Här Annika Strandhäll kan du se hur det blir när ni minskar valfriheten

Foto: Bridget Coila FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det är lätt att bli väldigt besviken på politiker och jag förstår det ökande politikerföraktet - i synnerhet när politiska beslut bygger på ideologi och inte utgår från hur verkligheten ser ut. Samtidigt som Annika Strandhäll, S, och hennes kollegor i V, MP och L (FP) jublar över att de ryckt undan mattan för de föräldrar som av olika orsaker vill ha barnen hemma längre - så droppar nu historierna in om hur föräldrar och barn drabbas sedan vårdnadsbidraget tagits bort.

Historierna från alldeles vanliga små gräsrötter, historier som vi sällan eller aldrig får höra. Det har inte ett tillräckligt stort nyhetsvärde att en familj får en grymt mycket tuffare tillvaro, får se sina livsdrömmar slås i kras, eller får ett helt annat liv än de hade kunnat få med en mer flexibel familjepolitik där även omsorg i hemmet är en subventionerad omsorgsform, där föräldern har sin anställning och sin sjukpenninggrundande inkomst. SGI, tryggad.

Hemmaföräldrars nätverk, HFN, har i dag över 2 000 medlemmar plus lokala grupper över hela landet. Det är föräldrar som har valt att satsa på tid för barn och balans mellan familj och arbete. Men eftersom vi har en regering som med stöd av Liberalerna har valt att göra allt i sin makt för att försvåra för dessa föräldrar - så behövs HFN för att knyta samman människor och se till att föräldrar får det stöd de behöver för att kunna överleva i det iskalla politiska klimat som nu sveper fram över landet. I HFN delar föräldrar med sig av sina historier och med tillåtelse vill jag dela en av dessa berättelser:

"Den här månaden har jag känt mig så fruktansvärt ledsen över att vårdnadsbidraget är borttaget och har känt sån hemsk panik inför framtiden.Vårt yngsta barn är 2 år men pratar fortfarande inte, vi har dagar kvar för det barnet och äldre syskon. Vårt äldsta barn är 7 år och går på en helt fantastisk skola, i höst börjar mellanbarnet på tillhörande förskola som också är väldigt bra och för hennes del känns det rätt i tiden. Hon kommer vara 4,5 år, förskolan är liten, har bra med personal, ur och skur, bra mat och så vidare och hon längtar själv efter att få börja.

Men det känns inte bra i mig någonstans över att minstingen på då 2,5 år ska börja, visserligen skulle de ha varandra men nej jag vill/ville ju att han ska börja vid 3,5 år helst även han vid 4,5 år men nu känns det som en omöjlighet för dagarna räcker inte så länge.

Så jag började plugga den 23 november på heltid för att skydda min SGI (ja jag vill skydda den då den är ganska hög och något jag slitit väldigt hårt för att få) och var även tvungen att börja jobba extra för att få ihop det ekonomiskt. Och för att slippa ta ut någon fp och därmed kunna vara hemma lite längre.

Sen jag började plugga har det självklart gått ut över hela familjen och jag har fått sitta uppe tills cirka 02 flera gånger för att försöka få något gjort. Självklart har jag därför haft svårt att komma upp på morgonen dagen efter. Vårt yngsta barn sov bra efter en vecka men sedan vart de som innan och det är ingen ovanlighet att han är vaken till 22-02 han också, så det har varit oerhört svårt att plugga med barnen hemma. Och jag blir så arg över att ens behöva hålla på så här och näst intill gå in i väggen för att kunna få vara hemma tills vårt barn är redo för förskola som inte ens har något behov av förskola!

För de äldre barn nyttjade jag/vi vårdnadsbidrag för i omgångar och sparade därmed många dagar och därför har mellanbarnet varit hemma i flera år och skolbarnet har maximalt gått 30 timmar i veckan sedan 3 år, långa lov, många korta dagar och jag hade även skyddat min SGI om jag hade haft någon då. Men nu när jag har något att skydda så går det inte utan att stressa ihjäl mig själv samtidigt. Känner mig nedstämd idag och ni här inne förstår ju verkligen hur jobbigt det är att pussla ibland.

Anamaria, trebarnsmamma"

Jaha ja alla klåfingriga detaljstyrande politiker - känns det lika bra när ni läser det här? Är det lika mycket jubel och high five? Det handlar om BARNEN - alla dessa små  barn. Deras första år i livet. Ni säger att standardlösningen med två heltidsarbetande föräldrar och barnet i förskola från ett års ålder är den lösning som alla föräldrar ska välja. Gör det inte det så använder ni glatt de politiska ramarna för att försöka tvinga dem till den lösning ni anser är bäst. Men familjer är olika och framförallt barn är olika.

