Mitt barndomshem bestod mest av gamla ärvda möbler från släkten Lidman. Den mest spännande klenoden var ett gammalt golvur som tillhört Sam Lidman. Öppnade man dörren till uret, så satt det ett bleknat tidningarurklipp med en bild på Sam och det mest spännande med honom var hans träben, tyckte jag. Jag brukade ofta visa den där bilden och berätta om mannen med träbenet. För övrigt tyckte jag inte alls att det var särskilt kul att vi hade så mycket gamla möbler. Drömmen var att få ett hem som kompisens, skinande blankt och fyllt med möbler från IKEA. När jag var tolv år fick jag äntligen ett bord från IKEA som man kunde ha tidningar under och som hade hjul. Jag var enormt stolt.
Ändå minns jag att jag tidigt tyckte att det var spännande att komma hem till folk som verkade leva ett annorlunda liv. I grannhuset lärde jag känna några barn som bodde längst upp i huset i en lägenhet på vinden. Barnen hade sina inbyggda sängar under snedtak i hallen och köket dominerades av ett stort gammalt, väl använt och slitet bord i trä. Deras livsstil var väl vad man skulle kalla bohemisk och jag tyckte att det verkade så mysigt.
Kontrasterna var ofta stora. En av vännerna bodde i en prästgård, ett enormt stort hus med en underbar trädgård. Hon var sladdbarn och fick allt hon pekade på. Istället för en dockvagn hade hon en riktig barnvagn och kläderna till dockorna köptes på Gertrudes, en barnklädesaffär. När vi var små gick vi en dag in där och plockade åt oss kläder, som vi skrev upp på hennes familjs konto.
Men det var en sak den här kompisen, som svävade i ekonomiskt överflöd, inte hade.... och det var tid med sina föräldrar.
Mamma såg det här och varje sommar följde den här flickan med oss på semester till Gotland. Hon blev lite extrabarn hos oss och många trodde att hon tillhörde vår familj.
När jag tänker tillbaka på min barndom, så var det ofta så att mamma kom hem med barn som var lite övergivna rent känslomässigt. I lekparken sprang till exempel ofta en liten flicka helt själv från 3 års ålder. Pappan satt i fängelse och mamman drack. Den lilla tjejen tog mamma ofta hem som lekkamrat till mig. Jag ska villigt erkänna att jag var måttligt road av de här lekkamraterna som mamma ofta "hittade" i vår närhet, men när jag tänker tillbaka på min barndom, så inser jag att mina erfarenheter lärt mig att uppskatta att människor är olika.
Eftersom jag var hemmabarn, så var jag expert på att hitta nya människor att umgås med. Redan som 6-åring började jag passa andras barn i parken och där lärde jag också känna Alexander vars föräldrar var från Grekland. Jag och syrran fick ofta följa med hem efter en dag i parken, när vi passat Alexander som bara var 1 år. Då fick vi dricka coca-cola fastän det var mitt i veckan och jag minns att Alexanders mamma pratade mycket med mig och syrran och visade stort intresse för oss.
Det har gått väldigt bra för många av mina släktingar och själv växte jag upp under ganska normala och enkla förhållanden. Mamma valde att vara hemma några år extra och pappa jobbade och kämpade på, men fick ärligt talat inte behålla så mycket av lönen. Det här var på 70-talet och skatten var väldigt hög och med bara en inkomst i familjen och särbeskattning, så slog det hårt mot vår hemmafamilj. Men jag var fri och lycklig i vårt hem, vars främsta fördel var att det fanns en förälder hemma men sedan var det förstås alla djuren. Mamma hade hunduppfödning och vi hade cirka två kullar med pudelvalpar varje år. Vi hade också hamstrar, undulater och akvarier. Ofta kom det hem "hundmänniskor" och de var roliga och annorlunda. Det var full fart jämt.
Visst noterade jag att människor levde olika liv och att många av våra släktingar bodde i stora underbara villor, liksom föräldrarnas vänner. Men mamma sa en väldigt bra sak som jag burit med mig i mitt hjärta;
"Det är okej att vara avundsjuk - men man får aldrig vara missunsam".
Kloka ord som gjort att jag istället lagt fokus på vad jag har, istället för vad jag inte har. Livet blir lättare och roligare då.
Om vi skulle ha valt att köpa en stor villa när barnen var små, så hade vi fått göra andra prioriteringar och hur mycket jag än kan beundra ett stort vackert hem, så vet jag hur mycket hårt arbete som ligger bakom och jag känner inte att jag personligen skulle ha varit beredd att göra de uppoffringar som krävts, för att nå dit.
Min barndom har format mig och jag tycker fortfarande att det är otroligt spännande att möta nya människor och se vart deras levnadsstig har fört dem. Därför ser jag mig som väldigt lyckligt lottad som har hamnat i den här valfrihetssvängen, där jag fått chansen att göra hemmaföräldrarnas röst hörd. För i det arbetet har livet fört väldigt många intressanta människor i min väg och varje möte innebär att jag växer en liten bit som människa, när jag lär mig något nytt.
Med det vill jag säga att det är tufft att aktivt välja att lita till sin magkänsla och gå sin egen väg, men det är näring för själen att möta alla utmaningar och träffa alla de människor som livet därmed för i ens väg. Du växer som människa, blir starkare och får många nya erfarenheter som du har nytta av. Det är inte så dramatiskt att vi människor inte alltid går samma väg eller gör likadant - det är faktiskt bara berikande ;)
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar