband mellan miljön i förskolan och den ökande psykiska ohälsan. Vilken modern forskning menar du är kritiserad? För det finns ju ingen i Sverige och den största NICHD-studien 'är inte kritiserad.
Personligen tror inte jag att förskola generellt sett ger mer aggressiva och konfliktorienterade barn. Dessutom tror jag definitivt att förskolan kan, med betoning på kan då jag tror att det finns både bra och dåliga förskolor, "uppfostra" barnen på ett bra sätt.
Däremot tror jag att man som hemmaförälder, dock även här beroende på hur engagerad man är i barnen, kan få en djupare sammanhållning med barnet som kan vara livet ut. Jag vet flera som gick i förskola samtidigt som mig som är otrygga i sig själva, och tittar man på statistiken för självmordsförsök bland yngre så växer den stadigt. Det finns naturligtvis flera orsaker till det, men jag tror att om man i grunden har en trygg uppväxt där en förälder alltid finns där ifall barnet behöver så blir barnet tryggare i sig själv.
Att det inte är samma i förskolor blir ganska naturligt då det är runt 5 barn per vuxen, då har de vuxna inte alltid tid och som barn kan man då känna sig övergiven rätt ofta. Även om det är kul att leka med barnen så tror jag att det är viktigt att det finns en vuxen där.
Jag tycker att förskolepersonalen gör det generellt bra också, det är inte deras fel att det är 5 barn per vuxen och då blir det svårt för personalen också.
Det beror även mycket på barnet i sig skulle jag tro. T.ex. har vi tvillingar, dottern är hur framåt som helst och söker kontakt ibland, men bara för t.ex. en kram. Sonen däremot är väldigt "klängig" och kan sitta med en ett bra tag, även om dottern är och leker. Om han inte skulle få denna närhet, vilket jag tror skulle vara svårt på en förskola, så tror jag han skulle känna sig väldigt övergiven och ensam.
Hoppas detta inte blev alltför långt :)
Anton Berg
Tjällmo
Hej alla.
Jag önskade jag var stark nog som er andra som valt att stanna hemma. Men känner att jag inte skulle orka med. Min barn är i behov av stort stimulans och jag är rädd att jag skulle gå in i väggen om jag var själv med dom hela dagarna. Jag sörjer över att min dröm som hemmammamma inte funkat för mig. Samtidigt så ser jag att mina barn trivs bäst hos mig och verkar inte komma till sin rätt på förskolan men alltför stora grupper o slitna pedagoger.
Hej Hannah,
Livet går sina egna vägar och det är inte lätt att stanna hemma längre i Sverige. Familjepolitiken är helt enkelt inte utformad för att stödja föräldrar att göra det valet. Förr fanns det verksamhet riktad specifikt till hemmabarn i varje stadsdel. Det var öppen förskola med verksamhet för barn upp till sex års ålder. Det var lekis/kyrkis som barnen kunde gå på några timmar varje dag.
Men eftersom målet från en majoritet av de politiska partierna har varit att styra - inte stötta föräldrar, så har all verksamhet för föräldrar som har sin omsorg om barnen hemma i princip försvunnit. Med fler hemma är det också lättare att hitta andra hemmaföräldrar och därmed "arbetskamrater" - och vuxenkontakt längtar många efter också.
Sedan känner många att det är svårt att ge upp sitt arbete helt och vill arbeta lite grann, men det valet motarbetar många politiska partier och ideologier också, tyvärr.
Jag tycker att det är bra att du stannar upp och reflekterar och funderar. Skrev just en tråd i HFN om att det här med dåligt samvete och att känna skuld, är en del av att vara förälder. Alla föräldrar känner skuld eller dåligt samvete ibland. En viktig del, för den känslan får oss ju att stanna upp och fundera över våra val, så att vi inte bara kör på. (Endast psykopater är i avsaknad av skuldkänslor och dåligt samvete, så dit vill väl ingen ;) ).
Så med andra ord - om du känner oro för att barnet/barnen inte trivs och samtidigt känner att ha omsorgen hemma helt inte fungerar, så fundera över vad du kan göra. Kanske minska tiden i förskolan, att ni som föräldrar båda går ner i tid (om det finns två föräldrar) och så vidare. Finns det något du/ni som föräldrar kan förändra för att öka ert välmående. Livet går ju inte i repris :)
Ha det fint,
Madeleine
Om man är ensamstående,
hur tänker ni då?
Vi har många ensamstående i HFN också och en del har valt att studera på halvfart för att kunna stanna hemma längre. Andra har startat egen firma (Vi har även FB-gruppen Hemmaföräldrar som driver eget företag) och några har valt att starta upp verksamhet som privata dagbarnvårdare.
Skicka en kommentar