Personligen tycker jag bara att det är skamligt och sorgligt, för det är inte bara att välja att stanna hemma i ett land med så högt skattetryck som vi har. Här pratar vi ofta bruttolön, men det är nettolönen, (efter skatt), som familjer ska leva av. Och i Sverige beskattar vi låg- och medelinkomsttagare extremt högt och de får lite pengar kvar att leva på efter skatt. Därför måste människor stå med mössan i hand och be att få tillbaka lite av sin intjänade lön i form av olika subventioner. Och det var precis det vårdnadsbidraget var - en subvention för omsorg i hemmet. Dessutom betalar dessa människor en dold skatt också via alla övriga sociala avgifter på lönen. Och så denna särbeskattning som gör att familjer med en inkomst betalar mer i skatt, än en familj med två inkomster i samma inkomstnivå.

Återigen blir det hur tydligt som helst att politik ska utgå från verkligheten och inte bygga på ideologi och teoretiska skrivbordskonstruktioner.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

Vårdnadsbidraget leder till bättre lön, bättre SGI och bättre pension

Ha, ha, ha - nu rycker vi undan mattan för de som har omsorgen om barnen hemma

Barn har det bättre på institution enligt S

Se till att stötta föräldrar - istället för att styra dem!

Foto: Enshahdi FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Nu går diskussionsvågorna höga bland makteliten igen: "Det finns pappor som inte tar ut några dagar alls".

Nu säger verkligen uttaget av föräldradagarna inte allt och verkligen inte hur engagerade föräldrar är i sina barn eller hur mycket tid de tillbringar eller kommer att tillbringa med dem under deras uppväxttid. Därför blir det så lustigt att just uttaget av föräldradagar är så viktigt. Som en mamma skriver i en kommentar till den här debatten: "Siffror säger ju ändå inte allt. Min man har till exempel varit hemma i fem månader parallellt med mig och ingen av oss har tagit ut några FP-dagar ännu. Babyn är åtta månader nu."

Debatten blir hela tiden så konstig också. Ena stunden handlar det om att vissa politiker anser att kvinnor måste tvingas ut på arbetsmarknaden och bort från barnen för att jobba och få en bra pension. I nästa stund handlar det om "nu ska de lata papporna tvingas vara hemma så då tvångskvoterar vi mer". Eller "nu ska de elaka mammorna tvingas lämna ifrån sig barnen, så nu styr vi dem mer med tvångskvotering".

Om det handlar om att få föräldrar är satsa på tid för barn och bli delaktiga i barnens uppväxt tror jag mycket mer på positiv uppmuntran och en familjepolitik som gör det möjligt för föräldrar att pussla och trixa ihop sina egna lösningar. Då kommer det att bli bra eftersom de genom en bra familjepolitik och många olika verktyg kan pussla ihop en lösning som ger dem tid för sina barn. Och förälder är man inte bara den tid man har föräldradagar, eller första året innan barnet förväntas hamna i förskolan. Förälder är du hela livet.

Sedan kan vi aldrig komma ifrån att det är kvinnan som bär barnet i nio månader och ammar. Det gör att allt måste utgå från det och hänsyn ska tas till det. Och som jag sagt tidigare också: 9 av 10 som arbetar inom vård och omsorg är kvinnor. Kvinnor väljer helt enkelt att arbeta med barn i enormt mycket större utsträckning än män. Där försöker politikerna inte styra eller få fram någon millimeterrättvisa - så varför inte acceptera att även en stor andel kvinnor väljer att vara hemma mest med barnen. De gillar det helt enkelt. De trivs med det. Problemet är ju inte vem som är hemma utan problemet är sidoeffekterna av hemmatiden - och dem kan man ju göra något åt - alltså de negativa sidoeffekterna.

Bättre det än att försöka förändra och tvinga människor att agera på ett annat sätt. För ska vi vara ärliga ... tvingar vi männen att vara hemma mer så kommer de ju bara att drabbas av samma negativa sidoeffekter som kvinnorna gjort i alla år. För attityden i samhället till föräldraskap och barn - har ju inte förändrats. Ingen har lagt fokus på de negativa sidoeffekterna - utan bara på att ändra människors beteenden. Och tror vi att tvång kommer att lösa något så blir det också fel för människor kommer då antingen att låta föräldradagar frysa inne, eftersom de helt enkelt inte får ihop sin tillvaro. Eller så får en förälder ensam vårdnad om barnen för att kunna tillgodogöra sig alla dagar. Ju mer tvång desto sämre kommer det att bli för barnet.

Nu tror jag inte att en majoritet av de politiska partierna har en förmåga att skippa ideologin och den här klåfingrigheten och maktfullkomligheten, där de anser sig ha rätt att gå in i enskilda familjers liv och detaljstyra deras val kring barnen. Men jag vet helt säkert att detaljstyrning är fel väg att gå. Jag tror i stället på ännu mer frihet för familjerna att pussla och trixa ihop sina egna lösningar. Jag tror på mer valfrihet och framförallt fler verktyg i familjepolitiken för att föräldrar SKA kunna pussla och trixa ihop en bra lösning under småbarnsåren. De partier som klarar av att ta fram en politik för hur verkligheten ser ut har mycket att vinna här. De som anser sig ha rätt att bestämma åt människor (S, V, MP och L) borde inte få en enda röst av någon förälder.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Föräldrar måste få bestämma själva

Ha respekt för att familjer är olika

Riskfyllt att styra ännu mer i familjepolitiken

Jämställdhetslinje riskerar att bli en sjukskrivningslinje

HFN debatterar föräldraförsäkringen

Debatt mellan Ebba Busch Thor och Annika Strandhäll om föräldraförsäkringen

Ta av offerkoftan, väx upp och ta ansvar för dina handlingar

Foto: Masayuki Takaku(FLICKR) LICENS: CC BY-SA

Det har kommit en ny trend där föräldrar skriver ihop krönikor och beklagar sig över att de "skuldbeläggs". Det kan vara allt i stil med: "Men alltså min ettåring går 12 timmar om dagen i förskolan och stormtrivs. SLUTA säga att det är fel. JAG trivs med det här och mitt barn har det bra. Mår JAG bra mår mitt barn bra".

Summan av kardemumman är att dessa föräldrar blir väldigt arga och upprörda om de råkar komma över någon artikel som handlar om den forskning som finns rörande anknytning, neurobiologi och utvecklingspsykologi. När de läser om den forskning som finns om vad små barn behöver - och inser att just deras egna lilla knodd kanske inte får precis det - så blir de lätt hysteriska och försöker ursäkta sig med frasen: SLUTA skuldbelägga.

Själv känner jag bara för att lite stillsamt fråga: Om ni känner skuld - varför inte ta och fundera över varför ni känner skuld? Det är ju faktiskt en signal om att ni egentligen innerst inne vet att det ni läser om vad små barn behöver är sant och att ni faktiskt förstår att det inte är vad ert eget barn får ...

Livet går sina egna vägar och man kan inte alltid ge sina barn allt man skulle vilja, eller ge dem den uppväxt man skulle önska. Men om man kan göra vissa små förändringar som innebär att barnet får mer tid med sina föräldrar - får ha omsorgen i hemmet längre, får kortare dagar och får vara hemma med syskon - så gör det!". Det man inte ska göra är att bete sig som en fyraåring och skrika "sluta skuldbelägga mig". Nu kanske jag låter hård men jag känner bara: Väx upp, ta av dig offerkoftan!  Det är faktiskt inte dig det är synd om, utan ditt barn. Du är förälder nu, ta ditt ansvar och börja bete dig vuxet. Du är den absolut viktigaste personen i ditt barns liv - gör vad du kan för att ditt barn ska få tid med dig. Livet går inte i repris - och livet går fort. Snart har de flyttat hemifrån och du får all tid i världen att göra precis vad du vill igen. Men just nu behöver ditt barn dig.

Och är du osäker på vad du kan göra, så börja bara med att fundera över varför du känner skuld, lyssna till din magkänsla och fortsätt vidare därifrån. Alla föräldrar känner skuld och har dåligt samvete - det ingår i föräldrarollen. Det som skiljer föräldrar åt är hur man hanterar dessa känslor: vänder blicken utåt och funderar på vem man ska attackera eller så vänder man blicken inåt och funderar över vad man kan förändra.

Tufft att vända blicken inåt? Ja, men tro mig - agerar du så kommer du att växa som människa. Det är en knaggligare, svårare väg i början, men i slutändan så blir den ändå mycket lättare eftersom du kommer att utvecklas som förälder och föräldrarollen i sig blir därmed sååå mycket lättare.

Madeleine Lidman
Hemmaföräldrars nätverk

Läs också:

"Snälla säg att jag inte är sämst som hämtar sist"

Vi behöver inte rädda barnen från förskolan

Hjälp vi får inte ihop livspusslet

Låt barn slippa långa förskoledagar

"Vad ORÄTTVIST. Jag vill också lämna bort mitt barn långa dagar när jag är hemma!"

"Jag vill inte bli mamma - jag vill bli pappa"

Mandelin: Varför omhulda skam men förkasta skuld?

Claudia Galli: Är det verkligen så jobbigt att ha barn?

Kvalitetstid är mitt värsta ord

"Sluta skylla på andra föräldrar - inse ditt eget ansvar!"

Förälder och välavlönad? Då är du verkligen stressad.

Jenny Klefbom: "Föräldrar anlitar barnvakt på fel grunder"

Louise Hallin: "Föräldrar skärp er!"

Föräldrar varför tror ni att era barn har det bättre i förskolan?

40 procent av alla barn saknar en trygg anknytning

Tystnadskulturen har invaderat Förskoleupproret