Jag tror bestämt att det ryker ur mina öron idag. Efter att ha läst inne på Newsmill hur en EGO mamma och tillika Miljöpartist beklagar sig över att hon ibland måste närvara vid uppträdanden i förskolan och skolan eller hjälpa till och baka bullar vid någon aktivitet, så bultar mitt hjärta hårt.
- Allt jag vill är att jobba mina timmar, vara säker på att barnen har det bra under tiden, säger Helene Sigfridsson (mp).
Hur kan man beklaga sig över att man är välkommen till förskolan och skolan för att se sitt barn uppträda. Var finns empatin och förståelsen för barnets behov?
Noggrant räknar Helene Sigfridsson (mp) upp hur många timmar hon missat på jobbet på grund av barnens aktiviteter. Men pappan då? Var finns pappan? Jämställdhet är inte att kvotera föräldraledigheten - jämställdhet är att dela på föräldraskapet och tillsammans satsa på att ge sina barn tid - även om man är skild.
Alla barn har rätt till kärlek, närhet, god omsorg och tid med sina föräldrar. Tyvärr Helene men det är inte något man kan överlåta till staten. Har man skaffat barn så måste man vara så empatisk att man förstår att det här är något barnet vill ha och har rätt att få - från dig som förälder!
Madeleine Lidman
hemmaforaldrar.se
Läs också:
Det kallas att vara förälder
8 kommentarer:
Det är ju så roligt med folk som tar saker ur sina sammanhang. Eller missade du bara att Helene Sigfridsson egentligen skrev: "Allt jag vill är att jobba mina timmar, vara säker på att barnen har det bra under tiden, OCH SEDAN FÅ MASSA KVANTITETS- OCH KVALITETSTID TILLSAMMANS PÅ VÅRA EGNA VILLKOR." Du verkar inte ta någon som helst hänsyn till att vissa föräldrar kanske inte har råd att ta ledigt från jobbet 30 timmar per månad. Att det finns de som inte ens har den möjligheten. Och den här pappan du skriver om som borde vara där och dela föräldraskapet.. Bara för att något BORDE vara på ett visst sätt betyder det inte att det alltid ÄR så. Pappan är inte alltid där och delar ansvaret. Jag vet många fall där pappan vägrat att ta hand om barnen på veckorna och bara velat ta hand om barnen när det passat honom. Plus att de flesta av dessa mammor måste arbeta heltid för att klara av sin ekonomiska situation. För att kunna försörja sina barn. Flera gånger i sitt inlägg pratar Sigfridsson om hur många kvinnor känner ångest när de inte kan leva upp till alla dessa krav som folk som du lägger på dem. Det är folk som du som får dem att känna skuldkänslor och känna sig som dåliga föräldrar. Sättet du förminskar Sigfridsson som förälder och hennes kärlek för sina barn är inget annat än hjärtlöst. Läs hela inlägget ordentligt och tänk efter lite innan du börjar anklaga folk för att vara dåliga föräldrar.
Det är lite lustigt bara - för många föräldrar bokar in tid hos läkaren, frisören och besiktning av bilen på arbetstid utan att knorra - men gnäller så oerhört när de behöver sätta av tid för att se sina barn i deras vardag.
Jag kan tyvärr inte se någonstans i Helenes inlägg att hon önskar vara mer delaktig i barnens vardag - något som barnen säkert skriker efter. Istället avsäger hon sig allt sådant och ber att få arbeta ifred.
Kvantitetstid..... när då? Kvalitetstid.... När då? Den där timmen mellan middag och läggdags?
Jag hade förstått Helene fullt ut om artikeln handlat om större förståelse eller en förändrad attiyd hos arbetsgivarna, till att föräldrar behöver avsätta tid för barnens aktiviteter även dagtid.
Jag vet inte hur ofta Helene har utvecklingssamtal men vi har det en gång per termin med våra barn och lärarna brukar vara flexibla och lägga det på kvällstid för de som behöver. De uppmanar också föräldrar att byta tid med varandra.
Och jag har också hört föräldrarna som skriker att de inte har tid de få gånger (för det är verkligen inte särskilt ofta) som vi gör aktiviter för att barnen ska svetsas samman i klassen och få in pengar till klasskassan. Barn behöver knyta ihop och ett starkt nätverk omkring sig - av skola, familj och lärare.
De gynnar barnen och motverkar mobbing och andra problem.
Om pappan är helt frånvarande så tycker jag att det ska stå med.
Tyvärr men en del av att bli vuxen är också att känna skuldkänslor. Det blir bara larvigt att skrika "Jag får skuldkänslor" så fort något i föräldrarollen diskuteras. Här handlar det om vuxna människor och de klarar sig nog.
Viktigare är att fundera över barnen - hur ser vi till att barnen får den närhet, kärlek och omsorg som de har rätt till?
Hur vi ser vi till att föräldrar får en möjlighet att hitta en bra balans mellan familj och arbete?
Det är en mycket viktigare fråga och det kallas barnperspektivet!
Poängen är just att i mina barns skolor och förskolor så är man inte flexibla och lägger på kvällstid.
Jag har en konsekvent hållning mot möten och annat som jag tycker stjäl tid från mina två prioriteringar att vara med min familj och att arbeta för att försörja oss.
En prioritering som jag gör är att jag aldrig lämnat bort dem för att roa mig. Enda gången vi är ifrån varandra är när jag arbetar och då tycker jag att jag kan få göra det eftersom det bidrar till att ge dem en trygg och stabil uppväxt.
Hej Helene!
Ja det är din hållning men jag är personligen av den åsikten att det är bra med föräldrar som är med i skolan ibland och tar del av barnens vardag. Jag tycker att det är en viktig del och jag ser själv hur bra barnen mår av det - både mina och andras barn.
