I u-länderna svälter barn ihjäl - i Sverige tar barn livet av sig

Foto: Richard Smith (FLICKR) LICENS: CC BY-SA

I dag har jag sorg i mitt hjärta. Sorg över att det är så illa ställt i Sverige och att så många barn och unga har ont i själen. I Bromma visar det sig nämligen att nio barn begick självmord under 2012. I en välmående stadsdel, rent materiellt, där barnen utifrån sett verkar ha allt, där valde nio! barn att ta sitt liv under förra året. Totalt handlar det om 20 barn i hela Stockholm.

Som ett klokt barn sa till mig: "I u-länderna svälter barn ihjäl - i Sverige tar barn livet av sig".

Hur kunde de bli så här? Varför har det fått gå så långt? Varför blir det inte större rubriker än några rader på P4s hemsida? http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=5422164

Kropp, själ och ande - allt hör ihop sa en mycket klok kvinna till mig, som känner att hon vill vara med och försöka förändra vårt samhälle, så att det blir lite varmare - så att vi får mer balans mellan materiella ting och andliga. Vi pratar arbetslinje - mycket bra - vi måste arbeta för att få allt att gå runt. Men HUR mycket måste vi arbeta? Hur kunde det bli så att det inte längre går att försörja en familj på en lön knappt? Varför accepterar vi så höga skatter, när allt vi får tillbaka är ofrihet. Vi får faktiskt betala in mer skatt än vi har råd med, kvar blir en yttepytteliten lön som inte räcker till att försörja en familj, för de allra flesta. Våra pengar konfiskeras och sedan får vi stå med mössan i hand för att få lite tillbaka i form av olika subventioner. Haken är att vi måste göra som staten har bestämt.

Ofriheten och den höga arbetsbelastningen gör att vi inte får balans mellan familj och arbete - vi får inte tid till livsviktiga relationer - vi får inte tid för våra barn. Den tiden säljs ut och med ett vackert löfte om att om vi lämnar bort våra barn till utbildade pedagoger, så kommer vi att få tillbaka en fantastisk slutprodukt.

Men alla föräldrar får inte tillbaka en fantastisk slutprodukt. Många föräldrar får tillbaka barn som lider av ångest, oro och depressioner ... och några av de barnen väljer att ta sina liv, andra hittar andra sätt att skada sig själva. De vet inte varför - de vet inte varför de lider. Det går inte att säga att det bara finns en orsak, men flera forskare varnar nu för att bristen på en trygg anknytning till föräldrarna, bristen på tid med föräldrarna, i kombination med långa dagar från tidig ålder i stora barngrupper med få vuxna, kan vara en förklaring. Det finns också en annan problematik och det är att många barn inte kommer till skolan empatiska och socialt välfungerande. Hos en del av de barnen kommer det att ta sig uttryck i att de mobbar andra barn och förstör deras liv. Och när vi nu faktiskt är många vuxna som anar orsakssammanbanden, så är det en skam att så lite händer.Vi har makten att förändra, vi har makten att ändra ramarna för hur vi tvingas leva våra liv ... och som jag ständigt tjatar om - det är dags att vi gör det NU. Vi har forskningen och de nya rönen kring anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi - vi vet vad barn behöver för att må bra. Vi vet vad vi människor i största allmänhet behöver för att må bra. Därför måste den viktiga arbetslinjen kombineras med relationslinjen och barnlinjen.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Många unga mår allt sämre