Myt att vi tjänar på att föräldrar väljer jobb framför barn

Foto: adwriter (FLICKR) LICENS: CC BY-SA 

Hemmaföräldrars nätverk: Sveriges föräldrar har insett det som många politiker fortfarande inte har förstått: alla familjer, alla föräldrar och alla barn är olika. De fixar och trixar därför för att kunna sy ihop den bästa lösningen när barnen är små - och de väljer olika lösningar. Problemet är bara att familjepolitiken fortfarande inte är anpassad för valfrihet och inte heller utifrån ett barnperspektiv.

Svensk familjepolitik har nått vägs ände och det är hög tid att alla partier tar och presenterar något nytt. De som har valt förskola till sina barn är missnöjda med barngruppernas storlek och antal personal per barn. De är oroliga över den kraftiga ökningen av allvarliga olyckor i förskolan, rymningar och borttappade barn. Men även de föräldrar som valt att stanna hemma längre är missnöjda. De ser hur alternativen för hemmabarnen som öppen förskola även för äldre barn, ”lekis” (deltidsförskola riktad till hemmabarn och dagmammebarn, i åldrarna 3-6 år), läggs ned. Hemmaföräldrarna tvingas arbeta ideellt för att ordna träffpunkter för andra som är hemma längre, samtidigt som de som bor i kommuner utan vårdnadsbidrag förlorar sin SGI, sjukpenninggrundande inkomst samt sin anställningstrygghet, om de väljer att stanna hemma längre.

Ändå gick Alliansen till val 2010 på att föräldrar skulle erbjudas ett brett utbud av många olika barnomsorgsalternativ – de gick till val på att föräldrar skulle få valfrihet.

Nyligen var psykologen Eva Rusz ute och talade om hur viktigt det är för föräldrar att få kännedom om de nya rönen kring anknytning och neurobiologi – och poängterade att det finns risker med att sätta små barn under två år i förskola. Just därför att barn är olika och förskolemiljön inte alltid passar alla små barn i tidig ålder. Även om en del klarar det utmärkt. Det viktiga är att någon vågar berätta sanningen för föräldrar, så att de får en chans att lita till sin magkänsla och fundera över hur just deras barn ska få tillbringa de första viktiga åren.

Förskolepsykologen Gunilla Niss, en av författarna bakom boken ”Förskolan för de allra minsta. På gott och ont”, har också länge varit ute och pratat om att dagens förskola i det format den erbjuds, med stora barngrupper och få personal – kan skada barnen i deras utveckling.

Något måste göras - men pengar saknas.

I dag fixar och trixar allt fler föräldrar för att hitta de lösningar som passar den egna familjen – de egna barnen bäst. En del känner att barnet är moget för förskolan tidigt och väljer standardlösningen, med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder. De gör ”rätt” enligt dagens familjepolitik och belönas med kraftiga förskolesubventioner och en låg kostnad för att ha barnen i förskola.

Men många väljer faktiskt också att gå ned i arbetstid och försöka hämta barnet tidigare i förskolan, eftersom de känner att just den lösningen är det bästa för det egna barnet.

Andra väljer att låta en förälder stanna hemma längre och väntar med förskola eller väljer dagmamma, när de anser att barnet är moget för en separation. En del känner att det räcker med att vara hemma i två – tre år. Andra är hemma till skolstart. En del föräldrar väljer att arbeta 50 procent var och dela på hemmatiden, andra arbetar extra kvällar och helger, om en är hemma. Lösningarna är många och olika … men svensk familjepolitik är fortfarande bara utformad för att stimulera föräldrar att välja en enda lösning – standardlösningen.

Något som inte längre fungerar, särskilt inte med tanke på att särbeskattningen gör att den familj som väljer hemmaalternativet ofta får betala mer i skatt, men de får inget tillbaka i form av subventioner. Samtidigt vet alla som är insatta i de ekonomiska aspekterna av familjepolitiken att när en familj bestående av låg- och medelinkomsttagare sätter barn nummer två i förskolan, så blir det inte längre lönsamt. Kostnaden för förskolan blir helt enkelt större än vad föräldrarnas arbete genererar i skattepengar.

Det finns alltså inga ekonomiska incitament för att med politiska medel ”tvinga ut” föräldrar till heltidsarbete när barnen är små. Då hamnar vi i den fråga som vänstern och folkpartiet driver hårt: jämställdheten. Även om det inte är ekonomiskt lönsamt med standardlösningen så måste båda föräldrarna arbeta heltid när barnen är små, precis som lagstiftad delad föräldraledighet måste införas – för då är vi ”jämställda” – enligt deras sätt att se det.

Förutom att det finns en mängd andra vägar att arbeta med jämställdhet – så uppenbarade sig en annan intressant aspekt nyligen. Som en folkpartist uttryckte det i en facebookdebatt: ”Om en stor del av den kvinnliga befolkningen slutar jobba brakar den offentliga sektorn samman”. HUR jämställt är det att med politiska styrmedel tvinga ut just kvinnor att arbeta i offentlig sektor, med låga löner och många gånger dåliga arbetsvillkor?

Personligen tror jag inte på att sätta snäva trånga ramar ovanifrån där man plockar av människor så mycket skattepengar, att de inte längre har någon frihet kvar att fatta egna beslut hur de vill leva sina liv. Sovjet och DDR testade den varianten att alla skulle leva exakt lika eftersom det fanns ett övergripande mål som var det "rätta". Det slutade med att man fick bygga murar för att hålla kvar människor i landet …

Med en ständigt ökande psykisk ohälsa hos barn så är det nu hög tid för "barnlinjen". Vi måste få in ett barnperspektiv i politiken. Mer pengar till psykiatrin, för att komma tillrätta med den psykiska ohälsan hos barn, i all ära. Men vi måste också börja arbeta förebyggande och det gör vi bäst genom att ta till oss den kunskap som faktiskt finns kring vad små barn behöver. En annan viktig faktor som omöjliggör storskaliga politiska lösningar är det enkla faktum att alla familjer, alla föräldrar och alla barn är olika. Därför är det nu dags att vi får en familjepolitik som tar hänsyn till det.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Publicerad första gången på newsmill.se 2012-05-28