Det jag absolut vänder mig emot är därför en lagstiftning mot att skolan sak försöka få föräldrar till skolan. Om det är som du beskriver, så är det oerhört viktigt att du tar det med dina barns skola och förklarar att utvecklingssamtal och möten får de se till att lägga när du kan.
Men stoppa inte föräldrar från att komma och vara med i vardagen ibland. Valfrihet är viktigt även inom det här området. Jag tror starkt att om man som du känner att du under inga omständigheter vill avsätta arbetstid till att se t ex barnen uppträda, så får det bli ditt privata val men andra vill kanske välja annorlunda och jag ser inte någon konflikt i det.
Men som sagt att vi ska tvingas till att göra samma val - nej, det är jag helt emot.
Jag har inte krävt nån lagstiftning. Jag har bara sagt att 31 timmar på en fyraveckorsperiod är för mycket för mig.
Det är just av kärlek till mina barn som jag säger det. Jag vill inte låta dem stå ensamma på fina förskolehögtider utan vill ha möjlighet att vara med. Sådana möjligheter skapas genom att förlägga aktiviteterna på kvällen och inte allt precis samtidigt.
Jag har ett flexibelt arbete och möjlighet att vara med barnen långt mer än många andra, tex på morgonen vid lämning tills allt känns bra. Det är inget jag vill att man ska förbjuda.
Hej igen!
Med risk för att låta otrevlig (vilket absolut inte är min mening men det skrivna ordet är svårt) - då förstår jag inte riktigt syftet med din artikel.
Om problemet handlar om just ditt barns förskola och att du enbart är ute efter en förändring som gör att du kan förlägga din närvaro till kvällstid - varför inte bara ta det direkt med förskolan och också involvera de andra föräldrarna för att försöka förändra.
Det intryck man får i artikeln är att du som politiker och Miljöpartist vill förändra ett system i förskolan och skolan som kräver föräldranärvaro.
En sådan förändring är som du säkert förstår extra känslig för mig som förälder som gärna vill vara med på skoltid ibland. Jag tycker att det har varit en dröm att lära känna barnen, lärarna och ta del av barnens vardag. Jag vet att jag tar på mig för mycket ibland och inte alltid helt frivilligt eftersom det vid tillfällen saknats andra föräldrar som engagerat sig och då har jag gjort det.
Det har varit några intensiva år och till avslutningen imorgon ska jag baka jordgubbstårtor till hela klassen och alla anhöriga (helt crazy jag vet), jag har gjort det förut och läraren frågade om jag kunde göra det igen.
Det gör mig inte till en bättre förälder och det ger mig inte några "mammapoäng" - utan jag gör det för glädjen att ge barnen en fin avslutning (alturism gissar jag - det ger mig lycka och barnen glädje).
Kanske ger det någon annan skuldkänslor och gör dem irriterade på mig istället för glada. Men....
...då är vi en viktig sanning på spåren, så ska man INTE känna.
Barnen går många år i skolan och kan man som förälder hitta något tillfälle under de åren då man hjälper till och gör något, så blir det superbra ändå. I en klass med över 20 elever och deras föräldrar, så kommer det alltid att finnas några som gör något.
I mina barns klasser så är det kanske en 2-3 föräldrar som aldrig engagerat sig och då gör det inte så mycket när resten har gjort det.
Vi föräldrar kan inte göra så mycket mer än vårt bästa och försöka hjälpas åt. Det är tufft att vara förälder, det ställer en massa krav men det jobbigaste tycker jag ändå verkar vara känslan hos många av "det dåliga samvetet", "skuldkänslor".
Jag säger bara glöm det och ta istället en dialog på föräldramöten och annat. Ta upp en diskussion redan vid terminsstart, vilken nivå av aktiviteter som man ska lägga sig på. Det är en viktig diskussion och det är viktigt att alla får vara med och påverka så att det blir en bra balans som passar alla.
Trevlig sommar!
När jag upptäckte att det inte bara var jag som hade de här utmaningarna så valde jag att lyfta frågan i ett större sammanhang.
Det handlar om att öppna upp för ett samtal, inget tvång.
Nu är jag precis hemkommen från en skolavslutning och nöjd med den.
Men du skriver också:
"Det är helt klart dags för Skolinspektionen att granska skolor och förskolors krav på föräldramedverkan i den obegränsade omfattning som sker idag".
Det låter som om man ska försöka begränsa. Jag tycker att det blir fel. Vissa saker bör man ta direkt med skolledningen istället och andra saker som där skolan vill involvera föräldrarna i barnens vardag och hitta på stärkande aktiviteter som svetsar barnen samman (och även föräldrarna) - kan man ta på föräldramöten.
Du skriver också om att BNP:n går ned när föräldrar tar ledigt från jobbet men i BNP:n ingår också barnens väl och ve för mig i alla fall. Det är viktigt att ge sina barn tid och det tycker jag och hoppas jag att arbetsgivarna har förståelse för.
Personligen jobbar jag bättre och presterar väsentligt mer när jag känner att jag har balans mellan jobb och barn.
Det är en bra debatt det här om än svår att för skriftligen. Det är också en debatt med många känslor, vilket gör det extra svårt.
Härligt att du är nöjd med skolavslutningen och det är säkert dina barn också :)
För mig väntar nya tider nästa år när minsting går till högstadiet och tiden med många aktiviteter och mycket närvaro i skolan har då gått mot sitt slut.
Ett litet tips till alla som följer den här debatten... klura lite på människorna i din omgivning, är det någon som verkar extra stressad... kolla läget och stäm av om ni kan hjälpas åt på något sätt. Samarbete och att hjälpas åt underlättar föräldraskapet mycket :)
Skicka en kommentar